Uppföljningsveckan - problem vid läggning
-
pappaCalle
- Inlägg: 6
- Blev medlem: tis 22 jul 2008, 19:19
Hej Yess och alla andra
Jag skriver här eftersom vi har nästan exakt samma problem.
Vår son Jakob sover som en stock men när vi lägger honom känns det som att han bara blir mer och mer upprörd för varje dag. Trots lek och stoj innan läggdags blir han jätteledsen så fort vi lägger honom i sängen och jag känner mig som värsta bedragaren som precis avslöjats med att locka med godis som sen visar sig vara sura karameller, men jag visar inte det utan rättar till, solfjädrar kort och ramsar ut.
Sen skriker han oftast ett tag (3-5min) innan vi ger en pangramsa eller två med några minuters mellanrum, som ofta inte riktigt känns som de tar. Ofta tystnar han ändå men om man ger en bekräftelseramsa så börjar han skrika igen och då brukar det sluta med panikgråt och solfjäder, nya ramsor, klassisk musik, hårtork utanför dörren. När han väl somnar (oftast inom 20 min trots allt) så sover han gott.
Jag hatar att jag inte riktigt vet vad han säger. Är det fråga, ilska, ledsen eller livrädd? Är "fråga" och "rädd"-skrik detsamma? För i mina öron låter han just livrädd oftast och i mitt stilla sinne växer rädslan att vi gör honom mindre trygg och mörkrädd istället för trygg och säker.
Ett problem är att han innan kuren egentligen aldrig skrek. Första gången vi hörde honom protestera var när vi började övertyga honom om magsovning (vi hittar honom alltid på rygg efter ett sov pass men vi lägger honom på mage).
Jag läste för andra gången om avsnittet om säkerhet i SHN men blir inte så mycket klokare. (Anna, om du gör någon ny revision så får du gärna sätta in sammanfattningar på kapitlen i slutet, så att man snabbt kan repetera utan att behöva läsa sida upp och ner om safari och proviantering
)
Så hur får man fram tryggheten i att det är skönt att somna?
Jag kan inte låta bli att ibland känna att "jaha det här skiljer sig ju verkligen från skrik tills du somnar-metoderna, inte
" javisst vi har ju en verbal kontakt och fysisk om det krisar ordentligt men skriker tills han somnar det gör han (men det är ju svårt att veta eftersom man inte kan se vad han gör där inne).
Jag skriver här eftersom vi har nästan exakt samma problem.
Vår son Jakob sover som en stock men när vi lägger honom känns det som att han bara blir mer och mer upprörd för varje dag. Trots lek och stoj innan läggdags blir han jätteledsen så fort vi lägger honom i sängen och jag känner mig som värsta bedragaren som precis avslöjats med att locka med godis som sen visar sig vara sura karameller, men jag visar inte det utan rättar till, solfjädrar kort och ramsar ut.
Sen skriker han oftast ett tag (3-5min) innan vi ger en pangramsa eller två med några minuters mellanrum, som ofta inte riktigt känns som de tar. Ofta tystnar han ändå men om man ger en bekräftelseramsa så börjar han skrika igen och då brukar det sluta med panikgråt och solfjäder, nya ramsor, klassisk musik, hårtork utanför dörren. När han väl somnar (oftast inom 20 min trots allt) så sover han gott.
Jag hatar att jag inte riktigt vet vad han säger. Är det fråga, ilska, ledsen eller livrädd? Är "fråga" och "rädd"-skrik detsamma? För i mina öron låter han just livrädd oftast och i mitt stilla sinne växer rädslan att vi gör honom mindre trygg och mörkrädd istället för trygg och säker.
Ett problem är att han innan kuren egentligen aldrig skrek. Första gången vi hörde honom protestera var när vi började övertyga honom om magsovning (vi hittar honom alltid på rygg efter ett sov pass men vi lägger honom på mage).
Jag läste för andra gången om avsnittet om säkerhet i SHN men blir inte så mycket klokare. (Anna, om du gör någon ny revision så får du gärna sätta in sammanfattningar på kapitlen i slutet, så att man snabbt kan repetera utan att behöva läsa sida upp och ner om safari och proviantering
) Så hur får man fram tryggheten i att det är skönt att somna?
Jag kan inte låta bli att ibland känna att "jaha det här skiljer sig ju verkligen från skrik tills du somnar-metoderna, inte
" javisst vi har ju en verbal kontakt och fysisk om det krisar ordentligt men skriker tills han somnar det gör han (men det är ju svårt att veta eftersom man inte kan se vad han gör där inne).Pappa till Jakob, född 080130
Hej pappaCalle 
!
