Det här går ju strålande. =D> I natt är det ramsan som gäller och buffning alternativt solfjäder endast vid KRIS. Läs på ett varv till om natt 2 i boken så att du känner dig trygg i vad som gäller. Jag tyckte också att Safariallegorin var till stor hjälp. Jag klistrar in den på slutet av detta ifall du inte hittar den.
När det gäller daglurarna finns det ju fördelar med att barnet kan somna själv även då, så jag gjorde så att när jag ändå kurade natten så tog jag dagen också. Jag valde att gå med vagnen en liten, liten stund - stanna och stå still en stund - gå en stund till om det kom starka protester - sedan stanna när barnet tystnat (inte somnat bara tystnat). Det funkade bra. Vi använder också en dagramsa de gånger vi lägger barnen inne i spjälsängen dagtid.
Något som också är viktigt är den social deltaktigheten dagtid. Jag har märkt med mina barn att ju mer social delaktighet desto nöjdare barn.
Du berättar att det inte är riktigt mörkt på morgonen och det är nog en av förklaringarna till varför hon inte kunde somna om på morgonen trots dina goda försök. Vilka möjligheter har du att ordna med bättre mörkläggning? Tejpa svarta sopsäckar över fönstrena utifrån/inifrån? Byta rum där mörkläggningen funkar bättre? För oss har det varit A och O att få till mörkläggningen om man vill att barnen sover tills det är dags för morgon enligt schemat.
Tänk på att naturliga sömnintervaller är 5, 20, 45, 90 minuter samt 2 och 3 timmar. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när du skissar på kommande schema.
Jag lägger med några länkar som du kan roa dig med att läsa i kväll om du orkar, plus Safariallegorin som är toppen att tänka på när man är mitt i kurandet.
Det går hur bra som helst! Och tänk på vilken skillnad mot för innan du började kura! Lysande! =D>
/Kristiina
http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... s-pa-vagen
http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... barnaboken
Sen skulle jag rekommendera att läsa avsnittet safarin ur SHN. Jag citerar det här nedan.
Citera:
Safarin. En allegori
Tänk dig att du är ute på safari. Du har drömt om att resa på safari i flera år. Och nu är du där!
Du befinner dig långt borta i ingenmansland. Redan första dagen nu har du fått se en mängd vilda djur. I morgon ska det bli fågelskådning i ottan.
Ni är ett litet sällskap som brinner för storslagna naturupplevelser.
Och guiden verkar fantastisk. En riktig eldsjäl, kunnig och säker. Du hyser totalt förtroende för honom. Till sin hjälp har han både tältbärare, matlagare, stigfinnare och allt man kan önska. Ett strålande arrangemang, det hela!
Från första stund har du känt dig betryggande professionellt omhändertagen.
Resan var inte billig men värd vartenda öre. Det här kommer att överträffa dina vildaste förväntningar!
Ni slår läger, och natten faller. Du njuter en god middag vid lägerelden. Samtalet är uppspelt. Ni har till och med fått se ett livs levande lejon i dag. En stor hanne låg lojt utsträckt i solen, alldeles där ni var.
Tänk att få uppleva detta! Dina reskamrater är lika entusiastiska som du.
Nu får du ett eget tält att övernatta i därute i bushen. Det finns enmanstält för dem som reser ensamma, och det uppskattar du. Du vill gärna vara i fred och slippa bli störd. Du sover mycket bättre då.
Guiden förser dig med filt och kudde och önskar dig god natt. Innan han går, ger han dig förtroligt ett varningens ord:
”Det är bra om du håller dig uppe på britsen i natt. Det kan ju komma skorpioner och lite otäcka spindlar här."
Du kravlar dig hastigt upp på britsen och skulle gärna dra upp fötterna till hakan, om du kunde.
Men inte vara nervös nu, förmanar du dig själv. Dagen har varit lång och omtumlande, tusentals intryck har bombarderat ditt arma huvud, och nu är du trött. Det ska bli underbart att sova!
Du ligger där i mörkret, anar lägereldens sken någonstans där ute och lyssnar till kakofonin av djungelns alla ljud. Ögonlocken blir tunga.
Men vad var det? Vad var det för ljud? Var det inte ett lejon som röt? Alldeles utanför tältduken?
Du sätter dig käpprak upp på britsen. Det är ett lejon där utanför! Du hörde ett rytande! Och där – där var det igen! Ett lejon ryter i natten precis utanför ditt tält!
