Aktivitetshysterin vs. Vardagsmirakel

[heartworn]

Hej!
Jag ser en tydlig trend hos bekanta. Aktivitetshysterin sprider sig som en löpeld. Öppna förskolan, babysim, babyrytmik, babysång osv. Små barn och bebisar stressas hem från dagis för att sedan raskt stressas vidare till affären, för att sedan raskt stressas hem till middagen, för att sedan raskt stressas vidare till olika aktiviteter, för att sedan raskt stressas vidare till...ja ni förstår. Det verkar som att folk är rädda för att stanna upp med sina barn. Man vill ständigt vara på väg till en fika med kompisarna eller en gemensam aktivitet där barnen får tillfällighet att leka och träffa andra barn i samma ålder. Man vill inte framstå som en tråkig mamma eller pappa som ”bara stannar hemma”. Man vill vara en modern och fartig förälder som hinner med barn, fritid , jobb, släktbesök och 1000 saker till på en och samma vecka. På det här sättet så missar många det jag kallar vardagsmiraklena. Man missar den där sköna tiden som uppstår mellan alla blöjbyten, matningar, påklädningar och sovstunder. Tid då du och ditt barn kan odla en djup kärlek och förståelse till varandra. Den tid som innehåller en djup förundran över den lilla varelse som du faktiskt har fört till världen. De flesta tillåter sig den tiden under de första fyra-fem månaderna. Sedan trampar man gasen i botten igen. Jag håller till fullo med AW om att små barn under tre-fyra inte egentligen har något större behov av lekkamrater eller diverse organiserade aktiviteter. Det kommer av sig självt senare. Det är vi föräldrar som påverkas av samhället. Inte de små barnen. Det är vi som odlar de här behoven. Det är vi som trillar i alla kommersiella fällor som ständigt gillras och lockar oss och indirekt våra barn. Det är vi som under de första tre åren lägger grunden till det barn som förhoppningsvis ska vara i vår närhet för resten av livet. Det här inlägget vill slå ett slag för en lugn och trygg vardagslunk där barnet verkligen får tid och möjlighet att cementera sin tillhörighet med flocken. Barnabokens grundfilosofi uppmuntrar oss att leva och verka med våra små i enkel, men ack så spännande, och rutinfast vardag. Öppnar man ögonen så sker det en massa mirakel varje dag. Både i din och barnets värld.

[father of sons]

Bra inlägg!

Öppnar man ögonen så sker det en massa mirakel varje dag. Både i din och barnets värld

Tack!

[mammamy]

Jag håller helt med dig hearworn, men hur fåt vi dem som INTE har fattat det här med den "lilla världen" att skona sina barn?

[Susanne*]

Så otroligt viktiga ord

Det bästa jag lärt mig sedan först barnet kom är just "att se lyckan i det lilla". Önskar alla vill ta emot den gåvan och bevara den för alltid.

Tänk, förra veckan tillbringade vi 15 minuter vid en rulltrappa i stan där den lilla stod vid toppen och välkomnade alla med ett "hej". Hon var så lycklig och bara njöt av att stå där. Och jag var lika glad jag. Såg massa saker jag aldrig tänkt på förut när man bara åker upp och går vidare.

Glöm inte det där med aktivitetshysterin när barnen börjar komma upp i åren. Många tycker jag är en alldeles för sträng mamma som begränsar antalet aktiviteter för min nu 8-åriga dotter.

[father of sons]

Vår värld är väldigt liten..

I början tänkte jag att "det hör till" att gå på babysim, öppna förskolan , sångstund, babyaerobics m.m.

Jag kände snabbt att det inte var något för mig / oss.
Jag tycker att den lilla världen är stor.

Med all respekt

/ Mamman till sonen

[Kristin]

Hej!

Skitbra sagt !

Jag och min sambo har redan pratat om hur vi vill ha det i framtiden och då har vi A)än så länge bara ett barn B) han är 5 månader ! Lika bra att ha det genomdiskuterat eller hur?

Vi pratar ofta om hur viktigt VI tycker det är att HELA familjen mår bra och inte bara en eller två. M a o jag som mamma och Kristin måste också få ha någon aktivitet i veckan som gör mig glad, där jag kan få rå om mig själv och hämta energi.

En annan diskussion vi har är just den om vad mycket aktiviteter barn har idag och rätt små barn också. Fruktansvärt egentligen. Barn idag får aldrig lära sig att ha TRÅKIGT. Det skall hända någonting JÄMT. Precis så är det med oss vuxna också ju. Om du framstår som en "busy" person med fulltecknad kalender och 25 kompisar, ja då står du HÖGST UPP på statusstegen !