Det är förstås rejält trist innan läggningarna sätter sig. Men jag vill ändå varna en smula för att du känner dig som om du lurar honom. Till vad - egentligen? Och även om du skriver att du inte visar det, så är väl frågan om det ändå inte lyser igenom en smula. Hur som helst, så skulle jag tänka så här inför framtiden:
Här ska busas och skrattas tills man tokkiknar av skratt och jag ger mig inte med mindre.
Snabb, saklig men tydlig läggning, så han helt är med på noterna. Hög och trygg ramsa ut.
På med musik, högt, och dammsugare eller något annat ljudligt DIREKT, så att han hör att ni finns där ute och håller vakten, men utan att ni inväntar hans reaktioner.
När ni behöver påminna, så ge en hög påminnelse, som går igenom musiken och ge den x6 eller vad som nu behövs för att han ska tystna och höra ramsan.
Jag vet nu inte var i kuren ni befinner er - och det avgör lite hur jag skulle råda dig att agera sedan. Öva dig på att lyssna av skriken. Är han arg och förbannad och tar i från fotknölarna, ja - då är han inte mottaglig för någon hjälp, utan då får han reagera ifred. Är han däremot ledsen, uppriktigt ledsen, så ramsar du. Och vid absolut kris går du in och ger en solfjäder, tills han är helt lugn.
Vad tror du?
!Det är förstås rejält trist innan läggningarna sätter sig. Men jag vill ändå varna en smula för att du känner dig som om du lurar honom. Till vad - egentligen? Och även om du skriver att du inte visar det, så är väl frågan om det ändå inte lyser igenom en smula. Hur som helst, så skulle jag tänka så här inför framtiden:
Här ska busas och skrattas tills man tokkiknar av skratt och jag ger mig inte med mindre. Snabb, saklig men tydlig läggning, så han helt är med på noterna. Hög och trygg ramsa ut. På med musik, högt, och dammsugare eller något annat ljudligt DIREKT, så att han hör att ni finns där ute och håller vakten, men utan att ni inväntar hans reaktioner. När ni behöver påminna, så ge en hög påminnelse, som går igenom musiken och ge den x6 eller vad som nu behövs för att han ska tystna och höra ramsan. Jag vet nu inte var i kuren ni befinner er - och det avgör lite hur jag skulle råda dig att agera sedan. Öva dig på att lyssna av skriken. Är han arg och förbannad och tar i från fotknölarna, ja - då är han inte mottaglig för någon hjälp, utan då får han reagera ifred. Är han däremot ledsen, uppriktigt ledsen, så ramsar du. Och vid absolut kris går du in och ger en solfjäder, tills han är helt lugn.Vad tror du?
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
pappaCalle
- Inlägg: 6
- Blev medlem: tis 22 jul 2008, 19:19
Hallå pappaCalle och alla!
Nu sover vår kotte gott
Ikväll var det lite kämpigt igen. Men det är bara att jobba vidare. Det är vi som visar vägen, eller hur
Javisst är det kämpigt, och svårt att tolka skriket ibland. Man blir osäker, men man måste lita till sitt eget öra. Sen känner jag att det handlar så mycket om en själv. Om jag känner mig trött och osäker tycker jag att vår son låter mer ledsen än vad han kanske egentligen är. När det gick som bäst för oss jobbade vi mer med oss själva än med vår son. En dag kände vi att "men så här kan vi inte hålla på... det är ju varken konstigt eller farligt att gå och lägga sig, det är ju helt självklart och det är skönt för honom att få sova. Och det är verkligen inte synd om honom, för han får massor av kärlek, mat, lek osv... och han har till och med ett eget rum". Då när vi verkligen KÄNDE det gick det mycket bättre. Så det är den känslan jag jobbar på nu. Det är väl den som kallas Attityden
Nu sover vår kotte gott
Ikväll var det lite kämpigt igen. Men det är bara att jobba vidare. Det är vi som visar vägen, eller hur Javisst är det kämpigt, och svårt att tolka skriket ibland. Man blir osäker, men man måste lita till sitt eget öra. Sen känner jag att det handlar så mycket om en själv. Om jag känner mig trött och osäker tycker jag att vår son låter mer ledsen än vad han kanske egentligen är. När det gick som bäst för oss jobbade vi mer med oss själva än med vår son. En dag kände vi att "men så här kan vi inte hålla på... det är ju varken konstigt eller farligt att gå och lägga sig, det är ju helt självklart och det är skönt för honom att få sova. Och det är verkligen inte synd om honom, för han får massor av kärlek, mat, lek osv... och han har till och med ett eget rum
". Då när vi verkligen KÄNDE det gick det mycket bättre. Så det är den känslan jag jobbar på nu. Det är väl den som kallas Attityden