Frågor om uppfostran av 2,5-åring

[Ladybird]

Vår pojke är 2 år och 7 månader nu, och han har visat vissa trotssymtom ganska länge nu. Det stora problemet är dock att vi upplever att vi inte har någon hand med honom när vi ska vistas i sociala sammanhang, t. ex. gå ut och äta, gå i kyrkan, överhuvudtaget sammankomster där det finns andra människor. Sonen får myror i byxorna och vill springa runt och peta på allting istället för att sitta vid bordet och äta, eller uppföra sig.

Vi har funderat på om det kan vara vi som föräldrar som dels har för dåliga rutiner vid matbordet hemma, och att vi blir nervösa när vi ska nånstans med honom, och att han känner av det och reagerar på det.

Var ska vi börja? Vid maten hemma har vi nog för dåliga rutiner. Han äter lite dåligt vanligtvis, om det inte är fiskpinnar/fiskbullar/korv eller annan typisk "barnmat". Vanlig mat som vi äter brukar han rata. Jag hatar verkligen tanken på att måsta laga annan mat till honom och ändå är det precis det jag gör ibland. Jag skäms för att jag gör det, men jag vill ju att han ska äta... På dagis (han är där 3 timmar 4 dagar i veckan) äter han jättebra, även såser och grytor som absolut inte går här hemma. Hur kommer man till rätta med detta?

När han har ätit brukar han få gå från bordet, men då måste vi oftast starta en film åt honom för att han inte ska fördärva resten av vår måltid. Egentligen tycker jag att han skulle sitta kvar tills alla har ätit färdigt, men han får såna utbrott, klättrar ur stolen och springer runt och kladdar med händerna överallt, att det har känts lättare att låta honom gå.

Vi förstår ju på nåt sätt att det är våra tama regler vid maten hemma som gör att han inte kan uppföra sig på lokal heller. Hur ska han kunna uppföra sig där när vi inte har lärt honom hur man uppför sig hemma? Hur har ni andra gjort?

Jag vill inte ha en unge som är som ett bortskämt, ouppfostrat monster när vi är bland folk. Jag vill inte behöva känna mig nervös och spänd som en fiolsträng varje gång vi ska ut på nånting med honom.

Vissa barn verkar ju kunna sitta stilla och uppföra sig ganska långa stunder, men inte vårt. Är det individuella skillnader eller ett resultat av uppfostran, tro? Jag sjöng i kyrkan på första advent, och i bänken satt en man med en pojke som är ungefär lika gammal som vår. Han satt tyst och stilla i en hel timme, och när han skruvade lite på sig fick han en klubba och då blev det lugnt igen. Ett mirakel i mina ögon. Kanske har det betydelse att pappan är diakon och att sonen har varit i kyrkan sedan han föddes, men min son hade inte blivit lugnare av en klubba, kan jag säga. Snarare hade han hängt i takkronan då

[knyttet]

Hej,

Jag har en kille i ung samma âlder och även han i den livligre modellen 8)

När det gäller mat sâ har jag blivit otroligt inspirerad av Annas beskrivning av vad barn äter pa andra ställen i världen och att det i sig en lite av en ynnest att överhuvudtaget fâ mat serverat. Jag tolererar inte att man sitter och gnäller om mat när halva jorden svälter. Antingen äter man eller sa är man inte hungrig. Och sa inget mellan mâlen. Mina barn äter allt, som hästar. Det händer dock att de inte är särskilt hungriga och da far de ga och leka istället. Ingen grej av det. Jag tror det är ett vinnande koncept att presentera maten som en ynnest och inte tro att ungen svälter för att han hoppar över en middag eller tva.

När det gäller att uppföra sig, sâ fungerar det sâ här hos oss; ju mer stressad jag är, ju mer jag tänker, eller gud förbude säger, "gör inte/akta/ta det nu lugnt", ju hetsigare och mer ur-kontroll blir det. Det fungerar liksom som att stressen förs över pâ barnen och ju viktigare det blir för mig att de uppför sig, dessto mer pannkaka blir det.

Mitt tips är därför att vara tvär lugn och förutsätta när du gâr in i kyrkan att din pojke kan sitta i 3 timmar om sa skulle behövas, tänka att "det klarar väl han lätt", det förs pa ett magiskt sätt över pa barnen (hos oss iaf) och de uppför sig ung sâ som jag tror att de kommer göra. Tillit. Sen kan det ju vara lite svettigt i bland, men dâ fâr man försöka minska sâ mycket man kan pâ de allra mest utmanande projekten till man känner sig lugn och litar pâ att barnet fixar det.

Vi har tex en park där min lill-kille alltid ska kasta sand pâ dom andra barnen. Parken är alltid smockfull och föräldrarna som gâr dit är särskilt irriterade. Jag blir alltid stessad över att han aldrig kan leka lungt utan alltid mâste riva runt som en skogstoke i sanden. Resultat; han kastar ALLTID sand i den parken. I en annan park dit vi gâ oftare och där han ibland FâR kasta/kanin-gräva-sâ-det-skvätter för att sandlâdan är jättestor och mesta dels folktom, leker han alltid jätte koncentrarat och lugnt utan att NÂGONSIN kasta minsta sandkorn.

