Ibland gör livet så ont att man inte kan finna ord. Vi hade kämpat i två år för att jag skulle bli gravid. Vi stod i kö för en "utredning" när jag plötsligt kände på mig att jag var gravid 
Och visst var det så 
Mådde utmärkt (bättre än någonsin förut) och var ju förstås världens lyckligaste blivande mamma 
Så i v. 17 började jag blöda... Fick verkligen tjata mig till ett ultraljud som visade att fostret inte levde 
Vid skrapningen kunde man konstatera att fostret dött omkring v. 10 men att min kropp var "så gravid" att det tog flera veckor innan den förstod att nåt var fel.All min livslust försvann med detta lilla efterlängtade barn
Grät dag och natt och kunde plötsligt inte glädjas åt mina vänner som fick barn
Allt kändes bara så orättvist och känslan av missundsamhet gjorde ju inte saken bättre. "Det är en mening med allt", blev man trött på att höra...Men så blev jag gravid igen, ganska snabbt denna gång. Vågade förstås inte glädja mig under första halvan av graviditeten. Mådde jättedåligt och kände bara en stor ångest för hela situationen.
Men ungefär i v. 30 så började jag tro att jag skulle bli mamma tillslut
Och det blev jag
En underbar lilten Sara kom till oss
Så här efteråt kan jag tänka att om inte jag fått missfallet så hade jag ju inte heller fått Sara. Låter kanske underligt när man just tappat sitt barn, men för mig är det en tröst till missfallet jag drabbades av.
En jättekram till er alla
Först två år utan barn och sen ett "sent" missfall, men sen har det gått undan