Genom åren, och de olika sorgeprocesserna har jag upptäckt detta: det svarta orkar jag nog med. Orkar, för att det är så intensivt, så genomgripande, att mitt i det värsta svarta, tunga, så blir jag alltid mycket medveten om att jag trots allt, mitt i det svåra, lever.
Det är det gråa jag inte orkar med. När det svarta så småningom övergår till grått. Man gråter inte så ofta längre, omvärlden med sin omsorg har dragit sig tillbaka, och man står där i sina vardagsrutiner, och upptäcker att allt har samma färg som kall aska. Det smakar aska i munnen, alla färger flyter ihop till en grå sörja, ungefär som novemberdagarna, och man orkar precis nog för att konstatera att man andas. Grått in, grått ut, och inget spelar så nämnvärt stor roll. Det gråa landet.
I det svarta står vi aldrig ensamma. Men på tröskeln till det gråa är vi mycket ensamma, och oftast mycket trötta. Att då höra talas om andra årstider, andra livstider, är inget man orkar.
Kära alla. Kan vi lova varandra detta: att vi aldrig glömmer bort varandra till det där gråa, ensamma, tråkiga. De här trådarna, på det här forumet, måste och skall plockas upp med jämna mellanrum, så att vi kan fråga dem som går med det gråa:
Hur är det? Orkar du? Ska jag gå med dig en bit?
Nancy
Kvacke Ellinor Susan D Nina80 Therese 
Tack, Päivi - så vackert, så sant.
, nån som tänker på mej 
