--------------------------------------------------------------------------------
Sign. Rica skriver den 11 april 2007 på Barnafostran under trådrubriken "Vi har kört fast med vår trotsande älskling":
"Hej alla kloka...........vi har kört fast!!!!!!!!!!!! Med vår trotsande ljuvliga treåring. Vi kan inte - trots att vi läst BB och här på forumet - komma på ett bra bemötande.
Hur göra när han har en 'sån där trotsdag', när han liksom är lite taggig och jag känner i luften - vad det nu är. Största trotset nu är att slåss och sparkas och att bli en skrattande hög spagetti VARJE gång vi ska klä av eller på.
EX 1: Han gör nån manöver mot lillebror, exempelvis knuffar honom, och jag säger till att man slåss inte, man klappar fint. Det triggar igång en harang av såna manövrer, och det blir en massa knuffar och sparkar mot lillebror och mej, och sen tittar han på mej och ser odrägligt utmanande ut. Jag blir arg såklart och tar handen om handen och visar hur man gör i stället, varpå han skrattar och blir som en mask, vrider sej och är omöjlig att få att krama eller klappa även om jag tar i. Efter ett par såna episoder och en gråtande lillebror blir det rummet med stängd dörr (efter varning). Jag står (oftast) utanför (och kokar av ilska) och frågar om han är klar. JAA! hojtar han glad i hågen för att omedelbart göra samma sak igen med lillebror och skratta när han kommit ut. Hur göra !?
Det känns som om effekten uteblir av förvisningen. Han vet att han bara kan säga att han är klar, så får han komma ut igen. Börjar det här så kan det hålla på länge. Jag får hålla koll på honom hela tiden. Han gallskriker till, rätt var det är, för att skrämma lillebror etc. Ju mer jag säger till desto mer gör han. Social delaktighet, avledning funkar ofta men inte alltid.
Ex 2: VARJE påklädningtillfälle är en mara, och jag bävar för att gå ut. Han springer iväg och gömmer sej så fort det blir tal om kläder. Kommer om man sätter sej och väntar in honom men hjälper inte till ett dugg utan skrattar, stretar, spjärnar emot, och jag är både svettig och irriterad innan kläderna är på. Ibland blir jag arg och säger ifrån med arg röst, men det bryr han sej inte om utan larvar vidare. Säger man att "OK, då blir vi hemma då" gastar han att han vill gå ut, men så fort påklädningen börjar igen, börjar han med sitt krånglande. Ibland har man ju bråttom och har inte tid med en sån scen varje gång, och stackars lillebror får vänta och vänta...
Vill inte ha det så här. Vill inte bli trött, irriterad, höja rösten och bli arg flera gånger om dagen. Vi vill bemöta på ett sätt som ger honom den berömda lättnaden, eller kan man inte för vänta sej den i trotsåldern? Alla dagar är inte så här såklart, och ofta så är han underbar med lillebror och en riktig hjälpreda här hemma. Han går inte på dagis och han har sysslor här hemma som är hans. Vi vill vara tydliga utan att bli arga men han är så provocerande just nu..."
--------------------------------------------------------------------------------
Mitt svar 11 april 2007:
"Här behövs en coolare attityd, om man säger!
Ditt ilskekok hjälper inte, som synes; han måste flabba och flina och löjla sig för att han inte kan ta på allvar att du verkligen är arg på honom. Om du är arg på honom betyder det nämligen att du avvisar honom (han kan verkligen inte skilja på sak och person) och det kan han ju inte leva med. Alltså bestämmer han sig för att du är en skämtare där, höhöhö. (Se treåringen i Barnaboken - pajasen, hm, jag kallade honom visst Humoristen, ja!)
Så samla ihop koncepterna och rannsaka dina njurar. Funkar inte datorn eller "hänger" sig, måste man ju starta om, om man säger, och / eller gå en annan väg. Detsamma gäller små trotsdårar.
Ge motkrut genom att ställa krav.
1.: Prata inte. Kosta möjligen på dig ett bistert "Hoppsan, det där var ingen bra idé." Och fråga, högt och tydligt, retoriskt: "Hur är det man gör?" Hugg lilla optimisten omedelbart och lås honom under ena armen och ha honom att klappa lillebror med handen om hans med den andra. Du är fortfarande betydligt starkare än han. Var glad för det! Det är du inte när han är fjorton.
Håll ett hököga. Upprepas det mindre älskvärda beteendet behöver du inte varna alls (längre) och ska inte låta det gå hälften så långt som att du börjar koka av ilska.
Beklaga lugnt (coooolt ) à la "Sorry pal. Ajöss med dig. Du får inte vara med. Du får vara med när du kan uppföra dig som folk. Säg bara till." Och så in med honom i rummet med enklare handkraft och med dig utanför, MOT den stängda dörren. Du behöver inte öppna och fråga om han är färdig / vill komma. Han vet så väl vad som gäller nu, och det bör han få visa.
"Jag vill komma nu! Jag är snäll nu!" - "Jaha, vad trevligt! VISA DET, tack."
Och då ska han gå raka vägen till lillebror och klappa, själv. Med dina hökögon i ryggen. Om och när han gör detta, lagom lismande, så ska han inte alls ha översvallande beröm utan bara ett korthugget men tydligt "BRA." (I en attityd av självklarhet. Att klappa och vara trevlig mot lillebror är nämligen just självklart - rätt och riktigt. Det är ingen stor bragd och jobbig prestation som han ska ha storstilat beröm för. Bara enkel bekräftelse. Säger Attityden!) Följt av "Och nu är det dags för det och det. Nu gör vi det HÄR tillsammans, du och jag." Med en röst som lätt vibrerar av uppfordran.