Hjärtat bultar. Du stirrar skräckslaget i mörkret mot ingången till tältet. Den är ju alldeles mjuk, bara en vanlig tältdörr, den ger inget skydd. Du ser framför dig i fasa hur lejonet slår upp den hur lätt som helst och kastar sig över dig i mörkret.
Gode Gud, där var rytandet igen! Var det inte ännu närmare nu? Ditt hjärta slår så att du knappt kan höra dina egna förskräckta tankar.
Du försöker ta dig samman. Du måste göra någonting. Men vad? Du ligger ensam i ett ynkligt tält ute på savannen och har inte en chans, om lejonet anfaller.
Där var rytandet igen! Nu dryper kallsvetten om dig.
Du skriker inte. Du är en vuxen människa, och även om du väl aldrig har varit så rädd i hela ditt liv, vill du försöka uppföra dig civiliserat.
Du harklar dig nervöst.
"Hoho!” ylar du försiktigt mot tältdörren. ”Är det någon där? Hohoo...?"
Och vilken obeskrivlig lättnad! Tältdörren öppnas en aning, och i det svaga skenet från lägerelden kan du se en gevärspipa stickas in genom tältöppningen. Och vem håller i bössan? Guiden, den härliga, trygga, underbara guiden!
Nu ser du honom tydligt, och ingen syn kunde gjort dig gladare.
"Ingen fara", säger han och ler betryggande. "Jag är här. Jag håller vakt. Du kan sova fullkomligt lugnt."
Å, du skulle gärna rusa upp och kasta dig om halsen på honom, så lättad är du! Men så var det ju det här med skorpionerna ...
”Jag tyckte jag hörde ett lejon”, hasplar du ur dig.
”Det finns inga lejon som vågar sig hit”, försäkrar guiden. ”Och skulle de komma på den idén, tar jag hand om dem, var så säker.”
Han går. Tältdörren faller på plats. Du lägger dig ner igen, lugnad. Hjärtat sjunker tillbaka från halsgropen till sin vanliga plats, och nu somnar du verkligen gott.
Men - vad var det? Nu hörde du det igen!
Du sätter dig upp på britsen med ett ryck, klarvaken. Hjärtat slår som en stångjärnshammare. Nu hör du flera lejon! Det är minst tre lejon som ryter! Du har ett på varje sida om tältet och ett bakom dig - det kan du svära på!
Hur länge har du sovit? Det vet du inte. Om det ändå vore en mardröm alltsammans, men det är det inte. Du kan riktigt se hur lejonen smyger runt ditt tält och kastar sina hotfulla skuggor över tältduken. Och du hör dem från alla håll! Deras rytanden omgärdar dig i den svarta djungelnatten.
Febrilt försöker du lugna ner dig. Svetten dryper, hjärtat bultar. Du måste försöka tänka…
Guiden sa ju att han skulle hålla vakt. Han sa att du kunde sova lugnt. Skulle det komma några lejon, skulle han ta hand om dem. Det lovade han.
Men tänk om han inte är kvar, då? Guiden måste väl sova någon gång han också? Tänk om han inte hör lejonen? Han kanske har en dam härute i djungeln någonstans och ligger och sover hos henne, långt borta i ett avskilt tält?
Han har säkert inte en aning om att du svävar i livsfara!
Nu ryter lejonen ohyggligt. Du är övertygad om att ett av dem, eller två, eller alla tre på en gång, kommer att kasta sig över tältet vilket ögonblick som helst, slita sönder det och sätta sina blodtörstiga käftar i dig. De kommer att slita dig i stycken!
"Hoho", kvider du igen, och nu låter du precis så vettskrämd och olycklig som du är. "Hoho... Är det någon där? Hohoooo…?”
Törs du hoppas på samma underbara syn som förra gången? Nej, du vågar inte tro det! Lejonen vrålar i natten. Kan guiden höra dig ens, även om han skulle stå alldeles utanför?
Kanske har de tagit honom också?
Men tack, gode Gud! Han är där!
Bösspipan sticks in genom tältöppningen, och guiden följer efter. Stor och trygg står han där med geväret i handen i ett fast grepp.
"Ingen fara”, betygar han. "Jag är här. Du kan vara alldeles lugn.”
