I början av 1960-talet, när jag fick mina första barn, togs det fortfarande för givet att små barn skulle sova på nätterna. Jag minns en broschyr som delades ut på BB, "Späda barn i goda händer". Där stod att de flesta barn sov över nattmålet av sig själva vid ungefär en månads ålder. Gjorde de inte det, skulle man "vagna" eller vagga/vyssja på annat sätt men givetvis inte ge mat - de skulle ju sova
Barn i den åldern skulle äta ca 120 g per mål, vilket förstås var rena svältkosten, och vägas före och efter måltiden, så man var säker på att de fått vad de skulle ha. Sov de inte över av sig själva gav man napp, drog vagnen över trösklar och mattkanter, la dem i liften (bilbarnstolar förekom inte) och körde bil med dem. Att ge mat mitt i natten fanns inte på kartan. Med "sova över" menades att få till minst sex timmars obruten nattsömn till att börja med, helst åtta (hoppade man över ett mål som ju inföll var fjärde timme borde det ju bli åtta timmars sömn). Detta skulle göras vid månadsgränsen, och det ansågs inte fel eller farligt att barnet skrek så pass som föräldrarna stod ut med. Barn behövde fortfarande "vädra lungorna"
Som Benjamin Spock, som var alla västvärldens föräldrars husgud alltsedan 40-talet, uttryckte saken: "Ge barnet vad det behöver, inte vad det skriker efter." Problemen på 60-talet och början av 70-talet handlade mest om kolik (som jag senare förklarade med icke lindrad överlevnadsångest). Det skrevs hyllmeter med böcker om denna märkliga åkomma. Folk som redan hade "fått" ett kolikbarn oroade sig gröna över att kanske "få" ett till. Man började med såkallade kramplösande droppar (minifom) och annat smått och gott. (Fortfarande ansågs dock spädbarn under ett år INTE vara betjänta av upprepade penicilllinbehandlingar, som äventyrade den naturliga uppbyggnaden av motståndskraften.)
Standardmodellen kom jag på 1967, eller rättare sagt, barnet som föddes då, skapade den. Hon gav sig inte med mindre. "Alla" sa förstås att hon hade kolik. Men det hade hon verkligen inte. Hon skulle bara ha MER av allting. Mer mat, mer vaken, mer "uppe", mer sova. Strukturerat
Friden sänkte sig på några dygn sedan jag (rätt ilsket, när jag fått NOG) med hennes tydliga hjälp kommit på hur jag skulle göra, i stället för att snutta och hatta mellan varken hackat eller malet. Fri amning enligt egen rytm-metoden hade kommit att betyda amning i princip dygnet om med ett skrikande barn däremellan. Det gillade hon inte alls. Hon var ingen "snäll sovare". Hon behövde betydligt mer mat och betydligt mer vakentid för att kunna sova gott om nätterna. Och det fick hon, och alla mina (och bekantskapskretsens) barn efter henne. Standardmodellen var född Den har genom åren rönt samma uppskattning som nu Sova hela natten-kuren. På 70-talet kom sömnproblemen galopperande i samma takt som den såkallade egen-rytm-metoden slog rot - barnet skulle ges bröstet när det "ville ha". Det var en reaktion mot den stenhårda fyratimmarsmodellen, som ju i praktiken var en svältkost. Man hade också fattat att små barn hade känslor, om man säger - på 40-talet opererade man små barn utan att ge dem bedövning eftersom de inte kände någonting... trodde man sig veta...
Och så sent som 1967, när mitt tredje barn föddes, trodde man att barn föddes blinda som kattungar. Alla "kolikbarnen" skulle nu tröstas med bärande och vyssjande och masserande och alla tricks och knep som fanns, men man hade ändå tre månaders helvete att se fram emot, sas det. Då började nattkånkandet. Sedan gick det över, fick man veta som tröst, efter tre månader. Folk stupade då som nu, eftersom problemen inte alls gick över efter tre månader
Koliken, dvs överlevnadsångesten, gjorde det någorlunda (av ren och skär erfarenhet från barnets sida - "jag svälter tydligen faktiskt inte ihjäl!") - men de vandrande, bärande nätterna gjorde det inte. Barn gör ju som vi lär dem, och matransonen var fortfarande snål, även om såkallad fri amning tillämpades. En väninna till mig fick sitt första barn 1978, och jag som då fött mitt åttonde, var där för att stötta henne. Bvc-sköterskan som kommit på hembesök slöt förtroligt förbund med mig när hon skulle gå: "Se nu till att hon inte ger honom för mycket mat " 1978 upptäckte jag att förskrivningen av neuroleptika blivit legio. Vart femtonde spädbarn fick Theralen, och på många bvc låg recepten klara, bara att fyllas i utan att läkaren ens behövde träffa barnet. "Det är för föräldrarnas skull", försvarade sig expertisen. "Föräldrarna som ska upp och arbeta måste ju få sova om nätterna." Jag slog larm, och folk började på allvar undra vad för övergrepp som egentligen begicks mot spädbarnen i Sveriges goda land (efter främst amerikansk modell).
