Hur hantera andras barn i andras hem vid bråk?

[Madeleine]

Jag undrar hur ni andra brukar göra när det blir bråk mellan ert eget barn och andras och man är hemma hos sig eller hos andra. Sitt eget barn kanske man får göra en förvisning på om det behövs men om det sen är det andra barnet som bråkar och kanske borde förvisas eller annat och den andra föräldern inte agerar. Går ni in och säger till eller låter ni det bero? Om bråket uppstår i sitt eget hem - säger ni att här gäller våra "regler" och gör likadant på andra barn som ert (även om den andra föräldern inte säger till sitt barn). Och hur gör ni när sådana situationer uppstår i andras hem.

Det är inte schysst kan jag tycka att ens eget barn kanske förvisas men de andra får bete sig hur som helst. Hur gör ni?

Hoppas ni förstår mitt lite korta inlägg. Vore intressant att se hur ni andra gör.

Madeleine

[Therese]

Det händer ju då o då att barnen bråkar, men det har aldrig blivit så allvarligt att nån behövt förvisas. De flesta vi umgås med är "aktiva" föräldrar och missar vi nåt så hjälps vi åt att medla i konflikten.
Jag lägger nog inte så mycket vikt vid om vi är hemma eller hos andra, jag har heller aldrig använt termen -"här gäller våra regler", jag tycker man ska lära sej att uppföra sej oavsett vart man är.
Jag brukar lugna ner de stridande och höra vad de bråkar om, oftast missförstår de varandra o då kan man behöva ge dom en väg ut genom att förtydliga eller hitta en kompromiss.
Jag tycker man ska kunna säga till andras barn, uppskattar själv om nån säger till mina barn när de gör fel, om det bara görs på rätt sätt! Man behöver inte bli arg eller höja rösten för att vinna respekt, utan lyssna och komma med en konstruktiv väg ut.
Blir det sen våldsamheter och man har svårt att tygla andras barn ska man självklart kunna säga till föräldrarna o be dom ta hand om sitt barn.
Ett annat tips som kan användas i vissa fall är att man kan ta barnen i bruk, som man brukar med sina egna. Hjälpa till att servera fika, hämta nåt viktigt etc, då brukar de helt komma av sej i bråket och börjar kanske till o med samarbeta.
Fast det går ju givetvis lättare ju bättre man känner barnens kompisar.
Lycka till!

[miar70]

Jag kan tycka det är jättesvårt när det blir bråk mellan "andras ungar och mina barn..." Jag har inga problem attrycka in och stoppa bråk och kiv, men ofta känner jag inget eller väldigt dåligtstöd från andra föräldrar. Personligen har jag nolltolerans vad gäller riktiga fighter, men en delföräldrar tycker att barnen ska "fixa" allt själva...
det blir lätt så att ens eget barn får mest "bannor", fast det kanske inte är mest rätt!
Helt fel, men det är tyvärr så det ofta kan bli, tycker jag...
Hur gör ni andra?
Kramis Mia

[br]

dett är ganska svårt tycker jag! En del föräldrar ser aldrig att deras egna barn beter sig illa. Själv känner jat att många tycker att jag är superslapp som inte skriker "nej" , inte använder time out (´de menar att kag är mesig och att man måste trycka ner barnet tills det gråter ) , och när jag kör med "inte slå, klappa" känns det som om de tycker att jag är ngt slags flummig hippi! Dock försöker jag vara konstruktiv och jag säger alltid till andra barn ( inklusive mina egna) dock skriker jag inte nej eller andra "moderna" metoder. Dessutom har jag mantrat" Ingen är dum, men ibland gör man dumma saker" och det finns barn som från sina föräldrar får höra att de är dumma, dessa barn kallar sina kompisar för dumskallar o då blir föräldrarna arga för så få man ju inte säga ( fast de gör det själva )

Nä, det var lättare när de små grisarna bara låg i vagnen och snusade

Och jag har bekanta som är rädda för sina egna barn och är librädda att hamn ai konflikt med dem och dessa barn kommer undan med vad som helst! Men min stora tjej har faktiskt börjat välja bort att leka med vissa barn som hon tycker är elaka! Och jag tänker inte tvinga henne att umgås med dem.

