Problem med grannpojken

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Problem med grannpojken

Inlägg av evegan »

Hej!!

Vi umgås flera grannar tillsammans, fem familjer med barn. Vi träffas på gården och barnen leker och ibland så leker vi hos varandra osv. En av pojkarna är i 4- års åldern och är rent ut sagt förjävlig. Det började med att när vi började umgås att han lånade andras leksaker men lånade inte ut sina. Cyklade på min pojkes cykel tex och jagade min pojke som satte sig på hans cykel och då skulle han ha den. Vilket hans föräldrar tycker är i sin ordning. Sedan forsatte detta med leksaker osv osv + att han slåss. Han puttas, kastar saker, och skriker DUMMA DIG till allt och alla. Även till förbigående. Vilket min minsta har börjat ta efter.
Ibland blir jag och min man så jäkla trötta på honom att jag blir dum tillbaka. Han lånade min pojkes bobby car och så tog min pojk hans gräsklippare och han skrek den e min och började dra i den samtidigt som han körde bilen. Då lyfte jag bort honom och gav bilen till min pojk och sa:- delar du inte med dig så gör inte jag det heller :oops:

Jag skäms lite att jag lät en liten kille fick mig att bli så arg, men hans föräldrar säger aldrig någonting utan bara SLUTA NU
Han har gjort det till en match och han beter sig mer illa än vad han är snäll.
Idag sa han;-Dumma dig X Jag ska skära dig med kniv! Min pojk blev jättearg och ledsen och ställd.
Och hans föräldrar bara låtsas inte höra.

Vi har pratat barnuppfostran och De är visst jesper juul anhängare (vet inget om han) Men har fattat att de tycker att han har rätt att säga vadsomhelst och leka hursomhelst för att de inte kränka honom. Men det kan väl inte finnas ngn som tycker att detta är uppfostran!?
Jag höll väl medatt man inte ska kränka barnen men sa att så länge de är snälla mot varandra så. Jag försöker uppfostra mina barn till att vara snälla men det är frustrerande när deras kompis är så tasklig..
Min pojke bara älskar honom, konstigt och typiskt nog. Springer alltid efter honom och hem till honom.
Han har börjat säga ifrån att jag vill inte leka med dig nu och går hem, vilket jag tycker är jättebra. Vi har blivit en grupp på gården och det verkar bara vara vi som reagerar så starkt på hans beteende. Har märkt att de andra föräldrarna skyller på sina barn, ja hon e så bestämd så det är inte så konstigt han bråkar!!
Känner inte att jag vill bryta med alla grannar då de är de enda vi umgås med. Samma dagis osv
Vad göra??!!
3barns mor
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Vill bara tillägga att jag vet inget om Jesper Juul och menade inte att det är hans ord, eftersom jag inte läst ngt om honom...Utan att det är väl deras tolkning det är fel på!!??
3barns mor
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

Hej Evegan! Kul att du hittat hit! :D :!:

Jag vet väldigt litet om Jesper Juul jag också - men tror precis som du att man inte kan skylla på honom! Antagligen saknas det en del sunt förnuft hos föräldrarna... :?

Jag känner igen mig litet i din berättelse och jag tror att de flesta föräldrar gör det mer eller mindre. Alla våra barn umgås/leker med kamrater som "beter sig" på olika sätt, gör de inte det nu så kommer de att göra det senare... DET är det inte mycket att göra åt tror jag. Barnen har rätt att välja sina vänner, men jag tror att man måste lägga sig i och se till att spelreglerna är schyssta och OK! Jag känner också igen mig i att bli rejält provocerad av ett så litet barn! Då skäms man så man nästan storknar... :oops:

Min stora pojke har en lekkamrat som funnits med här hemma sen hon kunde gå hit själv och det var nog redan i treårsåldern. Flickan kom tultande hit och mamma och pappa letade inte ens efter henne... Axel har varit förtjust i henne under perioder och ganska irriterad i andra perioder. Men ungen har kommit oavsett om sonen velat leka eller inte. Min teori om varför hon gillat att vara här beror på att det ställs litet krav på henne hos oss... Hon söker sig till en trygghet hon saknar, hon gillar när jag skickar in henne på toan för att tvätta sig i ansiktet osv osv. Här är det VÅRA regler som gäller - och det vet hon! Jag har kört min uppfostran på henne också och hon har frivilligt valt att komma hit. Vissa dagar har hon stannat i MÅNGA timmar!!!

