Problem med buffning och magläget hos 3,5 månaders

[pappa-coachen]

Hej Ida!
Helt rätt, inser att det blir kort där. Svårt att veta tycker vi, om det skall vara 18 eller 18.15. Finns det någon fördel att ha lika lång tid mellan sovpass? Det är ju 2.15 mellan första och andra. Tror vi får känna efter när vi närmar oss 18 i kväll.

En annan fråga, ang. ramsningen: Skall man alltid ramsa x4, x6, x8 etc, eller skall/kan man besvara en "fråga" med bara en strof, så att det blir mer av ett samtal (jag vet att det är tänkt att det skall vara, eller är, en dialog, men man kan ju vara mer eller mindre dominant)? Dvs, är ett "svar" alltid minst fyra upprepade ramsor?

Annars sov Lilla bra i natt. Vaknade till vid 7.30 och 8.15 men somnade om på ramsa från sängen. Också f.m.-läggningen gick fint, så våra självförtroenden växer. Tack för applåden :-)

[ilindstrom]

En annan fråga, ang. ramsningen: Skall man alltid ramsa x4, x6, x8 etc, eller skall/kan man besvara en "fråga" med bara en strof, så att det blir mer av ett samtal (jag vet att det är tänkt att det skall vara, eller är, en dialog, men man kan ju vara mer eller mindre dominant)? Dvs, är ett "svar" alltid minst fyra upprepade ramsor?

Japp, minst fyra verser. Senare i kuren så kan ni dra ihop ramsan med bekräftelsen dvs. ni ramsar 3 ggr i vanlig ton för att på 4:e versen gå ner mjukt och nästan smekande.

hälsningar
Ida

[pappa-coachen]

En lite rapport om hur det går:

Vi har lagt om schemat enl. ovan och det har fungerat ok med tanke på att det kanske stökar till det något för lilla att ändra.

I natt sov hon åter hela natten själv och fick ihop 11,5 timmar vilket är nytt rekord. Ramsan har också börjat ta bättre på dagarna, men det krävs fortfarande kraftfull vagning i några omgångar innan. Hon har också varit pigg och på gott humör under hela vakentiden nu, och har kunna komma i säng (läs vagn) innan hon har gäspat käkarna ur led. Så flaggan i topp hej hopp att det fortsätter i denna goda stil.

Tack Ida och alla andra som bidragit!

[duggan]

Hejsan!

Vilken toppen rapport Jätte jätte kul och skönt för lilla fröken att få son välbehövliga sömn, bra jobbat till dom ömma!

//Malin

[ilindstrom]

Vilken härlig rapport. Bra jobbat allihopa. =D> \:D/

Och det är jag som ska tacka för att jag får följa er på just er resa mot den goda sömnen

hälsningar
Ida

[pappa-coachen]

Hej Ida och Malin.
Också i natt blev det helsömn, så trenden håller i sig. Nya utmaningar väntar nu när Lilla och mamma har gett sig iväg på egna äventyr några dagar bland kusiner och mostrar, men hur skall man kunna växa utan utmaniningar! :-)

Det vi fortfarande inte känner oss helt tillfreds med är insomningen (kanske är det så att den frågan poppar upp igen nu när det andra fungerar bra och vi för krafter att börjar tänka på annat ...).

Som jag skrivit om tidigare så väcker det väldiga protester att ligga ner när man (hon) är trött, i synnerhet om hon läggs på mage. Vi kör magträning och hon är en fena på att sträcka upp huvudet och överkroppen, och kan vara på gott humör i det läget i ett antal minuter nu om hon har underhållning och är pigg. Vi jobbar också på "attityden" när vi lägger henne till rätta.

Igår kväll försökte vi bryta det negativa mönstret som består i att hon börjar klaga direkt hon blir nedlagd, genom att utomordentligt positivt och obekymrat sitta jämte vagnen och prata med henne (är det månne detta som avses med att "skratta hela vägen ned i sängen"?). Efter nån minut av klagan fick vi kontakt och hon slutar klaga och lyfter upp huvudet och tittar på oss. Vi kan inte få henna att le eller skratta (vilket hon gjort gott precis innan vi lade ner henne), men vi kunde behålla hennes uppmärksamhet under åtminstone nån minut. Sen lägger hon ner huvudet igen och återgår till sin klagan och är inte mer kontaktbar, och vi får göra ett tillrättaläggande och börja vagna.

