Vill först säga hur glad jag är över att vara här. En hel värld fylld med svar på frågor man får för sig inte har några svar.
Hur gör man när man vill få barnens pappa att vilja lära sig mer om BB? Hur gör man för att få en trött pappa att ändra sina tankar så det inte blir "jobbiga barn", utan "nu ska jag lära mina barn"?
Som det ser ut nu så har vi en situation där min sambo och jag hanterar barnens beteende otroligt olika. Han reagerar med förmaningar, hot om allt möjligt som dom inte får göra eller får ha om dom inte sköter sig, irriterade kommentarer, lite beröm och ingen väg ut. Jag försöker upprätthålla BB-tänket så mycket som det går. Så efter sambons (ofta mkt snabbare än min) reaktion, kommer mina försök till BB bemötande. Alternativt att jag hinner före, men sambon ändå flikar in med sina förmaningar.
Först och främst: Tror ni att barnen blir förvirrade av att vi bemöter så olika? 
Är mina försök meningslösa? 
Vi har en dialog kring det här, men sambon säger sig inte orka ta tag i det.
Jag har slutat delge mina tankar till honom, för det ger inget resultat utan försöker nu i stället att lägga den energin på att hjälpa pojken på rätt spår.Jag har jobbat det senaste året, då min sambo har varit hemma med barnen. Min egna sorg över all förlorad tid med barnen kombinerat med sambons ständiga förmaningar har gjort min son riktigt förvirrad. Jag har nämligen bara sett min sambos "fel och brister" och velat skona sonen från detta. Och fokuserat på att ösa positivt istället, försöka få det att vända på det sättet och ignorera det dåliga. Eftersom min sambo haft sån övervikt åt det hållet. Vilket rent ut sagt resulterat i brist på uppfostran.
Inte förrän nu när jag vet att jag kommer ha huvudansvaret för barnen vågar jag erkänna för mig själv att vår son är ouppfostrad.
En fantastiskt rar varm och kärleksfull pojke, med mycket energi som han inte vet var han ska göra av riktigt. Men nu när jag ser honom med klarare och mer trygga ögon så ser jag att han vet faktiskt inte hur man ska bete sig riktigt i denna värld. Jag tänker visa honom det.
Jag undrar om någon konkret kan beskriva för mig vad man kan kräva av en 4-åring?
Är det fel att hålla fast ett barn som slåss, tills han lugnat ner sig och ger en kram istället?
Hur gör man om man sitter fast i amning och ett läge där det krävs ordentlig vägledning uppstår? Ammar man färdigt (man vill ju inte ge lillan dödsångest)eller får man avbryta amingen och ta tag i situationen? Ofta nu så blir det kris när jag ammar. Det kan vara att barnen blir osams och slår varandra (en av de stora grejerna jag tänker få bort) eller att någon av dom "busar" med att förstöra nåt eller liknande.
Jag skulle kunna sitta och skriva hela natten, för jag har en hel del att ta itu med.
Men jag får nog börja så här en gång. Tusen tack för en fantastisk sida!!
Jag kan bara hålla med dig om att detta är en fantastisk plats - för lärande och varma välvilliga människor. För att inte tala om AW och en hel livsfilosofi som finns för oss. 
Att ta över ser jag inte som något problem för barnet - så länge det inte leder till bråk mellan föräldrarna i situationer. Är man då snabb, och sakligt positiv, så upplever jag att det är det som barnen hör. Man får ju också snabbt en känsla för "när det är på väg" och kan agera innan.
som är väldigt användbar när det gäller ansvar och 4-åringar och jag skickar också med två fantastiska trådar gällande ren beteendefostran. Rubriken kanske inte låter som samma problem men läs igenom så ser du ett mycket användbart förhållningssätt.
Återkommer!
Hur motiverad är han 
Vi ska nu på kalas i morgon och då ska vi vara i en stuga där vi sen ska sova på natten. Barnen har varit där otroligt mycket och känner sig "hemma" där. Är det okej att vid behov förvisa till det sovrum där dom sover, om man gör det utan att nån annan ser & hör?