Däremot har jag inte lagt mig i när hennes föräldrar är med. Då är det deras ansvar tycker jag och jag värjer mig från konflikter. Jag tycker inte att jag vare sig vill eller kan påverka dem mer än att jag står för mina åsikter och mitt sätt att vara... MEN!!! När er grannpojke snackar om knivar skulle jag inte skräda orden!!! Jag skulle ha tagit tag i pojken och spännt ögonen i honom och sagt:
- Så säger man ALDRIG! Förstår du????
Oavsett om jag hade pojkens föräldrar som publik eller inte... Där går liksom gränsen! :shock:

Om jag var du så skulle jag - trots att du inte gillar killen - se till att barnen leker hemma hos er, där du kan ha ett vakande öga över leken. Lägg dig i när saker och ting spårar ur och LÄR pojken hur man leker på ett schysst sätt. Ingen annan verkar göra det! :cry: Snart är de så stora så att du inte längre har samma möjlighet till insyn som du har nu!

Så klart du inte ska bryta med de andra i grannskapet men våga vara tydlig med vad som är OK och inte!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Tack!! Jag känner mig välkommen!!

Du gav mig svaret jag vill ha :) Min man tycker att de inte får leka men jag tycker ju med att min pojke bara älskar honom. Och han har ju valt honom.
Men vad säger jag när han alltid så fort man kommer skriker DUMMA DIG!!?? HAn säger alltid Dumma X till min pojke!
Vad ska jag säga då?? Vill ju inte att min pojke ska börja säga detsamma som min lilla redan gör om allt..
3barns mor
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Du har fått ett strålande bra och viktigt svar av K-ina :thumbsup: :heart:
Vad gäller kompisar som säger dumma dig, så har vi samma med en kompis till min stora här för tillfället. De har hängt ihop och verkligen valt varandra sedan de var rätt små, och är nästan som syskon. Och jag gör som K-ina, här hemma gäller våra regler. Lite svårare kan det bli på neutral mark, men just det här "Dumma x", med trulig och otrevlig röst tål jag inte. Så där har en gräns gått för mig. Och jag visar hur man gör istället. Och har lärt min stora hur han ska svara. Fungerar faktiskt ganska bra. Har skrivit om det i en annan tråd, som också tar upp mycket av det du skriver om här, så det kanske kan vara intressant för dig:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=16302

Kram Ewa :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Tack för svar :P Alltid lika bra!!
Okej vi ska träna hemma, Det var ju smart. Har faktiskt inte slagit mig. Har alltid sagt till på plats bara att X är snäll så säg inte Dumma osv.

Jag har pratat med föräldrarna, inte just om detta men märker att de inte alls håller med mig om att "uppfostra" sina barn utan mer att de ska visa vägen. Så hjälp från dem kan jag nog inte räkna med. Men jag ska träna hemma och säga till min pojk att han får säga att han vill gå hem om pojken blir för jobbig... Tack än en gång allihop!!
Berättar hur det går sen...
3barns mor
Doris
Inlägg: 112
Blev medlem: lör 22 sep 2007, 21:51

Inlägg av Doris »

Hej,

förstår att det är en jobbig situation. Tycker du fått väldigt bra svar också!

Men vad som slår mig är något jag har funderat mycket på, nämligen att försöka att förstå varför pojken beter sig som han gör. För att kunna rätta till beteendet och inte pojken, som det naturligtvis inte är något fel på. OCH för att inte alltid skuldbelägga samma barn om och om igen så fort dte blir bråk, dvs att göra någon till the usual suspect, vilket jag tror det kan finnas viss risk för.