Å, du skulle kunna falla på knä i rena lycksaliga tacksamheten, om det inte vore för alla spindlarna och skorpionerna.
Rädd är du fortfarande, men låter inte lejonens rytanden lite mer avlägsna nu? Kanske inbillade du dig bara att de var så nära? Kanske var de inte alls framme vid tältet? I djungelnattens mörker är det svårt att bedöma avstånd, det förstår du också. Och skuggorna på tältduken… Kanske var det bara lägereldens uppflammande lågor du såg?
Men nej, förnuftet förmår inte riktigt övertyga dig. Du är fortfarande så rädd att du knappt kan andas.
”De låter väldigt nära”, pressar du fram.
Guiden ser din oro. Han ställer ifrån sig geväret och kommer närmare.
”Vi är flera som håller vakt därute”, försäkrar han. ”Här sätts inga safarideltagares dyra liv på spel, inte!”
Det låter ju bra… Du lägger dig ner igen på din smala brits och försöker svälja undan klumpen i halsen.
Guiden ser bekymrad ut.
”Stackare”, säger han och kommer ännu lite närmare. ”Blev du så rädd? Men du behöver inte vara rädd. Jag är ju här! Jag är hos dig.”
Det är just det, tänker du medan klumpen i halsen växer. Guiden står inte skjutklar och beredd utanför tältet. Han är här hos dig. Han har ställt ifrån sig bössan borta vid tältdörren utom räckhåll. Han står vid din brits och tittar på dig i stället för att hålla vakt.
Det gör dig inte mindre rädd, precis.
Nu börjar du känna dig osäker. Den här professionella guiden, han som utstrålar en sådan trygghet, han som är säkerheten personifierad - han står nu bara där och hänger framför dig och ser orolig ut.
Och nu hör du lejonen igen! De är här! De invaderar lägret! Du kan höra dem alla tre! Och de kommer närmare och närmare…!
Du stirrar skräckslaget på guiden. Hör han inte? Varför gör han ingenting?
Nu håller hjärtat på att stanna i bröstet på dig, så rädd är du.
”Men kära nån”, säger guiden medlidsamt. ”Är du så rädd? Jag tycker så synd om dig!”
Nu kommer han ända fram till dig, där du ligger stel på britsen med paniken krypande i nerverna.
Tröstande lägger han huvudet på sned:
"Jag kan ligga en stund hos dig, om du vill. Jag kan ligga och klappa på dig lite!"
Klappa på dig? I din skräck och fasa vet du varken ut eller in. Det var väl snällt, men... Lejonen ryter ju där utanför! Tre stycken! Du hör dem nästan lika öronbedövande tydligt som om de vore inne i tältet.
Hur kan han tro att de skulle försvinna av att han låg och klappade på dig?
Du försöker intala dig sans. Han måste ju veta vad han gör, guide som han är, erfaren safariledare och djungelkännare. Vad skulle hända om ditt ynkligare jag tog emot hans erbjudande om att ligga hos dig en stund och klappa på dig lite?
Då vore det han som låg ytterst, närmast tältdörren. Då blev det honom det första instörtande lejonet tog först. Det skulle ju innebära ett visst skydd för dig.
Men bara tillfälligt! Det finns ju två lejon till! Står ett och glufsar i sig guiden och lämnar dig i fred, är de två andra fortfarande hungriga. Du skulle bli ett lätt byte för dem. Din sista stund vore kommen, om än något fördröjd.
Nej, du tycker inte alls det verkar vara någon bra idé!
Guiden ser bekymrad ut. Så lyser han upp och kommer med ett nytt förslag:
"Vi kan dansa lite! Visst vore väl det lugnande och skönt?”
Och så brer han inbjudande ut armarna som för att ta dig i famnen till en sakta vals.
Lugnande och skönt? Det vet du inte om du tror. Du tycker inte att det verkar särskilt lugnande att sätta ner fötterna bland giftiga spindlar och skorpioner och börja dansa vals med guiden. Dessutom förstår du inte hur ni två, dansandes omkring därinne i tältet, skulle kunna avhålla de livsfarliga lejonen från att gå till attack vilket ögonblick som helst.
Nej, du tycker inte det heller verkar vara någon bra idé.
"Men ska vi ta en kopp te, då?” föreslår guiden. ”Vi kan fika lite, du och jag! Det vore väl mysigt? Vill du ha en liten möggås, kanse?"
