Och hur ska jag kunna sammanfatta den här GRÄSLIGA dagen så att det inte blir hur långt som helst och ändå begripligt? Det är andra gången som en liknande dag inträffar på en måndag och om jag granskar oss kritiskt så tror jag att det k-a-n ha att göra med att det fuskas med den sociala delaktigheten på helgen när vi alla är hemma. Ska absolut stramas upp!
I flera veckors tid har det varit mycket NEJ, NEJ och INTE. T o m om saker som redan hänt som jag läste om någon liten tjej här som ångrade sig i efterhand och ville ha det ogjort.
I flera veckors tid har det också varit ett liv på morgonen när vi ska gå ut. "NEJ, NEJ STANNA HEMMA". Jag har bara sagt "Vad glad mamma är för att du tycker om att vara hemma, vi får vara hemma hela dagen sen, men nu ska vi gå ut och...." och klätt på honom och det har oftast gett sig med det när vi väl är ute. (Och då vill han förstås inte gå hem sen).UPPTRÄDE 1:
I morse var det först bråk när han skulle prova att kissa (nyss slutat med blöja dagtid). Och när han är så arg så kissar han förstås inte vilket gjorde att han kissade på sig ute. När han hade sagt nej 25 gånger på toaletten och sparkat med benen så la jag mig på golvet och sa "nej, nej" och sprattlade med benen. (Gjorde det en gång i förtrotsen med avsedd effekt) men det blev alldeles galet.
Han blev rädd, och har efter det sagt "mamma ramlade bredvid tvättmaskinen" två gånger. Jag avbröt förstås direkt när jag såg att han blev rädd men usch så fel och onödigt DET blev. 
Å andra sidan är det inte mycket som har gått rätt denna dag. 
UPPTRÄDE 2:
Samma "obligatoriska" bråk innan påklädningen men med lite humor så blev han på gott humör till dess att vi kom ut. Det hade snöat och jag gjorde snabbt bedömningen att det lämpade sig bäst med bob (eftersom jag skjuter en vagn också) till Simon för MIN ryggs skull. Det tyckte dock inte han som ville stå på ståbrädan.
Jag beklagade: "Tyvärr, det går inte med brädan när det är så mycket snö. Mamma orkar inte då. Vi får ta brädan en annan dag! Nu får du åka Boben, det blir väl kul!"
NOT
Han gnäller och gnyr ett tag, säger 5 gånger att han vill till dagis (Öppna Förskolan) och jag säger "Ja, dit ska vi i morgon x 5" men traskar hurtigt på till ett ärende och pratar om DET och han ger sig. Börjar gnöla kort senare över att det blåser och snöar, jag paktar kring det och försöker gå framför honom så att det ska blåsa mindre och säger att det blir bättre när vi svänger. Går an.UPPTRÄDE 3:
Vi stannar vid vår första anhalt och ska passa på att kolla om han vill kissa, men han blir alldeles vansinnig, vrålar och skriker och ska INTE kissa. (Vilket han redan hade gjort i overallen - utan blöja). Sätter honom på toan och säger "vi kollar om kisset vill komma innan vi byter kläder". ARG ARG. Klädbyte. Går iväg (har lugnat sig något efter lite humor vid påklädningen igen). Nu vill han absolut gå till "dagis", vilket vi aldrig brukar GÅ till och blir jättearg när jag, enligt honom går fel väg och säger: "Dagis är tvyärr stängt idag gubben och mamma har ingen nyckel (påtalar han annars), men I MORGON ska vi fara på dagis! Vad kul det ska bli!"
VAD ska jag säga här 
](*,) Att säga att IKEA är stängt för att köpa ny nalle/kudde är ju fel, men det här är ju ingen SAK. 
Hur ska jag få honom att köpa att ÖF faktiskt ÄR stängt med mer än att gå i pakt och säga att jag också gärna skulle vilja fara dit idag men att det inte går?Min upplevelse är att han inte alls tog mitt paktande och min väg ut "ja i morgon!" som just en väg ut. Allt han upplevde var frustration och vanmakt.