Det vi känner är att vi vill bryta denna negativa upplevelse som det blir att varje gång hon läggs för att sova hamna i irriterad klagan. Hon får ju visserligen sova nu m.h.a. vagningen, men det byggs också in mycket negativitet i somnandet.

Om ni eller någon annan här har erfarenhet av detta och på något framgångsrikt sätt har lyckats förändra detta skulle vi sätta värde på era synpunkter.

Tilläggas kan att vi är noga med att hon inte skall somna av att vagnas, utan hon får alltid skak och ramsa innan vi är klara, vilket gör att det drar ut lite på tiden innan hon kommer till ro. Det kan växla mellan 2-3 och 6-7 omstarter av vagningen innan hon accepterar sin belägenhet och förblir lugn.

[ÅsaB]

Hej!

Jag har följt er tråd lite på avstånd, men måste berätta att min son har varit världsmästare på att tycka synd om sig själv i samband med insomningar! Nu är han 18 månader och klagar inte alls, men oavsett skrattet till go'nattet, så har han knorrat i olika tongångar under långa perioder. Det har bara varit hans sätt att komma till ro. Han har klagat, men inte varit ledsen. Svurit lite ibland, men det har sällan gått över i gråt. Alla barn lägger inte huvudet mot madrassen/kudden och somnar tysta som möss. Det är inte säkert att det är något att jaga upp sig över alls! Nu är det ju inte lätt för mig att veta hur din dotter låter, men jag ville tipsa ändå.

Idag är min kille pladdrig vid insomningen, som kan ta jättelång tid, men han är aldrig aldrig ledsen. Han bara måste låta lite!

Ni är för övrigt jätteduktiga!

[pappa-coachen]

Hej Åsa och tack för delade erfarenheter.

Jag har några frågor om det är ok:
Minns du ...
... hur gammal din son var när ha slutade klaga i samband med läggning?
... hur du/ni hanterade läggningarna innan dess? Vagn, bugg, solfjäder, tålamod, öronproppar?
... hur länge han kunde hålla på innan han tröttnade och fann sig i situationen?

Nån gråt upplever jag ju inte att det handlar om från vår lilla, det är mer protester och klagan, och de slutar inte förrän hon är helt utskriken om vi inte verktygar henne.

Så jag tycker likafullt att det känns otillfredsställande. Det måste ju finnas en orsak och ett behov bakom tänker jag, nåt hon fått för sig och upplever och som får henne att reagera. Det är klart att vi får ha ett visst tålamod, men det här är lite för genomgående och återkommande för att jag skall kunna släppa det utan ett rejält försök att hjälpa henne förbi det. Samtidigt som vi inte krånglar till det vi har uppnått hittills förstås ...

[ilindstrom]

Här tycker jag det låter som överkoncentration.

Igår kväll försökte vi bryta det negativa mönstret som består i att hon börjar klaga direkt hon blir nedlagd, genom att utomordentligt positivt och obekymrat sitta jämte vagnen och prata med henne (är det månne detta som avses med att "skratta hela vägen ned i sängen"?). Efter nån minut av klagan fick vi kontakt och hon slutar klaga och lyfter upp huvudet och tittar på oss. Vi kan inte få henna att le eller skratta (vilket hon gjort gott precis innan vi lade ner henne), men vi kunde behålla hennes uppmärksamhet under åtminstone nån minut. Sen lägger hon ner huvudet igen och återgår till sin klagan och är inte mer kontaktbar

Här undrar jag vad ni gör, ni ska ju vakta utanför dörren, inte bredvid vagnen. Så snabbt tillrättaläggande, skak i handtaget och ut med ramsan. Ramsan ska vid det här laget tagit över och vagning är bara till för krissituationer. Så arbeta med ramsan utanför dörren och gör husljud. Kom ihåg bekräftelseramsan när hon tystnar. Tänk så här: du har 17 andra bäbisar som väntar på att få lägga sig och 20 kor som ska mjölkas, så du förutsätter att liten lungt somnar där inne. Inte förren du låter henne somna ensam så kommer hon att sluta att beklaga sig. Vad tror du om det?

hälsningar
Ida

[pappa-coachen]

Ida,

Experimentet i går som du undrar över ägde rum innan vi hade inlett tillrättaläggningen (och utgångspunkten var att det kan ju f-n inte vara bra att inleda varje sovpass med högljudda protester som inte klingar av med mindre än att vi kraftfullt vagnar henne, så nu får vi prova nått nytt).

