Wow, vilken sida! Har snabbt skummat igenom flera inlägg (Erik vaknar snart och kommer vid första bästa tillfälle pilla med datorns strömbrytare, som han älskar!). Kanske har jag redan svaret på mina frågor i mängden någon stans, men bifogar ändå min sorgliga historia:
Vår Erik, snart nio månader, genomgick SNH-kuren redan vid 8 veckors ålder, vi har gått på schema sedan dess och det hela fungerar till slut riktigt bra (men det hade varit väldigt roligt att höra lite mer om hur det går för andra som gör samma sak och som inte tycker att man är ett UFO…!). Vårt (eskalerande) problem är morgnarna, då Erik fortfarande vaknar för tidigt och har svårt att somna om. Länge orkade vi inte riktigt ta ”fighten”, vi var inkonsekventa på olika sätt, men så bestämde vi oss för att ta tag i det hela, då övrig sovtid, som sagt, fungerar riktigt bra nu (även om omsomning om man vaknar i fel tid aldrig har varit vår mest övertygande gren). Vi lusläste vår SNH-bok och satte mottot: Viktigast är att han somnar om – om så bara fem minuter – och är det bara fem minuter det är frågan om får man ju nästan kalla det ”powernap”. En powernap går i yttersta nödfall att ta även efter marginalkvarten om det i allra värsta fall skulle behövas! Så skred vi till verket. Med mycket varierande och tyvärr ej bestående framgång.
Efter 2 förfärliga morgnar, som slutade med lång och varaktig buffning en bra bit över klockan 7 (som är vår måltid) somnade Erik om efter bara 20 minuter kl 06.30. Otroligt! Tyvärr följde två dagar riktigt katastrofalt, där vi tjugo över sju fortfarande inte var ens i närheten av att somna om. Följande dagar blev något bättre, oftast somnade Erik om, men vi har fått något konstigt mönster som i princip gick ut på att han sover ”som han skall” 1-2 dagar, därefter följer 3 dagar ”katastrof”, sedan är det OK igen 1-2 dagar för att sedan bli ”katastrof” (eller ”krig”, som vi har döpt det till) i 3 dagar till. Det har varit flera dagar då vi just inte kommit till omsomning eller ens i dess närhet tjugo minuter över sju och därför har givit upp. Gemensam nämnare för dessa dagar har i nio fall av tio varit bajs i blöjan. Att byta blöja om så bara på 60 sekunder helt knäpptyst i kolsvart rum klockan 05.45 – med till synes god marginal att somna om på - var dock så otroligt stimulerande och uppmuntrande att unge herrn bara sjöng i över en timme efteråt!
Att ge upp och ”göra dag” efter över en timmes ”krig” känns som det ultimata sveket, hela familjen mår fruktansvärt dåligt efteråt (även om Erik är mycket tapper) och vi har börjat diskutera i termer av ”barnmisshandel” och funderar kring om vi ger Erik men för livet genom att starta så många morgnar med ”krig”! Jag känner att vi skulle behöva hjälp och kanske ett förtydligande – för vi kommer inte längre trots att vi läst och läst i vår bok.
Så här brukar det vara:
Någonstans mellan 05.45 och 06.15 vaknar Erik, i det tidigare fallet med ett gnyende, men i det senare med ett ljud, som vi har döpt till ”fiddeliglad!”. Mamma störtar upp, lägger vänligt men bestämt till rätta, lägger på en fast solfjäder och ramsar bestämt på vägen ut. Erik vill inte lyssna på det örat.
Nu följer en bedårande aktivitet med full morgongymnastik och lovsång till fötterna, spjälskyddet, kudden, täcket och allt annat vackert i världen, och de senaste veckorna har älsklingen dessutom kunnat roa sig med att resa sig mot spjälorna och suga frenetiskt på sängkanten. Mamma skramlar bäst hon kan med frukostbestyren.
Här har jag ett par gånger skickat in bestämda och ”småarga” ramsor som berättar att det minsann är natt, men dem lyssnar Erik inte på alls i det här stadiet.
Efter 20-25 minuter börjar det dock bli tråkigt inne på kammaren. Då kommer de första – frågorna? Jag besvarar dem med ramsor – men de tenderar att bli ohörda. Ibland blir han dock snarast irriterad över att jag kommer med så grova påståenden som att det är natt och höjer tonen i sitt – frågande? Ofta fastnar han här i ett ihållande, ganska högljutt ljud, samma tonläge hela tiden och endast uppehåll för att hämta andan. Vi har ibland just det ljudet även på eftermiddagen när han inte har lust att sova; då lyssnar han inte på någonting, det krävs väldigt mycket röststyrka för at överrösta (tillräckligt för att skrämma ett litet barn!) och vare sig man ramsar eller låter bli eskalerar det oftast till ett riktigt skrik, som jag tolkar som både argt och ledset.
Ganska snabbt övergår frågorna alltså i - tappande av konceptet (eller om han trillar och slår i spjälorna trots skyddet eller om han fastnar och blir olycklig så att jag åter visar mig i hans rum för att rätta till). Det är nu plågan börjar. Erik är vid det här laget plötsligt helt ifrån sig, krokodiltårarna rinner och dessutom är han jättetrött och gnuggar ögon och öron och orkar knappt resa sig från underlaget – men somna om skulle han inte få för sig. Inga ramsor biter här. Nu är det katastrof!
Här har jag de mindre misslyckade krigsmorgnarna solfjädrat-å-buffat-å-solfjädrat-å-buffat-å-sooolfjädrat tills han faktiskt har somnat – men det kan inte vara jättelätt att somna med någon som buffar i stjärten även om det känns skönt och tryggt till att börja med. Jag tolkar hans sinnestillstånd som just så förvirrat att han inte vet vad han vill, men samtidigt är han mycket arg för att han inte kan somna. De mer misslyckade krigsmorgnaran lyckas han ofta någon gång på vägen slumra till lite lätt, men så fort jag lyfter solfjädern (och även om jag står kvar någon gång) vaknar han igen och då är han ännu värre däran. Jag inser när jag står där, redan när jag går in i rummet, att det här är FEL och att vi kommer att landa i det där köret om jag gör det, men samtidigt är han som sagt helt ifrån sig och tårarna sprutar och jag begriper inte hur jag annars skall kunna trösta honom när ramsorna inte hörs?
Var gör jag fel? Hur skulle vi kunna göra i stället? (skymtade ordet "pangramsa" - kan det vara lösningen???) Varför litar han inte på våra besked? Jag upplever att ramsorna fungerar bra övriga tider på dygnet (om man använder dem rätt, det är väl det som är haken?). Eller är det bara så att han somnar/somnar om trots våra ramsor i vanliga fall?!?
Tacksam för all hjälp! Vi har kommit fram till att vi inte kan hålla på så här någon längre tid till men själv kan jag inte få ihop något hållbart alternativ (typ förskjuta schemat en timme tidigare – hur länge då? En timme till nästa dygn? Eller?).
Med vänliga hälsnignar
/Lena – känner sig som världens sämsta mamma var och varannan morgon