Jag jobbar som högstadielärare och på utvecklingssamtalen kommer det fram att vissa ungdomar har så späckade kvällsscheman att de STUPAR i säng ! Och så undrar de varför de inte får MVG (eller så får de det också och mår så dåligt för att de är så stressade...). Här måste ju föräldrarna sätta stopp enl mig "Ja men han tyyyyycker ju att det är såååååå roligt och han är såååååå duktig....." Vi föräldrar MÅSTE lära barnen att prioritera. Å andra sidan måste vi klara av att prioritera i vårt vuxna liv först.

Racet börjar idag INTE andra eller tredje året på gymnasiet som på min tid (är 30 år). Det börjar nästan i 7:an om inte tidigare.

Kram
Kristin

[Kristin]

Ville också bara säga att jag har inte hittills haft något behov av att gå på organiserade aktiviteter och plutten är 5 mån. Det KAN ju vara ett bra sätt att träffa andra vuxna. Ibland kan ju dagarna vara långa. Men, kom inte och säg att det är främst för barnen som man går dit... De är ju så nöjda med att suga på fötter och testa rösten .

Nej, nu MÅSTE jag gå och lägga mig . Tycker ju att det äääär så kul att "pratas vid" .

Kristin

[br]

intressanta inlägg.. När vi fick vårt förta barn för fyra år sedan kände vi instinktivt att lugn och ro är basen. De första månaderna av hennes liv höll vi oss mest hemmavid och lämnade knappt vår kommun. Avböjde sådant som middagar osv där vi iallafall hade blivt stressade allihop! När dottern blev ett halvår så insåg vi dessutom att det som en ny liten familj mest av allt behöver är _tid_ tillsammans.

Alla måste göra ekonomiska prioriteringar och vi har valt att ha långa ledigheter tillsammans, sedan vi fick barn för fyra år sedan har vi haft ca 7-8 månader gemensam ledighet och detär en fantastisk fridfullhet som sänker sig när vi " bara" är hemma och är lediga tillsammans.

Min stora tjej är på dagis 15-20 tim /vecka och är ledig en dag. Då vill hon inte göra ngt annat än vara hemma, baka en kaka, se på en film, kanske gå till en lekpark eller shoppa ( vilket hon är bra på )

[Katarina-Mamma duracell]

Hej!
Oj så rätt du har, vi stressar våra barn redan från födseln många gånger, vilket är fel.

När jag var hemma och mammaledig, pojken började väl bli ungefär 5-6 månader, så hade jag och min son två aktiviteter per vecka som vi företog oss, ett var kyrkans babymusik, och det andra var babysim. (detta var för att jag åtminstone två gånger i veckan skulle träffa andra vuxna att prata med, då min man då jobbade på sjöfart och var hemma en vecka av tre ungefär, och vi bor ute på landet, 5km till grannen, 30m till en större väg och affär ja den får man leta efter ganska länge och närmsta stora shoppingsentra ligger ca 100 km bort så ni kan tänka er att jag bor ute i skogen ) Vi trivdes bra med det och tog dagen som den kom, var det en bra dag så for vi, kände vi att det inte passade stannade vi hemma. 8) 8)

Nu när jag börjat jobba gör vi egentligen ingenting annat än att fara och simma på lördagsem, för väl hemma från dagmamman ( är där 24 timmar i veckan) så vill jag hellre leka och mysa med min son än att rusa rrunt och hinna så mycket som möjligt annat.
visst är aktiviteter ok, men de första månaderna är det lika spännande att upptäcka ansiktsrörelser och att upprätta en kommunikation.

Stress är så onödigt, den gör oss bara sjuka, och inte mår våra barn bättre av det eller hur?!

[Jennie]

Jag håller med föregående talare om att det var kloka ord. Jovisst har du rätt att för vissa så börjar "aktivitetshysterin" lite väl tidigt. Men jag tror ändå på att lagom är bäst. Mamma/pappa skall också känna att de mår bra.

Jag tycker INTE att du skall ha dåligt samvete för att du hade två aktiviteter i veckan, Katarina

Jag tycker heller inte att vi skall slå oss för bröstet i detta forumet och ondgöra oss över andra och komma med pekpinnar [-X utan komma ihåg vad forumet egentligen är till för: att skriva upplyftande saker till varandra och att stärka varandra i vårat föräldraskap.

Alla barn är olika. (läs om personligheter i Barnaboken) Det gäller att lyssna in sitt barn på vad just han/hon mår bra av. Ta min 6-åring som exempel. Då han mår som bäst är när han har fått tillräcklig fysisk aktivitet, helst på förmiddagen. Då lyser han som en sol och är supernöjd. Det kan vara simning eller skridskoåkning eller liknande. Sedan kan han lugnt ta sig an resten av dagen. Ibland så säger han: "Mamma, idag vill jag vara ledig från dagis och ha en pyjamasdag" och då är vi det. (jag är föräldraledig och kan därför styra det så)

Slutligen Njut av era små och självklart ta dagen an (i lagom dos)

[annawahlgren]

Tack, heartworn för rena sanna poesin Och tack alla Tänk en liten unge som får stå vid rulltrappan och säga HEJ till alla som kommer. Tills barnet är "färdigt". Själv. Vilken lycka För alla berörda

Så det handlar enligt min mening inte alls om att "ha TRÅKIGT". Det handlar om att få upptäcka världen, människorna och livet i sin egen takt. Och därmed sig själv och sin förmåga, i sin egen takt. Det är det vi borde kunna bjuda våra barn på. Under det gnistrande ledord, som poeten Sandro Key-Åberg en gång myntade: SMÅ BARN SKA NJUTAS. (Jag har lagt till: OCH NJUTA SJÄLVA.)