På 80-talet kom helamningsdekretet efter skandalen med modersmjölksersättningen, som industrin lanserat stort i väst förstås men också i de s k u-länderna, där mödrarna (precis som här på 60-talet) fick veta att den industritvillerkade mjölken var minst lika bra som - för att inte säga bättre än - bröstmjölken och så oändligt mycket mera praktisk och "säker". (Berikad hit och dit, ungefär som sockerpulvergröten nu.)Gratisprover delades ut och fattiga mödrar, som inte ens alltid hade tillgång till rent vatten, än mindre kokt, tog tacksamt emot. Under tiden sinade deras egen mjölk, och när de inte hade råd att köpa mer pulver och/eller inte kunde leva upp till de hygieniska kraven dog barnen som flugor
Det var en katastrof och en skandal utan like. Som givetvis tystades ner
och nu skulle alla barn ammas i evigheten, mammas mjölk var den bästa, anpassad individuellt för just det barnet, etc. Behjärtansvärt men också mycket krävande. Detta att mjölken skulle rinna till eller produceras speciellt omsorgsfullt på natten är en myt som daterar sig från 90-talet. Modersmjölksersättningen skulle bannlysas (eftersom den ställt till så mycket skada - dock knappast här) och då skulle folk amma till varje pris, och den som inte "kunde" eller kunde dåligt skulle nattamma för att bättra på det hela, och strax blev det ett dygnet-runt-krav där inga ursäkter accepterades. Att servera blödande eller såriga bröstvårtor hade varit fullständigt otänkbart på "min" tid Mjölkstockning ansågs farligt och krävde sjukvård, om man inte genast kunde lösa problemet själv med värmemassage. 1992 stipulerade WHO allmänt ryggläge för nyfödda och spädbarn, och sömnen försämrades därmed ytterligare. Dessförinnan las nyfödda på sidan med hoprullad barnfilt bakom ryggen, som hjälpte en att komma ihåg vilken sida barnet låg på sist (allt enligt "Späda barn i goda händer" som delades ut till alla nyblivna föräldrar) . På mage skulle man lägga barnet när navelstumpen med den hiskeliga navelklämman fallit bort. (Man skulle inte heller bada barnet förrän då utan "storsköta".) För att inte barnet skulle ligga på knutar eller knappar anbefalldes knyttröjor som knöts i ryggen liksom knäppning bak på allt som behövde knäppas. Från samma broschyr hämtade jag f ö tipset om ett trevikt "draglakan" under ansiktet - man kunde lätt vika fram en ny sida "när barnet saglat eller kräkts". Det var viktigt att tyget var mjukt och lent och att man "vände" ofta, stod det, eftersom bröstmjölksuppstötningar kunde ge fula utslag på de små kinderna.
Det var först under 80-talet men i synnerhet under 90-talet, sedan ryggläget stipulerats generellt, som jag allt oftare började få den häpna frågan: "Varför SOVER inte barnen nuförtiden
" Nu, ett decennium senare, har vi fått lära oss att barn inte sover på nätterna. Skulle de göra det, betyder det mer eller mindre att de riskerar att svälta ihjäl (att vara "hungrig" ses i dag som något farligt och fel, medan den sunda hungern förr ansågs främja aptiten och omhuldades), att mamman är för slö för att amma, och också att mamma inte förstår att små barn behöver närhet, som även den alltså har förlagts till natten, vilket ju förstås har med kompensationstänkandet och det dåliga samvetet att göra. (Dåligt samvete får man när man försöker slå dövörat till för det ens inre lilla energiska larmcentral försöker tvinga en till att ompröva.)
Folk har också skrämts till att tro att allt annat än ryggläge skulle medföra fara för livet (PSD; se "Läkartidningen: debatt" på Diskussionsforum). Nyblivna föräldrar västvärlden över har utsatts för en skräckpropaganda som slagit rot som få. Forskarna, undantagslöst manliga i det här fallet (inget ont i det, men de handhar sällan spädbarnsnätter, om man säger
) behöver underlag för sin prestigefyllda statistik, och därför såväl motarbetar man andningslarm (som tillåter övervakat magläge) som förtiger att de barn som faktiskt dör i PSD gör/gjorde det på rygg eller sida. Ännu har ingen kunnat åberopa ett enda fall där ett spädbarn avlidit i PSD liggande på mage med larm. En liten pikant detalj, slutligen:
Jag minns när jag var åtta år 1950 och fick bo hemma (två år). Min mamma beställde upp mig från gården, där jag lekte med de andra barnen, för jag skulle lägga mig och ligga i sängen klockan sju. Jag var gräsligt avundsjuk på de andra barnen - som inte behövde gå in och lägga sig förrän halv åtta
_________________