I vilken ände börjar man...?

[Eta]

Vi som haft det så bra under vintern tack vare Anna! Nu känner jag att det sakta men säkert börjar gå utför med sovandet... och jag vet inte riktigt vad jag ska börja med...

Lillebror - 2½ år och mitt i underbaraste trotsåldern! - kurades inte förrän i höstas, men då med framgång... om jag får säga det själv Han ligger fortfarande i spjälsäng, men han är så lång (ovanligt lång för sin ålder) så den måste snart bort om han inte ska få sova krum, och det hade jag inte tänkt mig

Nåväl, problemen har börjat uppstå både kväll och morgon. På kvällen har vi förut kunnat, med hjälp av rutiner och diverse distraktioner, få honom att glömma att han ibland bara inte vill sova. Nu har han börjat genomskåda mammas och pappas trix, och han ligger faktiskt lite på förkant, den ängeln Resultatet blir i alla fall att jag inte kan få honom på det goda humöret som har varit en förutsättning för att han ska somna lugnt. Nu blir det alltför ofta så att jag får honom att skratta, lägger honom, drar över täcket och går ut och ramsar. Är han trött somnar han oftast, men fyra-fem gånger per vecka börjar han ropa på mamma eller pappa. Och han kan hålla på länge - 1 - 1½ timme om det vill sig illa. Jag ramsar, men ibland har det ingen effekt utan han arbetar upp sig till nära hysteri. I det läget har vi några gånger fallit till föga och satt hos inne hos honom. Inte bra, jag vet jag vet, men vad gör man!? När hela kudden är genomblöt av svett och tårar och han är alldeles röd i ansiktet och bara skriker. Jag har bara inte hjärta att låta honom fortsätta.

Han har också börjat med tricket att ta av sig blöjan och sen med hög röst informera om detta (tur det, iofs). Då går jag in, sätter på blöjan, ramsar och går ut.

Nåväl, vi brukar få honom att slappna av och somna i alla fall, och vaknar han på natten somnar han om av sig själv, och det är vi evigt tacksamma för.

Däremot har han de senaste veckorna tagit sig för att börja vakna vid fem-tiden (vi har bestämt att han ska sova till sex). Min fundering är om han möjligen har sovit klart... Han lägger sig vid 18.15, så han har sovit nästan tolv timmar (om han inte legat en timme och skrikit, förstås) och sen sover han ca en timme på dagen.

I alla fall börjar han morgonen med att ligga och filosofera för sig själv en stund, och då är ju allt gott och väl. Så småningom tröttnar han dock, och börjar ropa på mamma eller pappa. I början ramsade jag, och då ropade han bara ännu mer. Jag fick liksom inte ramsan att bita. Så nu är jag tyst tills dess att jag går upp vid halv sex-tiden, och då duschar jag osv, så då hör han ju att jag tar hand om vargen. Han accepterar detta, mer eller mindre, men det har blivit som en rutin nu, och en mycket dålig sådan.

Men men, nånstans har jag uppenbarligen brustit och min fundering är nu var vi ska börja. (Jag kan tyvärr inte ta så mycket hjälp av maken, eftersom han inte riktigt verkar vilja förstå hur viktigt det är att man är säker på rösten (när han nattar har vi de allra värsta utbrotten, vilket gör att det alltid är jag som måste natta nu) och följer rutinerna hundraprocentigt. Han tycker inte det spelar så himla stor roll ändå med rutiner. )

[annawahlgren]

Jag ramsar, men ibland har det ingen effekt utan han arbetar upp sig till nära hysteri. I det läget har vi några gånger fallit till föga och satt hos inne hos honom. Inte bra, jag vet jag vet, men vad gör man!?

En gång är ingen gång. Två gånger är en dålig vana

Klart man kan störta in till en liten älskling som plötsligt bryter samman på ett sätt man aldrig hört förut, och tro att taket har ramlat ner. Men sedan, om och när det upprepar sig, måste man sansa sig.

Meningen var att man skulle lugna, inte oroa ytterligare

"Jag har bara inte hjärta att låta honom fortsätta", tänker du och släpper in ett helt koppel av vargar, som verkligen håller honom vaken Det är inte riktigt snällt

Ju mer krångel (med ett så pass stort barn), desto mer måste man backa, desto mindre ska man ingripa, desto mer ska man överlåta åt barnet självt i förtroende för att en så gammal man klarar av saker och ting mycket bra. Om han bara får chansen

Som det är nu skriker han er till sig, och därför förslår inte ramsan. Han ropar tills ni kommer - eå enkelt är det, och så fel. För ni ska inte springa där. Ni ska respektera hans nätter och behov av nattsömn, så som ni gjorde från början.

Det är naturligtvis inte roligt att begripa att man inte är Guds välsignelse, och enda välsignelse, i alla lägen för sitt lilla barn, utan att man faktiskt tvärtom både stör och försvårar ibland. Men det är nödvändigt att begripa skillnaden mellan att hjälpa och att stjälpa. Du måste nog gräla en smula på ditt ömma mammahjärta: vad ligger egentligen i lilla barnets intresse? Och vad ligger i ditt eget? Inte alltid sammanfaller de två

Det är synd att den ömme fadern, som väl ändå har varit med på den här resan sedan i höstas och som väl antagligen vill sova så gott på nätterna själv, inte förstår vitsen med lugna rutiner, som underlättar livet för alla, inte minst för lilla barnet - som alldeles särskilt just nu, om han redan har kommit in i trotsåldern, behöver allt stöd han kan få av säker och i ordets sanna bemärkelse betryggande ledning.