Bästa sättet att förstå det vi vill(e) uppnå är nog att jämföra med skrattet-till-gonattet, dvs att det skall vara gott och något positivt att gå och lägga sig. Det vi gjorde och som du frågar om kan ses som en del av eller förlängning av skrattet-till-gonattet, så att lilla verkligen skrattar hela vägen ner i sängen och inte som nu blir tveksam när hon närmar sig vagnen och börjar protestera högljut i samma ögonblick som näsan passerar kanten på vagnen på väg ner mot madrassen ;-).

Efter denna lilla show-stund och försök att bryta onda cirklar fortsatte ju sen läggningen enligt modell, så hon somnar ju fortfarande själv. Minns jag rätt tog det kanske tre-fyra vändor (där vi vagnade till lugn, skakade och ramsade oss ut och slamrade ett tag och sen fick gå in igen efter ytterliggare ramsande utan effekt) innan hon var så pass nere i varv att hon nöjde sig med att grymta lite som svar på de sista ramsorna, och sen tålde bekräftelseramsan.

Antagligen är det så att vi kan få Lilla att somna själv utan vagning om vi stålsätter oss och bestämmer oss för det och accepterar att hon får ömka eller skälla sig till ro, men det finns inget som talar för att hon därmed skulle bli mer positiv till att gå till sängs i brådrasket.

Nu är ju min och vår erfarenhet av småtyper begränsad, men jag tänker att samma lagar om orsak och verkan borde gälla för deras upplevelse av omvärlden som för oss vuxna, liksom det borde vara sant även för de små att lite frustration och ilska hör till livet, men för mycket leder inte till nåt gott.

Det är lite tunn is här, jag är medveten om det, och det är också därför det är så värdefullt att få ta del av dina och andras erfarenheter.

Så vad säger du/ni, är vi helt ute o cyklar?

[ilindstrom]

Ja jag tycker att ni är ute på hal is. Det är lätt att fastna i olika träsk, typ vagningsträsk. Har själv befunnit mig där och det är inte roligt. Genom att dröja er kvar inne i sovrummet så tror jag att ni förmedlar osäkerhet till er dotter och hon kommer att fortsätta att fråga. Så jag personligen skulle busa och skoja ända ner i vagnen. Sedan snabbt ner i vagnen, skak i handtaget och så ut. Sedan ska ju som jag tidigare skrivit ramsan ta över nu. Om den inte sitter ännu så är det här ett ypperligt tillfälle att sätta den.

När du ramsar dig ut lyssna utanför dörren. Låt henne reagera, arg, sur och förbannad får man vara. Lyssna, stegrar sig skriket eller lugnar hon sig? Ramsa om det tilltar. Lyssna av osv. tills hon lugnar sig, då bekräftar du. Antagligen så protesterar hon igen och då ramsar du och avvaktar tills hon tystnar. Se till att få sista ordet. Det är superviktigt att hon får ramsan med sig in i sömnen. Det är så ramsan sätts.

Så leta nu fram den självklara attityden, läs gärna Annas jannuarikrönika, tror den kommer att hjälpa er.

hälsningar
Ida

[ÅsaB]

Hej Åsa och tack för delade erfarenheter.

Minns du ...
... hur gammal din son var när ha slutade klaga i samband med läggning?
Ja du, det höll han på med länge. I samband med daglurarna höll han på fram till ca 11-12 månaders ålder (kurades när han var 4 mån) och kvällsläggningarna kom och gick. Men tills han var ett år, i princip.

