Mammut Maria skrev: Se situationen som den är JUST I ÖGONBLICKET och använd din kapacitet och de kunskaper du har - AGERA efter situation och se målet!
Mammut: förstår inte riktigt detta. Hur menar du - "just i ögonblicket"?
Jag måste få berätta vad som just hände

. Jag lade plutten för att sova långluren (10-12) inomhus i hans rum i hopp om att han så småningom kommer att känna sig mer bekväm i det (OM det nu var det som spökade i natt). Efter 30 min vaknar han, vilket inte är så ovanligt när det gäller honom och inomhussovning. Han vaknar gallskrikande och har faktiskt samma skrikbeteende som de båda föregående nätterna. Mamma och pappa fortfarande kvar och genast blir jag nervös men försöker skärpa mig. På med musik (högt), spolar i toan, spolar i handfatet. Ramsar emellanåt, buffar en gång. Tyvärr hela tiden finns en mikrotanke på mor och far som sitter där nere. Hör att en förälder går ut

!
Plutten blir tyst korta, korta stunder. Skriker tyvärr upp sig igen. Mamma kommer upp och ser ut som 7 svåra år

! Hon säger: "Han har ju sovit i 30 min nu, räcker inte det?" Jag skakar på huvudet och säger:" Låt mig få göra min grej nu!" Varpå hon svarar: "HUR kan du vara så KALL och hjärtlös

! Jag blir helt matt av den svidande kommentaren från min egen mamma och lugnar plutten för att avbryta "det hela" och tar upp honom

. Nu är det dags för ett tala ut-samtal!
Jag agerar VÄLDIGT vuxet och sätter mig ned och FÖRKLARAR vad det är jag gör och VARFÖR! Hänvisar till Annas bok, men får kalla handen. Mamma säger "JAG har minsann klarat mig från hennes bok under mina barns uppväxt. Behöver inte ha den nu heller. Ni har väl blivit bra?" Tja, vad svarar man på det?
Jag sa en hel del saker om vad allt går ut på och konstaterade att jag fixar inte att lugna honom när jag VET att ni sitter här nere och är superkritiska och börjar gråta bara för att han skriker!
Det hela slutatde med att jag bad dem gå ut och gå med plutten i vagnen. Observera att han skrek lite mer när vi kom ned

. Barnmisshandel! Jag sa till dem: "Se, ÄR det här en glad och utsövd liten pojke?".
Tyvärr intar mor offerrollen och säger "ja, men då kan ju du aldrig umgås mera med folk om du hela tiden måste vara ensam!". Jag säger, "jo, men jag måste få känna STÖD och inte hela tiden bli ifrågasatt!!!". Plutten känner ju av när jag inte är säker!
Oj, oj, oj det blev långt det här. Men jag var tvungen att skriva av mig. Kändes jä-ligt skönt att "prata ut" även om de säkert inte kommer att stödja mig i detta.
Kanske borde jag ha struntat i att ha honom inomhus när jag VET att det sällan lyckas. Borde ha tagit vagnen när dagen redan har börjat så känsligt

.
Jag tycker grymt synd om plutten för att han hamnar i detta. Fr o m idag är attityden fastklistrad på näsan. Vi har 3 veckor här i Sverige och vi skall ha kul på dagen och sova på natten

!
Kram
Kristin
Storebror f. aug-04
Lillebror f. aug-06