Om det inte vore lite väl grymt mot barnet, skulle pappa egentligen ta hand om honom själv i säg fyra-fem nätter för att förstå vart det barkar - genast - om man inte håller sig skärpt, vet vad man gör och varför och handlar i enlighet med det, dvs i enlighet med barnets intressen här i världen.

Det som skulle hända är ungefär följande:
1. Pappa får sitta inne hos lilla barnet i en obestämd evighet varje kväll.
2. Pappa får gå in och sätta sig hos barnet på natten en gång, två gånger, tre gånger och till slut lägga sig på en madrass på golvet bredvid honom, om han vill sova själv.
3. Pappa får vakna och "söva" om en gång i timmen, möjligen "bara" varannan.
4. Pappa får se dagen börja kl 5, sedan halv 5, sedan 4...

Det vore scenariot och vem vill ha det Efter vilket förstås skulle följa omkurning i stor stil, och då vore ni tillbaka på ruta ett.

Nu behövs i vilket fall en liten minikur. Vargarna måste ut.

Sluta upp med all trafik. Ramsan ska ta, vare sig du vill eller inte, höll jag på att säga. Något annat än ramsan ska inte givas.

Det blir kanhända ett måttlöst skrikande första natten, men lilla barnet måste ges chansen att dra slutsatsen att ingen av er kommer. Det är natt, och på natten sover man. Ge ramsan en gång för alla, x4, x6 eller t o m x8, i ett svep, i säker ton, lugn och småhurtig, inte alltför engagerad, om du förstår vad jag menar. Sätt sedan på musik (utan sång) som drar ner gardinen för dina egna långa öron. Och ger honom något annat att lyssna på än sitt eget skrikande.

Kommer diverse upplysningar om att han tagit av sig blöjan, behöver det ena eller det andra, vill ha in den ena eller den andra av er, etc - svara då en enda gång med samma ramseomgång, som sätter effektiv punkt på slutet. Det är ett goddag-yxskaft och ska så vara. Budskapet är: PÅ NATTEN SOVER MAN. På natten händer INGENTING (för honom).

När han sovit i tio minuter - till slut - (inte tjugo) kan ni gå in (en av er) och se hur landet ligger. Då kan man snabbt sätta på blöjan, stoppa dit ett rent lakan med handduk under ovanpå det blöta, lägga över filten/täcket och ge sig ut lika snabbt, utan att han märker någonting.

Märker han ändå någonting, gör man klart det man ska utan prat och går sedan ut bortvänd och kvick med ramsan.

Se till att han har svalt i rummet och inte en massa varma kläder på sig

Är det sagt sex, är det sagt sex. Laborera inte med en redan så pass tidig morgon. Den blir bara ännu tidigare om du vinglar Lägg honom en halvtimme senare på kvällen, om du tror han får för mycket somn och vill ha kvar middagsluren (vilket jag tycker, men den kan du skära ner till det naturliga sömnrymtspasset 45 min, om du vill).

Men som sagt - första tricket är att INTE springa in. All sådan trafik betyder bekräftelse på att det är farligt att vara ensam i sängen i rummet - och det är ju faktiskt inte ens sant, eller hur

Se det som en minikur, inte som ett elände som ska vara för evigheten. Er uppgift är att borga för hans säkerhet och bokstavliga trygghet. Det gör ni inte genom att riva upp denna säkerhet och ifrågasätta den med oro och osäkerhet - som i sig själva utgör fara för honom

Att byta ut spjälsängen nu mot något nytt, stort och annat vore att utmana ödet. Så vänta med det

Det är inte synd om honom - hur känns det att ha som mantra För det är det ju inte, eller hur Om du tänker efter

Han har de bästa av ömma föräldrar och han har ett gott liv.

Men han behöver sina nätter. Igen

[Eta]

Ojojoj Jag var tvungen att skriva ut ditt svar, Anna, och läsa det många gånger. Det är så otroligt toppen att kunna få peppning direkt från dig, det är lätt att börja misströsta annars.

Måste bara få börja med att ta stackars maken i försvar lite - han är absolut inte mindre angelägen än jag om att få Lillebror att sova; problemet ligger nog lika mycket hos mig som född och inbiten kontrollfreak som hos honom! Jag har nog inte släppt in honom i processen riktigt så mycket som jag borde. Sen har han lite svårt med inlevelsen, och när han ramsar låter han lika trist som när han läser saga eller sjunger, vilket inte säger lite

Men nog om det.

Ett tag trodde jag nästan att jag fått bukt med insomnandet, men i går kväll bara ville han inte. Han låg och storgrät i en halvtimme ungefär, och jag ramsade och ramsade. Till slut somnade han Men jag nånstans har Anna skrivit att det inte är bra att ramsa för mycket heller, att man riskerar att fastna i ramsandet. Det är nog en av anledningarna till att jag dragit mig för att ramsa på morgnarna. Det känns inte heller helt rätt att stå och ramsa till och från i en halvtimme på kvällen.

Middagsluren tror jag inte vi ska ta bort - han behöver den verkligen. Vi har prövat med 45 minuter, det funkar inte alls - det är i princip helt omöjligt att väcka honom då. Efter en timme är det i stället helt ok att gå upp, så jag har sagt att så får det vara. På dagis är det helt annorlunda, dock, där kan han mycket väl vakna efter 30-45 minuter och bara vägra somna om.

Tja, jag får tuffa på med mitt ramsande, antar jag, även om jag nog tycker att han borde fatta snart vad budskapet är!

Tack, Anna, för att du finns! Bidrag till skramlandet kommer så fort min arbetsgivare satt in sitt bidrag på kontot...

[annawahlgren]

Tack Då läser du och begrundar och då har du ju också svaren om ramsan

Se även Verktygslådan om ramsan (mm).

Det här blir fint Det är Attityden av (glad) Självklarhet som gäller