... hur du/ni hanterade läggningarna innan dess? Vagn, bugg, solfjäder, tålamod, öronproppar?
Tålamod är A och O. Samt Attityden, som jag kan skriva och prata om till förbannelse. Insikten om att han bara gnölar och klagar, men att det inte går någon nöd på honom. Förutsättningarna kan inte vara bättre. Han har fått för sig att han måste låta (det gör han fortfarande, men nu pratar han bara i evigheter innan han somnar). Jag satte på en skiva och dansade och sjöng/satte mig vid datorn och redigerade film (surfa var inte tillräckligt uppslukande). Ramsa som en påminnelse någon gång (så ock idag), men i övrigt fick han fixa det själv. Men så visste han ju också vad som gällde.

... hur länge han kunde hålla på innan han tröttnade och fann sig i situationen?
Ja, han fick hålla på tills han somnade! I och med att han inte på något sätt skrek sig till sömns eller ropade på mig, så fick han klaga och gnälla tills han tyckte att han gnällt nog. Han somnade aldrig olycklig, han behövde bara tycka lite synd om sig själv och sedan släppa det. Det kunde ta allt från en kvart till en timme! Han har kanske tio gånger i sitt liv somnat utan ett knyst! Men som sagt, han är inte olycklig, han bara måste låta lite.

Så jag tycker likafullt att det känns otillfredsställande. Det måste ju finnas en orsak och ett behov bakom tänker jag, nåt hon fått för sig och upplever och som får henne att reagera. Det är klart att vi får ha ett visst tålamod, men det här är lite för genomgående och återkommande för att jag skall kunna släppa det utan ett rejält försök att hjälpa henne förbi det. Samtidigt som vi inte krånglar till det vi har uppnått hittills förstås ...

Du måste akta dig för träsken! Jag har flera gånger klampat ner i överkoncentrationen så att det skriker om det och det är det absolut svåraste att ta sig ur. Man måste liksom lägga hjärtat åt sidan och plocka fram hjärnan.
Går det någon nöd på det lilla livet?
Är hon ledsen eller arg?
Frågar hon? Behöver hon svar?
Kan jag svara på något annat sätt?
Vilka verktyg kan jag ta till? Räcker det att jag gör trygghetsljud?
Vad säger jag egentligen när jag ramsar? Säger jag att det verkligen är lugnt att sova eller säger jag att snälla snälla, sov nu...

Därför såg jag till att vara upptagen till max. Om min son ropade frågor, då hörde jag. Om han svor eller klagade, då kunde jag stänga av. Musik, tv, radio, sysselsättning. Jag redigerade film och satte en tidspress på det (jämför med 17 kossor som måste mjölkas NU). Det innebar att jag, utan att ens tänka, kunde ramsa med övertygelse: "Hörrö, jag har inte tid! Du skall sova nu! Det behöver du!!"
Han hörde att jag menade det jag sade och kunde med tiden lugnt somna/somna om.

Om du ramsar vid dörren: Tänk först den tanke du vill förmedla i ramsan. Tänk igenom den tanken (tar bara en sekund) och förmedla den sedan i din röst. Då hörs det. Om du ramsar utan att tänka, då kanske innebörden blir just "Snälla snälla, kan du inte somna nu" och då är det fullt av frågetecken, otrygghet och bedjan. Så kommer inte din dotter att ta den till sig - säkert som amen i kyrkan!

Attityden tjatar vi om - särskilt jag! Alla verktyg är bra, men även utan ett endaste verktyg kan Attityden åstadkomma ALLT! Din dotter kommer att sova hängande i knävecken från ett träd, bara du är övertygande nog. För då litar hon på dig!
Tro mig. Jag har lärt mig den lååååånga vägen!

Fortsatt lycka till!

[pappa-coachen]

Hej Ida & Åsa.
Får smälta detta lite. Jag noterar att ni har lärt er av att ha varit i träsken och klampat ... :) Kan det var så att man måste ner i träsken för att fatta? Att ens föräldrahjärta kräver att man gör vad man kan för att få den lilla att trivas i livet, och att man gör det tills man når en gräns där man inte orkar/står ut längre och då är beredd att låta henne ta ansvar för sina egna känslor? Hm ...