Trots att jag framhärdat och svarat alla gånger (men svarat fel?) han frågat.Så märker han att vi är på väg hemåt. Och då inträffar STORA UTBROTTET, en harang x 150 ungefär, omväxlande: NEJ, NEJ, NEJ INTE HEM och GÅ HEM INTE skrikande och gastande för full hals så att jag verkligen skäms för omgivningen. Denna gång satt han kvar på boben. Förra måndagen klev han av. Då gav jag två alternativ (enligt nedan), nu försökte jag bara ta mig hem fortast möjligt, gick "utan att höra":
Ska du åka på boben eller sitta på vagnen (lillebrors, går i nödfall)? Och fick svaret: STANNA
En sån gång önskar jag verkligen att lillebror inte skulle behöva sitta och vänta i vagnen och dessutom behöva mat inom den närmaste halvtimmen. Hade det inte varit för det hade jag GÄRNA anammat Barnaboksexemplet och satt mig och läst en bok i evigheter om det hade behövts, men det fixar inte lillebror och att mata ute i -10 grader är ingen hit. Så jag känner att jag inte riktigt "törs" förbjuda honom att gå eftersom jag inte är säker på att kunna stå för det.
Förra gången väntade jag nog på honom i 10 minuter innan jag frågade honom för tredje gången (då hade han inte visat någon ansats att komma) och gav de två alternativen. STANNA var fortfarande hans svar och mitt blev "det var inget alternativ tyvärr" och det hela slutade med att jag hivade honom över barnvagnen framför handtaget och han låg och skrek för full hals medan jag drog en tom bob bakom mig. Kändes inte ett dugg roligt och inte reagerade han med någon märkbar lättnad heller. Utbrottet fortsatte när vi väl var hemma.
Hur skulle ni ha gjort istället i denna situation (När det INTE GÅR att vänta) Vi har denna potentiella risksituation vid samma tid varje dag UPPTRÄDE 3-4:
När han hade skrikit och gastat för full hals i åtminstone 10 minuter under promenaden och vi var nästan hemma så var mitt tålamod tärt. Jag stannade och sa:
"Varsågod och gå så kanske du glömmer av att skrika. Jag har ingen lust att dra någon på boben som skriker"
Jag satte boben på vagnen och naturligtvis blev inget ett dugg bättre. Bara värre. Nu kände han sig inte alls förstådd.
"Åka boben" sa han hulkande.
"Du kan åka på boben om du slutar skrika, annars får du gå för jag har ingen lust att dra dig på boben när du skriker" blev mitt opedagogiska svar.
"Åka boben"
"Kan du prata vanligt då?"
Jag tolkade hans hulkande som ett ja och så satte han sig och åkte utan att vråla i alla fall, men nu var han sååå förtvivlad.
För att jag bara oresonligt promenerat under tiden när han skrikit eller för att jag förhandlade om bobåkandet När vi så kom utanför vår dörr så skulle han inte in och det blev ett uppträde kring DET. Vid det här laget hade han nästan ingen röst kvar.
Jag bar in honom, klädde av honom i ilfart och dumpade honom i sängen och sa "kom när du har skrikit färdigt och kan uppföra dig med oss". Han vrålade och vrålade där inne medan jag klädde av lillebror. När han tystnade och jag frågade om han var klar så skrek han bara "NEJ, NEJ" så han fick vara en stund till. När han lugnat sig och började gråta/hulka så gick jag in och tog upp honom och då sa han "sova, sova". (AJ, AJ har han sagt en hel del idag också)Jag tog honom och bara satt med honom i soffan och satte på en cd med barnvisor. Jag vet inte om det var fel, men han satt så och höll om mig och snyftade och hulkade i säkert 10 minuter medan jag strök honom på ryggen. Det kändes som om han behövde det när ilskan var över. Han ville inte ha någon ögonkontakt men verkade tycka att det var skönt att bara sitta så och att ingen av oss sa något. (Tyckte jag också)
Sen gjorde vi lunch och åt lunch och han var dämpad men i alla fall inte arg fram till middagsluren och reagerade lättat när han hängde tvätt och fixade och kände sig som sitt vanliga jag.
