Inatt inledde vi en kur med vår snart 11 mån dotter som hittills bara somnat i vår säng som en liten utväxt på mitt bröst. (Och sedan småsnuttat hela natten...) Själv är jag lite blödig när dottern protesterar, så den "sakliga" av oss är utan tvekan dotterns pappa. Han var SÅ duktig i natt och vagnade och vagnade. Sprang in och ut och ramsade! Och jag var faktiskt också duktig (tycker jag själv) som lät dottern ligga kvar. 8) Till min stora glädje svarade hon bra på vagnandet och grät aldrig några längre stunder.
Natten (fr. 20:20-7:20) blev uppdelad i 8 "sovpass" och när vi båda stormade in i morse för att väcka lillan hade hon ett brett leende på läpparna! Helt plötsligt är jag övertygad om att detta kommer att gå vägen! Underbart!!!
Noga. Igen och igen. Ni ska känna er absolut laddade och övertygade till tänderna 
Gör inte (det vanliga) misstaget att lämpa över ansvaret på lilla barnet nu, be till Gud och hoppas på det bästa, typ... 
(Hon sover på rygg som du förstår...) Är det bara att låtsas som ingenting och gå ut ändå? Eller ska man lägga ner henne och vagna lite till? Vi är ju inne på tredje natten nu så vagningen är ju egentligen bara kristilldelning? 
Vi gungar inte på den utan kör den helt enkelt fram och tillbaka på golvet som en vagn! Vi tyckte det kunde vara bättre än buffning för vår tjej på natten eftersom det är så hon har somnat på dagen sedan ett halvår tillbaka. Och på dagen somnar hon på fem röda... (och skulle hon sätta sig upp då så kan man ju bara "knycka till" lite i vagnen så att hon lägger sig igen, och så somnar hon).
Vi vill inte ha något nytt vagningsmönster ens med tassar