Små barn ska inte stressas. Så enkelt är det. Och så svårt, i vårt aktivitetshysteriska samhälle. Vi vuxna måste lära oss att iaktta, lyssna av, arbeta på att förstå och LÄRA av de små barnen, som är våra bästa pedagoger "De som är sex år ska undervisa dem som är sextio", sa Jesus Och vad allt kan inte en halvårsbaby eller ettåring lära oss om livet Och om oss själva

Jag körde en s k aktivitet per termin för varje barn. Men inte förrän ungen kunde gå själv, i alla bemärkelser. Jag kan försäkra att mina lugna hemmamammabarn utvecklades till alldeles strålande intelligenta och socialt briljanta varelser alla.

Den benhårda "aktivitet" jag aldrig gjorde avkall på, från start, var utevistelsen. I alla väder. Då tog jag dem någonstans där de kunde ha total rörelsefrihet och spionerade på dem över kanten på tidningen, som jag låtsades läsa, koncentrerat, så att de skulle känna sig fria också från min störande, styrande person. Jag fanns tillgänglig, om och när de behövde mig, men jag trängde mig inte på. Så har jag levt, och så tycker jag "aktiviteterna" borde vara: icke styrda av oss vuxna och våra diverse behov utan av barnens lust och vilja

[Kit]

Så sant, så sant! Det är en konst, som går att utveckla, den att dra pendeln tillbaka, gärna ett snäpp längre än "nödvändigt" för att låta sig hitta balansen för barnen och sig själv.

Nyss utspelade sig en scen om hur liten 2-åring lär känna en av utlåningsmaskinerna på Biblioteket. Hon satt på maskinen och pillade med mammans hjälp in lånekortet längs magnetremsan och tittade med stooora ögon på skärmen som pep till och visade sin text. Då tjöt hon förtjust! Så fick hon lägga boken på plattan och så pillade hon igen och så vidare och så vidare.

Bakom mamman växte kön av stressade, hummande och grymtande människor, men mamman tycktes inte ta någon notis om den. Hon lät sin lilla flicka undersöka världen i lugn och ro!

Det var beundransvärt! En sådan vacker scen! Och vi fick alla en lektion i konsten att ha tålamod!!!

Kit

[Jennie]

Anna, du har så rätt... utevistelse är FANTASTISKT!!! Min 1½ åring är sååå nöjd när han är ute och utforskar det som utforskas skall (tallkottar, hundar, att springa nedför en skogsbacke, att titta på när vinden far i trädtopparna, att se på fåglarna uppe i himlen) Det är vardagsaktivitet som alla mår gott av! Sedan kan man gå in och njuta lunch och middagslur. 8)

[K-ina]

Jag väääägrar låta mig stressas över att Axel inte går på simskola, gymnastik, rytmik, musiklekis eller annat "nyttigt". Men är MYCKET nöjd med att hans kära far åkt skridskor med honom idag - premiär! - tillsammans med en annan pappa och hans tjejer. Fram till nu har det varit helt lugnt att vi inte aktiverat honom nämnvärt utanför hemmet men nu märker man mer och mer på sonen att nyfikenheten vaknar när han hör vad andra kompisar testat och upplevt. Jag vidhåller iallafall BESTÄMT att heltid på dagis är mer än nog för honom! Man får ta det i sin egen takt helt enkelt!

När han var bäbis och jag var hemma gick vi däremot ofta på babysång och öppna förskolan. Självklart mest för MIN skull! Jag, relativt nyinflyttad i stan, utan socialt nätverk och med mor- och farföräldrar 10 och 70 mil bort behövde verkligen andra vuxna. Där växte vänskap fram som hållit i sig och en av de jag lärde känna där är numer en av mina bästa vänner och den enda som kan ställa upp för mig när jag behöver barnvakt under dagtid! Öppna Förskolan kan vara en välsignelse! Så Katarina-Mamma duracell: Inga rodnande kinder!!! Ni mådde bra - Huvudsaken!

Andra gången jag var hemma tog jag mig till Öppna Förskolan en gång... Hann inte, orkade inte, ville inte... Nya behov alltså! Viktigt är att inte stressa - göra roliga saker tillsammans utan att det känns som ett måste är i mitt tycke jättebra!

[anna]

Vilket vackert inlägg, heartworn!
Precis så är det ju!

kram anna