När jag hälsar pa hos nâgon som har sma barn tänker jag oftast att det inte gör sâ mycket att barnen pillar pa saker och öppnar en lâda, säger nâgot opassande eller börjar vrâla. Tänker att de fâr vara precis som de är helt enkelt, mina goa barn som ibland leker lungt och ibland inte. Resultat; aldrig nâgra problem, barnen uppför sig exemplariskt
När vi hälsar pa hos nâgon som inte har barn blir jag genast mer stressad och vill absolut inte att barnen ska fâ nâgra sammanbrott, inte öppna lâdor, inte göra mycket mer än att sitta helt stilla och lugnt och svara artigt när man tilltalar dem (jag vet, heeelt orimmligt att genomföra). Resultat; barnen löper oftast amok och gör ALLT jag inte vill att de ska göra.

Jag har aldrig krävt att barnen ska sitta kvar när de ätit färdigt, varken hemma eller borta. Jag tror Anna säger att de kan gâ när de Är färdiga.

Kram

[Ladybird]

Hej och tack för svar!

Det känns skönt att det finns nån som vet vad jag pratar om Jag känner igen det där att han blir tio resor värre när jag verkligen vill att han ska uppföra sig. Problemet är att fixa "attityden" och bli tvärlugn. Det tål nog att övas på. Fram till dess tror jag helt enkelt att vi försöker att undvika de värsta fällorna. Jag vet ju att han verkar bli orolig och stimmig i miljöer med mycket folk och rörelse. Bättre att kanske försöka hålla sig borta från sånt som man inte MÅSTE gå på. Det blir bara stressigt och otrevligt för allihop.

Vad gäller maten, han verkar inte kunna äta minsta mellanmål, för då kan han inte äta när det blir middag. Det känns ju lite konstigt, för han äter ju frukost här hemma (oftast bra) och sen lunch på dagis kl elva (också oftast bra). Sen sover han hemma 1,5 timme till ca kl två. Då brukar han för det mesta få nåt litet att äta, kanske en frukt, eller om vi är hos grannarna stoppar de ju åt honom nåt. Sen äter vi nån gång mellan fyra och fem, och då är han måttligt intresserad. Man jag tycker att det blir för länge (åtminstone efter vad man har läst om hur barn "bör" äta) från lunchen kl elva till middagen kl fyra-fem. Det blir ju fem eller sex timmar utan mat. Det kanske inte gör nånting? Vi är ju olika när det gäller hunger, det borde väl gälla barn också?

[knyttet]

Vi äter ocksa bara nan frukt och ett glas havremjölk efter vilan, och det händer att barnen äter nagon bit för mycket och ratar middagen kl18 eller bara tar en tugga. En annan dag äter de som hästar. Jag tror inte det är nâgon fara. Sâ länge de inte fâr annat mellan malen, äter nyttig mat när de väl äter och inte är underviktiga sâ behöver man nog inte alltid tva lagade mal om dagen. En bra frukost, en ordentlig lunch och frukt pa eftermiddagen klarar man sig lângt pâ tror jag.

Idag var jag själv pa ett gigantisk experimentarium museum med bâda barnen. Jag hade bestämt mig för att vi skulle ha en härlig och stress fri dag när allt sker i samarbetets tecken där jag hade satt pa stoora empatiska lyssnar förmâgan och glatt humör. Jag bestämde mig för att inte "säga till" eller skälla pâ barnen ALLS. De stod i kö i typ 40min och runt omkring oss vällde det fram arga familjer som stressade över att barnen inte var stilla och tysta. Mina ligister var smâ änglar eftersom jag var övertygande i min uppfattning om att jag inte trodde att de var ute efter att vara jobbiga, göra livet sur för mig eller andra illsinniga baktankar. Att bara betrakta dem utifrân det sättet tycker jag hjälper, försöka lyssna sâ mycket man kan och erbjuda samarbete. (detta är en situation som med ett annat humör frân min sida lika gärna hade kunnat bli total pannkaka med bada barnen allover the place, skirikandes, flamsandes osv)

Jag tror jag är en ganska stressig person och det förs över pâ ungarna, när jag stressar ner blir de lugnare. Nu är jag ju inte pâ nâgot vis expert i ämnet utan kände bara igen mig i dina tankar, men jag uppfattar verkligen att det hjälper att INTE "säga till" och tjata utan bara försöka förstâ vad de vill och hitta gemensama lösningar, helhjärtat utgâ frân att de inte vill förstöra eller vara jobbiga. Men jag Är den förste att missa detta allt för ofta (särskilt med storasyster 4 ar som jag ofta tycker "borde kunna skärpa sig" vid vissa tillfällen)

kram