Om vi leker med tanken att vi skulle ta en paus från lära-sig-somna-själv-kursen på dagen under några veckor tills hon blir några veckor äldre, och bara försöka behålla hennes goda förmåga att sova hela natten i nuläget(då ju ramsan tagit bra på natten när den behövts), hur skulle det se ut? Skulle vi kunna behålla schemat, men istället för att lägga henne på mage och vagna när hon skall sova, ta henne på promenad i vagnen eller bärselen under sovtiderna? Och sen bara vagna om det behövs inför kvällsläggningen? Kanske smyga in ramsan bakvägen strax innan hon somnar på dagarna (om hon nu gör det, men det tror jag). Och sen återuppta strängare sovrutiner om några veckor?

[duggan]

Hejsan

Jag är också en av dom som har varit ner i träsken och harvat, men jag vet också att för att kunna ta sig upp då MÅSTE man ha attityden -den berömda. Så att man måste ner i träsket för att lära sig är inte hela sanningen, man kan absolut lära sig det innan, jag gjorde dock inte det, men nyckeln ligger i att du ska veta djupt ner i själen att det du gör för barnet är för hennes eget bästa.

Jag föreslog i tidigare inlägg att pausa tills hon var 4 månader och använda tiden till att läsa på igen om kuren, och det är inte för att jag inte tror att dockan er kan sova utan det är för att jag upplever att du ifrågasätter många delar av kuren, och det ska man göra, ifrågasätta och analysera, MEN det ska ske innan man startar kuren, så när man har kommit fram till att kuren är nånting du tror på, att kuren är det rätta för er och du känner djupt nere i själen att du vet när, var och hur man ska agera. Att du vet att du gör det bästa för henne, då kommer också attityden av självklarhet.

Förstår du hur jag menar?

Jag kan komma med en metafor som hjälpe mig i mitt tänk:
Jag har häst och rider själv, och som vi vet kan hästar bli rädda och om jag rider efter en bilväg och helt plötsligt hoppar hästen ut mitt på vägen och blir rädd för fåren i en hage längs vägen och "fryser" fast i backen, och hur mycket jag än manar på den att gå så står han still och vägrar röra på sig. Men helt plötsligt tornar en lastbil upp i vägkrönet, då vet jag i själen att jag måste få hästen att gå åt sidan annar händer en olycka. DÅ helt plötsligt flyttar sig hästen när jag ber om det och går sonika efter vägkanten i lugnt mak, då känner hästen min attityd för djupt i själen vet jag att han måste flytta sig för hans egen skull- (jag själv kan ju bara kliva av och springa ut på kanten) och hästen svarar med lättnad. Det var ingen fara med fåren, jag har betryggat hans överlevnad. Då litar han på att jag leder han rätt.

Förstår du, kanske märklig metafor men det jag vill komma fram till är att man måste veta att det man gör är för den lillas bästa.

Komentarer på det?

//Malin

[ÅsaB]

Nu kapar jag tråden liiite, för att komma med en liknande metafor, som jag brukar köra med! Jag blev inspirerad av Malins metafor, eftersom den här också handlar om hästar:

Det är inte helt ovanligt att hästar inte vill bli infångade i hagen. Går man då ut för att hämta pållen och tänker "Undrar hur det går idag..." - då kan man få traska runt i hagen i timmar. Man skall bara gå ut och hämta - bestämma sig för att det inte är några som helst problem, utan att ens tänka den tanken! Töm hjärnan och kör. Precis som med kuren!

(I fall som detta med hästen har jag ofta varit med om att man skickat ut barn i hagen för att hämta svåra hästar, eftersom de inte målar på väggen, utan bara går ut och hämtar!)

Jag brukar också tänka så här: Om jag inte kan ta befälet och hjälpa mitt barn att sova, hur skall jag då kunna hjälpa samma barn genom exempelvis trotsåldern? Jag måste tidigt slå fast att jag är den som mitt barn kan luta sig mot och lita på i alla väder. Kan jag få honom/henne att sova - då kan jag fixa resten också. Så är det bara att köra på! Näven i bordet liksom. Här kommer järnmamma!!!