Ska bli intresant att se vilka konstruktiva ideer som kommer upp (jag borde väl byta bekantskapskrets?! )

[K?RinGa]

Här gäller lika för alla...

bråkar dom och inte kan reda upp det med en kram och förlåt, får jag helt enkelt hjälpa dom..
mamman som oftast är här är inte insatt i barnaboken, så hon bemöter det hela med lite fin, och ojdå, men så får du ju inte göra..

Men hon har märkt att mina ungar beteer sig annorlunda än sina egna, så oftast låter hon bli att kommentera (!!) och jag får ta ledningen över banen..

lite synd, med tanke på att deras minste grabb numera testar mamman hårt, och får inte bemötandet han är ute efter, en bekreftelse på att mamma också vet vad som gäller och står för det..

[anna71]

Jättejobbigt det här tycker jag med. Nästa vecka MÅSTE vi åka och hälsa på goda vänner som tyvärr visat sig vara ganska märkliga föräldrar. Deras son är lika gammal som vår flicka och han är den mest våldsamma unge jag träffat. Varje gång han brutalt knuffat in min lillkille eller dotter i väggen, då tar föräldrarna upp sin son och kramar och tröstar honom!???! Men som sagt, vi måste dit, men det blir nog ett snabbt besök.

hälsningar
AiM

[Susanne*]

Är verkligen ett intressant område 8)

När barnen har vänner ser jag till att vara ständigt närvarande med i alla fall ett öra för att vara redo att styra upp situationer, helst innan något har hänt. Jag behandlar alla barn lika a la Barnaboken och säger till lite större modeller att "här hemma så gör vi på detta viset".

Jag har själv haft problem med att min lilla fått tjuvnyp av en nära väns barn. Har då fått rekommendationer av Anna att ta barnet till sidan och prata om "hur man gör här". I positiva ordalag och be barnet visa hur man gör. Står beskrivet i barnaboken om olika situationer också.

Är man bara saklig och inte ömkande/tröstande så brukar inte de andra föräldrarna reagera negativt (de privata samtalen vet de inte alltid om 8) ).

En grannes son bankade alltid på min minsta och körde på med diverse bilar etc. Antingen tog jag bort bilen innan han skulle komma och när han var stor nog förklarade jag för honom att "om du kör på Astrid så kan du inte ha bilen". Och hände det, så tog jag bort bilen.

Jag har dock alltid försökt att låta mina små tro att världen är så vacker som den inte alltid är. Om de har blivit puttade så säger jag "ojdå, det blev ju tokigt" eller andra diverse omskrivningar. Det gäller att inte överföra vad andra gör mot dem.

Med stora flickan kommer ju lite andra problem och man kan exempelvis få förklara att "här väntar vi på varandra tills alla barn ätit upp" eller liknande. Värre saker finns ju, men bara som exempel.

Så mitt råd är: var alltid närvarande med ett öra, gå in sakligt och enkelt på Barnaboksvis och styr upp innan det händer något. Om bråkigt så byt miljö eller aktivitet för dem.

För övrigt så upplever nog min omgivning mig som ganska "hård" mot mina barn trots att jag kör ojdå, klappa fint etc. Men det är inte låtgå variant som många kör och det är alltid konsekvens och uppföljning som gäller. Samt att jag står för vad jag säger. Upplevs hårt...

Många säger "gör inte så för då blir Susanne (eller tanten i affären om de är ute - tanten är inte jag då alltså) arg. Hua Vad är det för budskap.

Nu kanske jag helt spårade ur...fredag kväll.... 8) och lång förkyld vecka.

Kram

[Madeleine]

Tack för alla åsikter och tips! Det är intressant och viktigt att diskutera sånt här. Tyvärr är det inte alltid man gör det med dem man umgås med fast man borde. Jag upplever dock att många tycker det är ok att att man säger till/pratar med deras barn.

Ska gå Active Parenting kurs i alla fall och förhoppningsvis bli lite "klokare".... eller få verktyg att använda i det dagliga. Det är som med allt annat - man måste jobba med sig själv och det kontinuerligt. Ibland vet man hur man borde agera men ändå så gör man som man alltid gjort i stundens hetta.