Min pojke är ganska spontan och fysisk av sig. Jag har skrivit en tråd om hur vi haft problem med att han puttas mycket och att det ställt till det i relationen med andra barns föräldrar. (Puttandet har dock upphört nu.)

I början skämdes jag ögonen ur mig, visst inte hur jag skulle reagera utan typ bara sa "nej, inte puttas" i tid och otid. Detta hjälpte naturligtvis inte.

Jag började sen verkligen studera varje situation, fast besluten att jag skulle få ett svar på varför han puttades istället för att bara se honom som en bråkstake. För så upplevde jag att omgivningen såg på honom: "den bråkiga killen som puttades av rent nöje". Typ. Och tro mig, att se andra vuxna tycka illa om ens barn istället för att hjälpa det, det skär i hjärtat.

Jag såg att barn ibland reagerade på hans lek-inviter på ett avvisande eller passivt, frågande sätt, vilket i sin tur fick honom att bli ledsen vilket han visade genom att puttas.

Jag menar att han faktisk är missförstådd MEN att han visar sin sorg på ett destruktivt och otrevligt sätt som naturligtvis måste förändras. Han måste läras sig att sluta puttas oavsett vad orsaken är. Men man får aldrig tro att han inte har möjligheten att lära sig detta.

Nu menar jag inte att stjäla din tråd och få den att handla om min son. Jag ville bara diskutera saken utifrån att vara förälder till ett barn som andra vuxna ser som bråkig.

Jag förstår att hans föräldrar inte verkar se problemet, åtminstone inte på samma sät som ni gör. Går det att tala öppet med dem om detta, på ett sätt som föreslår samarbete och lösningar snarare än "nu får ni uppfostra er son, banne mig!". Typ: när er son gör detta o detta är det ett problem. Hur kan vi lösa det?

Att hindra barnen från umgänge skulle såra alla inblandade rejält och DÅ har ni skapat ett problem som jag inte tror går att lösa.

Lycka till!
:lol:
Mvh
Doris
Jag har tre barn. De är åtta respektive sex år, den yngste är född i maj 2013.
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Hej DOris!!
Tack för din historia och allt detta har gått runt i mitt huvud som du beskriver för att mina barn har inte heller alltid varit problemfria och jag har varit i samma situation när min pojk speciellt, har haft det svårt med det sociala och trott att han måste bråka. Men det har vänt och jag kom ihåg känslan när man älskar nån så som gör så usch!! man blir så ledsen. Andras föräldrars ögon är också värst. Problemet med våra grannar är nog inte pojken tror jag utan föräldrarna, hade jag varit dem hade jag punktmarkerat honom för hans skull. Han "får lov" att putta andra och skrika fula saker utan att de reagerar. Ibland reagerar de jättestarkt och ibland låtsas de inte höra. Har aldrig sett dem ta hem honom tex. Då min pojk hade åkt hem genast om han hade slåts gång på gång. Jag försöker att behandla honom lika men det är klart att det är svårt när han hela tiden skadar de andra barnen genom ord och slag.. Men jag har bestämt mig för att markera honom när han är runt mina barn om inte hans föräldrar gör det. Självklart med respekt men bara så han inte skadar dem.. Är alltid rädd när de är på berg eller på höjder att han ska få för sig att puttas och det är ju hemskt, nån kan ju skadas ordentligt.
Jag har också tänkt tanken att prata med föräldrarna om detta men har inte hittat tillfälle och det känns som att de skulle bli sårade. Men jag ska spinna vidare tack för alla tankar!!
3barns mor
Doris
Inlägg: 112
Blev medlem: lör 22 sep 2007, 21:51

Inlägg av Doris »

Hej!

Jag kom på en sak till som jag tänkte på men inte fick med sist. Och det var det här med tystnaden runt min sons puttande. Alltså, andra föräldrar antingen bara tittade på, eller tröstade sitt eget barn utan kommentarer till min son, eller så sa de till honom "nej, inte puttas".

