Hur ger jag honom den lättnad han söker?

[Doris]

Hej,

vår äldste son ( 2 år, 8 mån) går ofta totalt upp i limningen. Han är inte arg, bara helt uppe i varv, pillar, drar och kastar saker omkring sig, skriker, och pratar fort fort fort.

Ofta när vi umgås alla fyra i vår lilla familj, tex vid matbordet, har han svårt att bara ta det lugnt. I synnerhet om min sambo och jag försöker tala med varandra, ens om den enklaste sak. Äldste sonen skriker, slamrar med porslin, tjoar, kladdar med maten etc etc, ja helt enkelt avleder oss från vårt samtal för att istället ha fokus på honom.

Detta har vi försökt hantera genom att säga: nu pratar pappa/mamma och jag, du får vänta! Och sen talar vi med honom så snart vi avhandlat vårt. Gäller det mer kompicerade diskussioner tar vi det när vi är ensamma men vi känner att vi naturligtvis måste ha lov att få prata om lite vuxensaker även då barnen är med!

Om bara en av oss försvinner, tex går ut och handlar, eller om lillebrorsan sover middag, så förändras han. Då får han inre kontroll igen och kan som den enklaste sak sätta sig och läsa bok efter bok på egen hand. Minns att jag läste en tråd om detta här, att barn förvirras av två centra (läs: vuxna) i motsats till ett. Hos oss är skillnaden väldigt tydlig.

Han blir även otroligt uppstressad i sociala sammanhang. Kommer folk på besök blir han helt ifrån sig av vad jag i början trodde var pur glädje men nu undrar om det egentligen inte mest är stress...? Blir alla barn små duracell-kaniner så fort en bekant kommer innanför farstun?

Att var ute och röra sig minst en timme om dan, oftast två, är vi mycket noga med. Han äter inte socker. Den sociala delaktigheten har dock en del brister hos oss, det ska vi erkänna. Är det den som spökar, tror ni? I så fall får jag ta tag i den på allvar.

Men hur ska vi aktivt agera då han inte får nån ro och är totalt uppe i högvarv? Vi ska ha stor fest om en vecka och jag oroar mig otroligt mycket för den, särskilt eftersom han när han är så speedad kan (tyvärr brukar) göra andra barn illa...

Jag förstår helt enkelt inte varför han löper amok sådär? Vi måste ju kunna vara hemma båda två!? Och vi måste ju kunna föra samtal jag och min sambo?! Jag är förvirrad nu, jag känner mig lika låst jag....

Och vad gäller matsituationen- ber han om att uppfostras eller kan vi skapa harmoni genom att agera annorlunda?

Detta inlägg känns lite rörigt, men jag får ingen ordning på mina tankar huruvida jag skall vara mer aktiv i mitt agerande mot honom eller mer passiv. Alltså, ger vi honom en scen att spela på eller är han i själva verket "bortglömd" och därför skriker på uppmärksamhet (För att ställa två ytterligheter mot varandra).

Tacksam för hjälp, avhyvling, vad som helst!
/D.

[Susanne*]

Hej Doris
Du beskriver konkret och tydligt, och har dessutom själv konkreta och kloka funderingar. Vet inte om jag direkt kan möta dig lika konkret nu då det är svårt att veta vad orsaken är och vilken typ av uppmärksamhet han får hemma.

Oavsett vad och varför så gäller ju det klassiska visa/leda/lära. Dvs det är er uppgift att tala om för honom vad som gäller, och vad som inte gäller. Det måste ni göra innan, under och efter om så krävs. När ni berättar vad som gäller, och det inte följs, så gäller ju "att kan man inte gete sig som folk så kan man heller inte vara bland folk". Inte urslängt i all hast utan öga mot öga, och dessutom ska det genomföras och inte vara tomma hot.

Det gäller vid middag, vid besök och ja - vid alla tillfällen. Han vet ju inte så mycket här på jorden ännu och ibland tar man förgivet att de ska veta allt och komma ihåg allt.

Om tempot skruvas upp vid middagen så fortsätt med ert men försök att skruva ner er själva. Tala extra långsamt och lugnt och bara i glada toner. Säger ni till honom så använd enbart saklighet och i lugn ton. Ge honom sedan tydligt fokus och prata med honom - inte när han kräver det utan för att ni vill det.

När besök kommer kan han säkert bli både stressad, osäker och exalterad. Allt i en enda röra. Gå igenom innan vad som ska hända, hur man ska bete sig och hur allt kommer gå tillväga. Stå vid hans sida och finns nära honom för att guida honom igenom. Inte så att han fattar det direkt men ni måste hela tiden vara närvarande i hans värld.

Försök också ta saker i små doser, han kanske inte orkar med allt på en gång. Just nu.

