Det är ofattbart och jag känner en maktlöshet samtidigt som jag är så oändligt tacksam att jag inte hade råd att åka dit på mitt studiebidrag. Stackars människor som har sparat till sin drömresa över jul och kommer hem som vrak och saknar sina föräldrar, syskon och tom sina barn...HUUUU
I natt när jag skötte min dotter som låg i magsjuka tänkte jag gång på gång att det är så skönt att hon ligger här och kräks brevid mig och inte har spolats ut i havet!!!!!
Det enda jag kan tänka mig att jag själv kan göra för att människor som inte har någonting kvar att leva av är att bidra med en slant från mina studiebidrag. I sammanhanget ter sig dessa rätt mycket värda!
Erika i tårar