Välkommen är du
Kanske sitter du där i natten nu och gluttar efter svar - så än en gång, välkommen, och tack för dina varma ord
Jag förstår verkligen att det var en fruktansvärd pärs. Första läggningen första natten ÄR sällan särskilt rolig. Det ska bli spännande att höra hur fortsättningen gick och går
Du ska först och främst ha pris och beröm för att du faktiskt genomförde denna första gräsliga läggning och följde upp den till punkt och pricka.
PRIS och BERÖM
{|=
Dina farhågor besannades - hon vred sig som en mask och popsade upp så fort hon fick chansen. Du tyckte dina händer var allt annat än milda. Man tycker ju att en solfjäder borde vara trevlig
och rogivande direkt
men tyvärr funkar det inte så, inte genast och meddetsamma.
Det beror på att det du gör - det alla gör som startar kuren (och särskilt med ett så pass stort barn) - är att först och främst bryta ett mönster. Något har blivit en vana. T ex att vara vaken och uppe (mer eller mindre) i timtal varje kväll, och på natten också av och till - det är det mönstret du bestämt dig för att bryta. Du/ ni tycker att kvällarna och nätterna har blivit v-ä-l-d-i-g-t jobbiga. För dig och er mest, kanhända
Men jag ser ju framför allt till lilla barnet, som får alldeles för lite sömn, om hon ska vara vaken i timmar varje kväll och natt som mönster och vana. Det är verkligen katastrof. Hon ackumulerar en sömnbrist som är direkt farlig. Och det har ju du säkert också förstått vid det här laget.
Det är detta du måste hålla för ögonen. Att du gör det du gör för hennes skull. Du vill ge henne den sömn hon behöver, god och lugn och sammanhängande. Hon behöver alldeles uppenbarligen hjälp med det och den hjälpen ger du henne nu. Dina känslor, ditt gråtande mammahjärta, har väldigt lite med saken att göra - om du förstår vad jag menar. Hon sover inte bättre för att du är olycklig och tycker synd om henne. Däremot sover hon bättre av att du är saklig och verkligen ser det du gör som HJÄLP, inte till plåga och påfrestning och elände för henne.
Därifrån kan du säkert förstå hennes våldsamma protester. Barn gör som vi lär dem. Hon tror att hon ska vara vaken evinnerliga tider kväll och natt och bäras till sömns av er. Även om hon kunde prata, skulle hon knappast säga: "Mamma och pappa, jag tror inte det här är särskilt bra för mig. Jag skulle behöva sova i lugn och ro och mycket mer än jag gör nu, för jag håller på att bli utbränd, tror jag." Hon räknar med er ledning. Hon tror att ni vet bäst för henne. Hon tror att ni vet hur det ska vara - hon måste tro det, eftersom det ju är ni som är hennes överlevnadsgaranter.
Hade ni fött upp henne på vatten och bananer hade hon förmodligen kräkts första gången ni gav henne köttbullar.
Att bryta mönstret ÄR alltså inte, och kan inte vara, särskilt roligt. Barnet undrar, med all rätt, vad i fridens namn det är som pågår, om mamma / pappa har blivit tokig, om de här nya konstigheterna betyder att vargen har invaderat huset och det är ute med er alla, etc.
Under senaste SHN-kursen här solfjädrade jag en liten pojke (9 mån) - lika stor till vikt och styrka som din lilla - i 20 min, och jag var helt öm i handlederna efteråt. Så ja, solfjädern första gången betyder oftast rena rama bänkpressen. Det finns ingenting hårt över den i bemärkelsen häftigt eller ilsket eller våldsamt, men den beslutsamma kraften i den är okuvlig. Pressen man ger med utbredda händer - helt utspridda fingrar - kan dock inte gärna ta luften ur barnet, hur mycket man än tar i.
Och där kan man väl säga att du var (förklarligt nog) lite väl försiktig i början, när du hela tiden gjorde det möjligt för henne att vända och vrida sig. Därför tog det onödigt lång tid för henne att bli lugn. Som du skriver:
"När jag får ner huvudet så vrider hon sig med kroppen, när jag vänder henne drar hon upp benen och lyfter sig upp på armarna. Hur jag än försöker lyckas hon vända sig gång på gång... Hon blir dessutom arg och protesterar genom att bli ledsen. Känns inte alls bra att lägga ner och hålla fast henne gång efter gång efter gång."
Så lite drog du ut på plågan, dvs vacklade rent fysiskt i din beslutsamhet att ge henne det besked solfjädern i all enkelhet förmedlar: LIGG NER
Ligger man inte still, kan man inte somna, som Kantarella skriver. Så är det ju bara.
Det betyder inte att solfjädern söver (på det här stadiet). Det betyder att den ger barnet förutsättningarna: Ligga ner, ligga still - bli lugn, eftersom det inte finns så mycket annat att välja på. Rättare sagt - det finns ingenting att välja på alls. Man ligger där man ligger och kommer inte en tum någonvart. Det tar lilla hjärnan ungefär 20 min att fatta budskapet, det fysiska budskapet: "Jaha, lilla kroppen ligger visst ner plafs och stilla, då är det dags att sova, då släcker vi ner."
Förstår du?
"Hon blir arg och protesterar genom att bli ledsen" - well, att hon blir arg är inte detsamma som att hon blir ledsen. Men du kommer att få höra fler svordomar
Var då glad att hon är arg och INTE ledsen. Jag skulle tro att hennes snyftande nu väldigt mycket kom sig av utmattning, inte av att DU gjorde henne ledsen. För det gjorde du inte. Det vågar jag svära på. Men du gjorde henne förvirrad. Svårt förvirrad - och det är tyvärr oundvikligt, när man bryter ett mönster som blivit en inrotad vana.
Då får man trösta sig med att lika lätt som det är att införa en "dålig" - i längden ohållbar - vana, som t ex nattklubb med allsköns underhållning av trevligt men sömnmördande slag - kul ska man ha på dagarna, PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING, är budskapet
- lika lätt är det att införa en god vana. Jag skulle tro att du redan i morgon kväll / natt blir förbluffad över den goda vändning saker börjar ta.
Så håll huvudet om inte kallt så sakligt, och minns att det du är i färd med att ge henne är en gåva och en tillgång som hon kommer att ha glädje av livet ut.
Läggningarna tar som regel ca 2-3 timmar eftersom vår dotter har en sprudlande energi och kan hålla sig vaken i timmar, trots att hon är jättetrött... 
och vill/måste snabbt ladda om ifall snuttan vaknar igen. 
Och till och med från DIG Anna... 