Nu börjar han prata babyspråk också ... "Kulle det inte maka gott med lite te och möggås?"
Guiden, mannen i vars händer du har lagt ditt liv och din säkerhet, ler så ömt och rart mot dig. Han tycks verkligen vilja göra allt för att du ska ha det riktigt mysigt där i tältet.
På savannen.
I natten.
Med lejonen rytande utanför.
Vad ska du tro? Håller du på att förlora förståndet? Här befinner du dig i omedelbar livsfara, och där står han och gullar med dig som om du vore en barnunge på mammas bröst!
I den stunden är det ett lejon som ryter till så nära att du skulle kunna sträcka ut handen och få den avbiten. Ditt blod fryser till is. Du inser att lejonet nu har avancerat till just den plats där guiden borde stått på vakt.
Då är det något som brister inom dig.
”Ut och skjut!” vrålar du och ger upp alla ambitioner på att uppföra dig civiliserat. ”Jag har betalat dyra pengar för den här resan och vill vara garanterad den säkerhet jag har blivit utlovad. Dessutom ska jag upp klockan sex i morgon bitti och skåda fåglar. Jag behöver sova! Och jag behöver sova lugnt! Spring inte här och stör mig! Du ska bara precis sköta ditt jobb. Ställ dig på din post och låt mig vara i fred! Ut och håll vakt, människa!”
”Tycker du inte om mig?” säger guiden.
”Va?”
Du tror inte dina öron. Och apropå öron – nu hör du plötsligt inga lejon längre.
”Jag trodde du tyckte om mig”, säger guiden.
Han ser ut som om han tyckte att du kunde bry dig om honom i stället för en massa lejon och allt vad det är som du är så rädd för. Du kunde gott tycka synd om honom, rentav, för att du är så dum mot honom. Efter allt vad han har försökt göra för dig så skriker du bara åt honom!
”Vad har det med saken att göra?” utbrister du. ”Det här handlar väl inte om känslor! Det här handlar om att jag vill kunna sova lugnt, och då ska lejonen bort härifrån.”
”Här finns inga lejon”, säger guiden trumpet. ”I alla fall inga farliga. I alla fall inga farliga som kommer särskilt nära. I alla fall inga farliga som kommer särskilt nära som man behöver vara rädd för. I alla fall inga farliga som kommer särskilt nära som man behöver vara rädd för som skulle kunna äta upp en. I alla fall inga…”
”Prata inte så mycket”, avbryter du. ”Övertyga mig.”
Du börjar undra om inte guiden och hans medhjälpare, som skulle fungera som en pålitlig vaktstyrka här ute i natten, har seriösa problem i arbetet.
Trodde de verkligen att gullande, duttande, klappande, tröstande, dansande, pratande och pratande – och te och möggås – kunde garantera safarideltagarnas säkerhet?
Guiden förstår vinken, till slut. Han tar sin bössa och går. Äntligen! Tältdörren faller ljudlöst igen efter honom, och du känner frid.
Lejonen har tystnat. Skönt är det, för nu är du dödstrött. Det är inte många timmar kvar tills du ska upp och skåda fåglar. Då gäller det att orka med.
Inte bara orka med, förresten. Njuta!
Det är enastående naturupplevelser du har kommit hit för, inte cirkusnätter som den här.
Du lägger dig tillrätta på britsen, väl medveten om att det när som helst kan komma ett nytt, hotfullt rytande ur djungelnatten och skrämma slag på dig. Men nu vågar du förlita dig på att guiden står på vakt med bössan laddad.
Du tänker sova lugnt! Han kommer inte att hänga här inne mer och prata känslor.
Men vad nu? Var det ett skott som avlossades?
Eller var det något annat du hörde, något av alla de hundratals safarinattens läten som du inte känner ännu?
Eller var det bara inbillning…?
Hur som helst ska du få sova nu i lugn och ro, och det ska bli alldeles underbart skönt!
Vill att vi alla i familjen ska vara glada och pigga!
Hon vaknade dock idag efter 30 minuter men då räckte det med en ramsa utanför dörren. Nu håller jag tummarna för natten! Vi är alla lite förkylda här, jag hoppas att det inte kommer störa för mycket... 
Får försöka skärpa till mig! Var så glad att hon sov så bra igår natt att jag slappnade av. Det är väl nu jag kanske inte ska behöva ramsa henne när hon vaknar... Håller tummarna.