Min son Cesar är 17 månader och kurades när han var 6 månader. Sedan 2a kurnatten har han sovit som en prins, med några få undantag då han varit sjuk, fått tänder eller liknande. Mornarna har också funkat bra för det mesta. I somras på landet fick vi nog inte till mörkläggningen perfekt så då vaknade han lite tidigt. Ibland har vi väckt honom kl 7. För det mesta har han vaknat nån gång efter kl 6, men skött sig själv, snackat lite och varit nöjd tills klockan ringer kl 7. Han sover i eget rum och det är HELT mörkt. Vi kör samma rutin varje kväll och han nästan dyker ner i sängen och verkar tycka det är sååååå skönt att gå och sova. Antingen är han knäpptyst direkt (oftast) eller så ligger han och snackar nöjd en liten stund innan han somnar.
Cesar skolades in på dagis för 3 veckor sedan. Det var en föräldraaktiv inskolning där jag var med kl 9-15, alltså tog del i alla rutiner och aktiviteter på förskolan, i 3 hela dagar. Den 4e dagen skulle Cesar vara där själv så jag vinkade adjö på morgonen och det gick hur bra som helst, han hade knappt tid att säga hejdå. Efter det blev det lite svårare under några dagar (kändes som en evighet) då han var jätteledsen när vi lämnade och tydligen nedstämd även på dagarna, de sa att han blev väldigt påverkad när de andra barnen var ledsna. Då blev han lite "nere". Eftersom det är en helt ny grupp, med 10 småttingar som skolats in samtidigt var det VÄLDIGT gråting stämning några dagar... Men nu har det vänt igen, gruppen är gladare över lag, och han är lite ledsen när pappa lämnar på morgonen, men sen har han kul på dagen och är på strålande humör när jag hämtar (äter och sover jättebra på dagis).
Men under den lite jobbigare fasen av inskolningen fick jag även en hel del reaktioner i form av raseriutbrott, han var jätteledsen med ville inte bli tröstad, knuffade bort mig och gick iväg gråtandes. Det var kämpigt att försöka bryta och få honom på andra tankar. Det blev även superstruligt med sömnen. Läggningen har fungerade bra hela tiden men plötsligt började han vakna vid 22-23 jätteledsen, typ hysterisk och hulkade så mycket så att han knappt fick luft och eftersom allt var så upp-och-ner så gick jag in och försökte lugna. Ja, jag tog upp honom och vaggade honom lugn och ibland även till sömns. Jag hade sjukt dåligt samvete över hela dagisgrejen och gravid och känslig grät jag också en hel del under de här dagarna!!
Efter hans första hela vecka själv på dagis blev det äntligen helg (fredagen var faktiskt bättre när jag hämtade honom, han var mer sitt gamla glada jag), helgen var supermysig och sömnen ok, i alla fall lör-sön. Veckan efter på dagis var mycket mycket bättre, han var glad och vi hade kul även på em när jag hämtat honom. Lite förtrotsig är han allt, men jag "kände igen" honom igen. Glad och pigg...
Nu vaknar han inte längre på natten, läggningarna har fortfarande funkat helt som vanligt, men mornarna är JÄTTETIDIGA! Han vaknar allt fån 05.30-6.00 Det var nog ett tag sen han vaknade senare än 6. Han ligger inte och snackar nöjd utan börjar gråta direkt och ganska mycket och högljutt. Jag har solfjädrat och ramsat, tröstat och nån gång tagit upp honom alldeles för tidigt, inte helt skött mig. Urjobbigt när man känner att det går åt helt fel håll men inte känner sig tillräckligt säker på sin sak för att stå på sig...
I morse vaknade han kl 6 och jag rusade upp och ramsade direkt. Hjälpte inte. Skramlade i köket och ramsade lite då och då. Han lugnade sig inte. Men jag stod ut och kl 06.50 satte jag igång väckarklockan och rusade in som om inget hänt. Han fick stänga av klockan som vanligt. Superglad morgon och han hängde på! Jag kände ändå att nu är det på väg åt rätt håll
Så ikväll när läggningen urartade totalt blev jag helt paff. Vi gjorde precis som vi brukar och han var med på noterna, verkade tycka att det skulle bli såååå skönt att sova. Men när vi skulle släcka (han brukar trycka på knappen) fick han upp ögonen för något annat och jag kände att nåt blev fel, men körde på och gjorde precis som vanligt, ner i sängen och ut med ramsan. Han klagade lite och efter bara en liten stund började han gråta. Grät och grät, arg/ledsen/förtvivlad. Jag ramsade, men inte alltför ofta, skramlade i köket. Musik på, som vi ofta har här hemma. Men han lugnade sig inte. Tvärtom. i 2 timmar skrek han. Jag var inne 2 ggr under den tiden och la tillrätta, solfjädrade en stund och ut igen. Helt galen blev han! Sista gången solfjädrade jag tills han somnade (tog 2 min) för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Han var redan så uppjagad så att han hulkade till regelbundet när han låg där, fast han slutat gråta. När jag väl går in och håller på honom ligger han helt stilla och lugn.
Under kvällen letade jag desperat efter tips, men tycker det är svårt att hitta något som passar in helt. jag har 10000 frågor som jag känner att jag bara liksom gissar mig till och det gör att jag känner mig så osäker. Så nu skriver jag detta...
Åh, jag hoppas att någon orkar läsa detta, jag inser att det blev väldigt långt.
Tack på förhand
Lisa