Sedan tycker jag absolut ändå att ni ska jobba med den sociala delaktigheten. Den är ofta en nycket till självkänslan - speciellt när det blåser på lite andra plan.

Ni ska lära honom de värderingar ni har och väljer, och i de ingår ju att alla ska kunna samtala med alla. Låt honom inte styra ert liv men ni måste lära honom "hur" och finnas som stöd vid hans sida bland dessa sociala koder. Vissa har lättare för dem, och vissa svårare men man kan inte förutsätta att barn kan klara ut det själva utan det är vårt jobb.

Får du ut något av detta tro Kom gärna med fler funderingar och reflektioner så finns vi här vidare.

Varm kram
Susanne

[Ewa]

Jag hakar på Susanne* en smula i visa/leda/lär-tänket. Ett väldigt bra verktyg tycker jag är teatern. Att man förbereder olika situationer hemma INNAN de ska göras i större sällskap genom att öva på hur det går till. Ni kan gärna byta roller med varandra också - det brukar uppskattas.

[Doris]

Hej och tack båda för era svar! Det betyder oerhört mycket att få diskutera med andra. Jag och min sambo har naturligtvis stött och blött detta, men ibland behövs nya åsikter. Det är också skönt med bekräftelse på att man funderar i någotsånär sunda banor. Så tack!

Om tempot skruvas upp vid middagen så fortsätt med ert men försök att skruva ner er själva. Tala extra långsamt och lugnt och bara i glada toner. Säger ni till honom så använd enbart saklighet och i lugn ton.

Vi är ganska yviga som personer allihop i familjen och jag är säker på att vi vuxna ibland skapar ett högljutt klimat som kanske är svårt för ett barn att göra sig hörd i. Tål att tänkas på!

ni måste lära honom "hur" och finnas som stöd vid hans sida bland dessa sociala koder. Vissa har lättare för dem, och vissa svårare men man kan inte förutsätta att barn kan klara ut det själva utan det är vårt jobb.

Detta är så oerhört viktigt! Jag tänker på det ofta, men glömmer det också ibland! Så fort man visar honom hur man gör tar han det till sig och gör efter. Han är otroligt ivrig att samarbeta, men också otroligt ivrig att hitta på saker själv och ibland blir det helt tokigt och varenda social kod bryts, fast det vet ju inte han.

Jag tänker ofta på det här med smuts. Ni vet, etnologer och sociologer har ju undersökt smutsen hitan och ditan, vad är smutsigt och när. Hårstrå på huvudet = trevligt, hårstrå i maten = otrevligt. Barn kan ju INGET om detta.

Alla vet att en sjumånaders inte kan förväntas förstå att man inte plaskar med handen i kisset om det råkar komma på golvet. Kiss är ju smutsigt, men det får man lära ut, det kan ingen från början. Här har man som vuxen överseende med barnens "klavertramp".

Men vid nån ålder, eller är det bara när det gäller interpersonella relationer(?), så förväntas barn vara fullärda. Det barn som på lekplatsen petar hårt i ett annat barns lilla öga när det egentligen bara vill känna lite, får bannor av förlägna föräldrar som säger "förstår inte var han fått det ifrån!?".

Föräldrarnas egen skam kommer i första hand på nåt sätt, och inte ambitionen att lära ut till den lilla som inget vet. Och jag själv gör ibland detta misstag: tror att mitt barn har dåliga avsikter, när det i själva verket gör så gott det kan. Eller bara gör, utan att tänka efter alls.

Gå igenom innan vad som ska hända, hur man ska bete sig och hur allt kommer gå tillväga.

Detta är ett bra förslag och jag skall göra ett försök. Jag tror dock att när hans känslor tar överhanden så kan resonerande överenskommelser vara svåra att komma ihåg och följa. I vardagen får han tex skrika inne på lekrummet om behovet finns, slå på soffan om behovet finns etc. Men med över trettio pers i lägenheten kan det bli svårt...

Både morfar och moster och andra vuxna som han är bekant med kommer vara här och jag skall be dem om att vara honom behjälplig när jag är upptagen med annat.

Jag ska öva lite med honom också enligt ditt förslag, Ewa. Skall bli kul!

För övrigt varierar hans beteende mycket från dag till dag. De senaste två dagarna har vart lugna och fina, han har inte haft samma stress i kroppen.

Jag försöker se vilka gemensamma nämnare som förekommer de "bra" dagarna. Ibland tror jag att mitt eget humör till stor del styr hans. Att vi vuxna sätter tonen. Men ibland ser jag ingen röd tråd alls. Han är en härlig unge med så mycket liv och kraft i sig att man inte kan låta bli att beundra honom. Jag är så glad att han hamnade hos oss!

Kram
D.