Efter middagsluren började det dock om igen (med pappa då) om en massa småsaker. Inte ha frukt - ha frukt, vrål, vrål.
Han har kort sagt varit som en tidsinställd bomb hela dagen. Minsta lilla snedsteg har fått honom att explodera. Ibland känns det hopplöst, det går inte att göra/säga rätt.
(Jag vet ju att trotsen är så men ändå) Och jag känner att vad jag tror är vägar ut inte fullt ut tas emot som så, vilket är det värsta. Jag tror dock inte att känner att jag sviker honom genom att släppa ledningen, om jag ska försöka mig på en analys. Att förbjuda honom frukten funkar. Vi "förvisar" honom när han vrålar så att han inte går att ha omkring sig, men inte alltid ner i sängen utan bara att han kan gå in på rummet och skrika till dess att han är färdig och komma sen. Sängen dumpar vi i när det är dags för ömsesidig mental time-out. Den här time-outen som går att ta hemma när man inte kan uppföra sig som man bör bland folk funkar oftast mycket bra. Men hur gör man UTE Mycket viktig fråga för oss Där är ju i allra högsta grad folk. (Förra veckan låg han på golvet i affären...) Bäst funkar social delaktighet förstås när han väl lugnat sig så pass att det går att kommunicera. Lättnad!Jag kan ärligt säga att jag inte alls har lyckats att vara lugn och saklig idag. Det har krävts all behärskning jag äger för att klara det så pass som jag har gjort och jag vet att det inte är tillräckligt. För jag tror att även tapeterna har kunnat känna att jag egentligen har varit ursinnig bakom min roll.
Jag skäms för att jag blir så arg
, trots att jag har redskapen/verktygen och trots att jag ser att det är så otroligt jobbigt för honom. Jag måste bättra mig. Min konsekvens är det inget fel på. Har jag sagt en sak så håller jag det/genomför jag det med honom men kan det vara så enkelt att han inte har tagit mitt paktande på allvar och mina vägar ut som vägar ut för att jag inte har genomsyrats av den äkta känslan? Hjälp! Vad ser ni i mina exempel
Till mitt försvar så tänker jag att jag ändå på något vis borde hantera detta "bättre än medel-Svensson"
och ändå blir det såna kolossala utbrott och HELA dagar....---------------------------------------------
Ett bekymmer är det här med kisseriet/blöja/inte blöja UTE. När han är så här arg som han varit varje morgon när han inte vill gå ut så vägrar han att kissa innan vi klär på oss. (Han är klockren om han är hemma med rumpan bar, men överhuvudtaget så har han lite svårare med kalsonger/byxor för då tror han att han har blöjan och glömmer sig då och då). Att han inte har kissat gör förstås att han kissar ute i overallen med allt vad det innebär för humör, klädbyten och trassel (ibland är det inte närmast till inomhus).
Blöja borta på dagtid - alltid borta Även vintertid Blir det väldigt ambivalent för honom att ha blöjan utomhus Eller på ÖF t ex (1 dag/v). Där är det jättesvårt för honom, när han är så upptagen med annat. Och han blir lite bekymrad när han inte hinner till toan. Ingen blöja då heller
Han vill inte heller ha blöja på natten men är långt ifrån torr då så vi har bara sagt "att kisset glömmer sig lite på natten, men SNART behövs ingen blöja då heller".
-----------------------------------------------
Hoppas någon har något att komma med! [-o< Jag har läst Trotskapitlet ikväll, men ser jag inte skogen för alla träden, eller? Och hur långt som helst blev det här!
Kära nån - det är sent och sängen kallar, men låt mig åtminstone ta dig i min famn 
Jösses! Så levande du beskriver livet med ett trotsbarn - tack för det 
Vad jag känner direkt när jag läser det du skriver är att jag blir vansinnigt tussilagolik 8) och det brukar vara ett tecken på att det bästa är att göra INGENTING 
!
! JA, det GÅR! Jag har gjort det att antal gånger och om folk tittar så ser de en lite leende och igännkänningsnickande hyllbotaniserande moder som uppvisar ett väldigt tålamod 8) . Jag kan till och med säga "visst önskar man att man vore barn ibland så att man kunde göra likadant 