Han får vara med i det sociala livet på villkor att han uppför sig som folk, är budskapet. I det ingår att samarbeta med dig och "flocken" i livets (och diskens, lillebrors etc) alla skeden. Punkt.
Genomför detta, och du ska se att lättnaden kommer. Ytterst handlar det faktiskt om gottgörelse. Han vet att han har burit sig illa åt, när han gjort lillebror ledsen och dig förbannad. Han vill inte det - innerst inne. Han vill ha frid och fred som alla andra människor, men han är i trotsåldern och måste utmana tingens ordning på alla vis och sätt. Ja, om trotsåldern kan du ju läsa i BB och då ska man inte bara hänga upp sig på exempel och situationer utan framför allt försöka förstå vad det hela handlar om. Gottgörelse är oerhört mycket mera välgörande för alla inblandade än en massa gräl och ilska och tårar och skuld och skam, som garanterat leder till eskalerat elände, eftersom barnet inte kan acceptera den sortens felaktiga "svar" som inte gör någon människa glad.
LiIlebror ska få vara i fred, när det uppenbarligen behövs. Han ska beskyddas. Ibland är det lillebror som får vara Saken, när man tillämpar regeln FLYTTA SAKEN, INTE BARNET. Storebror ska så sakteliga lära sig att det inte är en självklarhet att lillebror är tillgänglig för honom på vilka (hans stundom knäppa) villkor som helst. Storebror ska fatta att det är en favör att överhuvudtaget ha en lillebror.
2: Klä på och av? Sluta med det. Ställ krav. Hala ålar behöver vi inte (det är tricksarmetoder och betjänar ingen). Han utmanar dig och ditt tålamod och vinner beklämda segrar, som han måste flina åt för att han inte står ut med ditt underläge.
Så svara med krav. "Nu tänker jag gå ut. Ska du följa med? Då klär du på dig själv." Vänta inte på svar. Lägg bara fram på golvet byxor, jacka och skor som han verkligen kan ta på sig själv, utan kommentarer. Vacklar du så betänk Maria Montessoris ord: "All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling."
Håll tyst. Se vad som händer. Klä lillebror. Gå. "Kommer du?" Protester och gnäll och "kan inte" och "du måste hjälpa mig" etc etc "hör" du inte. Veckla inte in dig i en massa resonemang och förlora inte humöret. Gör ditt. "Hej då!"
Du lyssnar först när han verkligen och uppriktigt ber om hjälp. Och då är det slut på flabbandet och slingrandet. Då tar han också emot din hjälp och kan stå still. Och då ska han varje gång tacka för hjälpen efteråt - gör det åt honom - precis som du tackar för hjälpen varje gång han hjälpt dig
Börjar han ändå larva sig (vilket han säkert gör en hundra gånger till för att få reda på om du verkligen står för vad du sagt) så beklagar du - coolt - och säger "Hoppsan, det där gick visst inte så bra. Du kan säkert bättre själv." Och så koncentrerar du dig på annat, igen.
Driver han saker till sin spets, vilket han säkerligen gör, så passa på när han drar efter andan, se glad ut och säg, typ: "Då går jag ut en liten stund själv!" och gör det. Ta med lillebror men dra inte in lillebror verbalt. Och var ute en pytteliten stund, bara tillräckligt för storebror att känna sig snöpligt ensam i klädhögen.
Och möjligen börja träna på att klä sig själv! Vilket verkligen är dags, som sagt.
Han är en ganska gammal man. Han ska inte curlas. Han ska inte heller förmanas, klandras och skrikas åt. Han ska i lugn och ro (coooooolt !) få de enklaste instruktioner i världen om vad som gäller, och tid i lugn och ro att smälta dessa simpelt konstruktiva budskap.
Att du bara ska vara ute en pytteliten stund med lillebror, om nu store herrn inte behagat klä på sig själv (med minsta lilla hjälp till självhjälp), är inte för att det skulle vara synd om honom Det är för att han inte ska hinna riva huset...
Se det som en minikur. Det kommer inte att vara så för evigt, om du bara är konsekvent nu. Och cooool. För denna lilla minikur krävs förstås att du bryter mönstret när det inte alls är nödvändigt att ni går ut och han måste klä sig för att han måste följa med, utan du bedriver undervisning här. Du lägger upp en strategi som fungerar, till skillnad från det tröstlösa eländet förut.
Kom tillbaka glad och hälsa på honom som om han vore en trevlig överraskning!
Och - för Guds och båda små barnens skull - sluta PRATA en massa; förmana och klandra aldrig, varken före eller efter! Lär dig vänta, lyssna med nacken, avvakta, räkna till tio och - tänka efter före.
Känner igen mig ruskigt väl från hur jag var som tonnåring. Men det är ju lite tidigt. 
När jag sedan kom tillbaka så kommer hon mycket vänt fram till mig, ler och ger mig en kram och säger på ett så himla vuxet sätt ”det går bra, vi byter till en mindre storlek som passar min rumpa bättre”. 
Den sorterns teater kan verkligen befria henne, om och när nu allting bara slutar i skratt.
. Och är alldeles tillfreds med sakernas tillstånd 
. Jag vill kunna vara en självklar ledare som instinktivt VET hur man når fram, hur man undviker vanmakt - för det är där - eller någonstans där i närheten - vi till slut hamnar när jag INTE kan hantera den uppkomna situationen på ett konstruktivt sätt. Nu ska jag inte ägna mig åt någon självömkan här, för den som drabbas är förstås inte JAG i första hand, utan SONEN. Och i 9 fall av 10 så VET jag ju faktiskt hur jag ska handla. Men när jag den där 10:e gången INTE gör det, så är det så vansinnigt frustrerande när jag inte når fram hur jag än gör.