Men ingen pratade med mig om det. Det var som att det var något som bara hände mellan barnen, men att barnen var små förlängningar av de vuxna så om man tröstade sitt barn eller sa till min son i egenskap av sitt eget barns språkrör, så skulle ingen dialog mellan oss vuxna behövas.

Detta gjorde det för mig så oerhört laddat. Vi kunde stå vuxna och prata o skratta, och så skedde en putt, och så sa alla vad de tyckte deras barn skulle säga, och sen pratade vi på som om inget hänt.

Jag skulle önska att vi vuxna tillsammans gjorde en handlingsplan, att vi tillsammans analyserade ALLA barnens beteende för att förstå att vissa situationer var mer känsliga än andra och att min son kanske inte alltid den som var provocerande.

Ni verkar ju vara ett tajt vuxengäng. (?) Jag antar att ni andra föräldrar diskuterat denna pojkes beteende? Om ni gör det, inkludera hans föräldrar i diskussionen i så fall! Inte en lätt uppgift och det ställer stora krav på diplomatik, men att inte kommunicera om det är nog ett misstag.

För jag tror precis som du skriver, att det är kontakten med hans föräldrar som är nyckeln till detta problem.

Än en gång, lycka till!
:)
D.
Jag har tre barn. De är åtta respektive sex år, den yngste är född i maj 2013.
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Hej igen!!
Jag vet att hade hans föräldrar någonsin tagit upp hans beteende hade jag inte varit sen och haka på. Alltså i all välmening för pojken och alla andra barn eftersom han inte kan leka utan att slåss. Konstigt nog så tycker alla andra föräldrar att det är alla barns fel och har många gånger sett hur han kommer undan plus att de andra får tillsägelse trots att de inte gjort ngt. Jag tycker inte att det är rätt mot pojken för han blir ju alldeles vilsen och nu måste jag ändå skydda mina barn när han skadar dem.
Men sist han var hemma hos oss så lekte han och min pojke inne på rummet och han slog min pojk med en leksak i huvudet. Då gick min man in och sa att så gör vi inte här hemma vi är snälla mot varandra och är man inte det får man leka hemma hos sig själv. Jag tyckte han skötte det supersnyggt.. Han slogs inge mer hemma hos oss den dan.
Jag vill inte på ngt sätt ta ifrån föräldrarna deras uppgift, jag tycker själv att det skulle vara jättejobbigt att man ignorerade att mina barn var "elaka". Jag håller med dig och tycker att vi skulle haft en mer öppen dialog, men jag antar att de tycker att det är jobbigt för när uppfostransnacket kommer upp så brukar de smita undan. Usch!! det måste kännas jobbigt för dem! De märker väl att de tappat det lite. Men jag ska fortsätta försöka prata med dem när jag får chansen och kommer inte och tycker inte illa om honom eller hans föräldrar. Jag ser ju hur go han kan vara också!!
3barns mor
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Ville bara tillägga att vi andra föräldrar aldrig pratat om hans beteende bakom ryggen. INte vi som umgås tillsammans. Så bra känner vi inte varandra. Men det är väl det som är problemet som du säger...
3barns mor
evegan
Inlägg: 24
Blev medlem: tor 14 aug 2008, 10:08

Inlägg av evegan »

Hej :lol:
En bra dag för pojken idag. Vi var hemma hos dem och han gjorde en hel del taskiga saker mot min flicka och pojk men, som att slåss och puttas osv.
Men det positiva var att hans föräldrar handlade aktivt hela tiden och kollade så han inte skadade nån.
Det låter ju fruktansvärt men så illa är det... Men det är ju väldigt positivt att de börjar inse att han inte kommer ändra sig om inte de gör ngt.. Det gjorde mig glad och min pojke också som bara älskar hans sällskap :heart:
Tillsist så lekte de fint tillsammans och satt nära och myste framför tvn.. Jättgulligt
3barns mor
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

:heart: :heart: :heart: :thumbsup: :heart: :heart: :heart:
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"