Lena,
Jag har kört standardmodellen sedan första början, men det gick inte så bra först. Frida har haft väldigt svårt att somna och att sova -- under de första fyra veckorna ungefär sov hon sällan mer än 30 minuter åt gången, och det var lögn i h-lv-te att få henne att somna om. Det kändes förstås helt hopplöst, eftersom det tagit flera timmar att få henne att sova till att börja med!

Matningarna enligt standardmodellen kom på så vis så ofta att jag snart inte hade något kvar i brösten (kändes det som), och det var alltid väldigt lockande att låta henne sova vidare när hon somnat vid bröstet vid helt fel tidpunkt.
Det var förstås en ond cirkel som vi hade hamnat i; efter ett akutsnitt var jag för trött för att ta tag i hennes sovande, och så blev jag stressad över att hon inte sov, och då sov hon än mindre och jag blev än tröttare ... Det var inte förrän hon började sova bättre på eget bevåg när hon var en månad, som det hela började styra upp sig.
(Och då ska tilläggas att hon hela tiden sovit bra på nätterna -- hon vaknar 2--3 gånger per natt, men somnar om lätt efter ett kort mål. Hon vet åtminstone att på natten gör man ingenting!)
Nur när det har börjat stabilisera sig på riktigt (både för mig och för henne) funkar standardmodellen mycket bättre för oss. Jag håller som bäst på med observationer inför att spika ett första schema, och märker att hon är rätt regelbunden, faktiskt.
Att vi inte är vana vid att höra henne skrika lät ju väldigt trevligt!

Men var slarvigt skrivet av mig: vi är inte vana vid att höra henne ligga och skrika i sängen utan att vi lyfter upp henne och "tröstar" (med varierande resultat). Tidigare skrek hon främst när hon var övertrött, nu vid läggning ungefär hälften av gångerna (men inte mitt i natten) och när hon vaknar till efter en för kort lur. Jag vet ju att hon inte far illa av att ligga i sängen och vara arg, men det är inte kul att höra skriken.