Hur bemöta rätt??

[Irisen]

Hej på er igen! Hoppas alla har en trevlig sommar.
Nu har jag lite funderingar igen som jag tror ni har nån vettigt svar på.
Min dotter är nu 18månader och jag misstänker starkt att förtrotset e på g.
Hon kan vissa dagar vara så lätt att göra förbannad, då slåss hon och slänger saker i golvet, samma sak om jag inte vill det hon vill, då blir det ett utbrott, med slänga sej på marken och vråla. Har ett alldeles färskt exempel: Vi var nyss ute på lekplatsen, och gungade. Jag busar lite med henne, hon brukar skratta då, istället blir hon lessen. ok, efter en stund, ville jag sätta mej i solen, och så tänkte jag att hon kunde leka själv, gunga sin vovve eller vad hon ville. Hon blev arg, men jag satte mej ändå. Hon började leka med olika saker, men fick utbrott för minsta lilla motgång. Jag blev trött på det hela och tog henne ,gick upp i lägenheten, la henne i sängen och sa, vi ses om en stund. Det var knäpptyst i rummet, och när jag kollade in där så hade hon somnat!!. Var det en shysst förvissning? Är det så dom ska gå till? Jag har ju läst att man ska följa upp och inte lämna dörren, fast jag kände verkligen för att vara själv en stund. Så jag satte mej o läste lite. Förstår en 18månaders tjej, att det var för att vi var trötta på varandra och därför bättre att vara var för sej själva? När hon är mitt i ett "utbrott", och man är utomhus, ska man prata med henne då, eller vara tyst, jag brukar låta henne skrika tills hon e klar, och sen pussas vi och "pratar", hur gör ni?
Tacksam för svar!
Kram Sara

[annawahlgren]

Prata inte så mycket Det här är en liten människa som inte har varit särskilt länge på jorden och hon har faktiskt inte mycket till aning om vad som gäller här - för dig, för världen, för vardagen och livet. Det är din uppgift att på bästa och mest kärleskfulla sätt lära henne det.

Tänk dig henne som en litenförstaklickare som inte kan skriva och inte läsa och verkligen inte vet hur man beter sig i en skolklass. Läs gärna på om Det psykiska välbefinnandet, i Barnaboken

Du kunde i all enkelhet förberett henne i stället för att tänka (och hoppas) för dig själv. "Nu går jag och sätter mig här en stund och så leker du lite och så kommer du till mig sedan." Konstigare behöver det inte vara. Det gäller att gå i pakt med barnet - inte "bara" be till Gud och hoppas på det bästa

"Jag blev trött på det hela och tog henne, gick upp i lägenheten, la henne i sängen och sa, vi ses om en stund. Det var knäpptyst i rummet, och när jag kollade in där så hade hon somnat!!"

Jaha - och

Det verkar inte som om du har några bra rutiner, och inte heller en positiv Attityd av Självklarhet. Kan det vara så Det gäller att ta ledningen, vet du - att tänka efter innan

Ni var inte trötta på varandra. DU var trött på henne och "det hela". Det tyder på att du inte har planering och förhandskoll och därmed inte njuter barnet så som hon borde njutas. De små barnen behöver helt banalt förhandskoll - att vi vuxna kärleksfullt tar ledningen och inte överlåter ansvaretför saker och ting åt dem.

Och att man går i pakt med sitt lilla barn. Att man verkligen förstår - lämpligen genom att sätta sig själv in i lilla barnets situation (gånger en miljon ) utifrån det fatum att lilla barnet är människa som man själv. Inte konstigare är så.

[Irisen]

Hej och tack så mycket!
Oj!! Efter det du skrev tänkte jag efter en hel del och jovisst har du rätt på vissa punkter. Jag känner ibland mej trött på hennes betende. Och självklart på mitt eget också ibland. Blir aldrig ni andra det här på forumet??
Fast när det gäller rutiner så har vi dom och dom håller vi fast vid (oftast). Nu över sommaren har jag ruckat mycket på för vi har rest och vi badar ibland långt ut på kvällarna, har ej lust att lägga henne sju nu, så visst blir det förändrat över sommaren. Fast vi har en bas att falla på om du förstår.
Klart att jag har ledningen, fast just nu när hon verkar missnöjd ofta, undrar jag om jag använder bra ledning alla gånger, menar med det att det blir lätt ett nej, och att jag höjer rösten. Svårt med tålamodet ibland tycker jag. Från min sida då.
Jag har ledningen, vi har rutiner (dock ej slaviskt följda såna), fast ändå får hon utbrott som börjat på sista tiden, då hon slänger sej på marken, och slår. Hur bemöter man sådana? Jag blir ju trött och arg fast skulle verkligen vilja bemöta dem "bättre".
Tack så mycket Anna, ditt svar fick mej att hoppa till lite, och tänka!