Små barn bits. Tänderna är en underbar uppfinning. Man får dem, plötsligt, och alla vuxna jublar. Första tanden! Fem tänder! Åtta tänder! Och sedan får man inte använda dem
I alla fall inte till att bita med. Så vad ska man då ha dem till ? Visa upp för släkten?
Skämt (?) åsido, tänder är verktyg, och precis som en hammare eller skruvmejsel kan de användas som vapen, vid behov. När man behöver värja sig, till exempel - vi vuxna använder uttrycket "bita ifrån" - eller när man i allmänt lyckorus känner för att tandgripligen uttrycka sin hejdlösa förtjusning. Där talar vi om "kärleksbett".
Min lille son, då precis lika gammal som lille X är nu, bet mig på låret en gång igenom såväl trenchcoat som långbyxor så att jag fick ett bitmärke efter hela lilla tandraden som bestod i evigheter
Smärtan var massiv, och jag vill lova att det krävdes en hel del skådespelartalang att dela hans våldsamma förtjusning just då och dölja den chockartade smärtan
(Och att lära sig att kvickt som attan försöka hålla handen emellan nästa gång.)
Det händer att föräldrar rådfrågar mig inför valet av dagis. Man får ju sätta upp sig på önskelistor, åtminstone i storstäderna, efter att ha besiktigat olika daghem, där de ömma föräldrarna då brukar förevisas (tomma) lokaler, uteplats, leksaksbestånd osv, och få träffa någon eller några ur personalen. Jag brukar ge detta enda råd eller tips: "Fråga vad de gör när barnen bits." Det visar sig då att nästan alla - undantag finns, men de är så få att de snarast bekräftar regeln - tillämpar "punktmarkering", det vill säga just det du beskriver: "när en liten flicka i klassen tog hans bok, då bet han henne i ansiktet och blev sen rasande då hans fröken lyfte bort honom och satte honom på en stol". Ja, vad lärde han sig på det
"... han hade skrikit och rest sig upp och spottat (!) och varit så förbannad."
Det var bara bestraffning, denna punktmarkering; uteslutning utan annan mening än den avståndstagande. På det är det sedan tänkt, i regel, att barnet ska haspla ur sig ett "förlåt", ett ord som anses passande (för alla utom för barnet, som inte begriper annat än att det fimpats och stötts bort). Den ungen, den oförstående avvisade, kommer att fortsätta bitas. Eller knuffas. Eller slåss.
Du har rätt i att det handlar om frustration. Barnet förstår verkligen inte. Och vem skulle göra det
Någon tar helt brutalt ifrån mig min bok, som jag sitter fördjupad i, och jag ska säga förlåt?
Det som ska till är ren beteendefostran. Man biter inte människor. Man biter i äpplen ("Varsågod! HÄR kan man bita!") eller i kuddar (om man är vansinnigt ilsken) eller i knäckebröd eller voodoodockor, men man biter inte i levande kött.
Man KLAPPAR.
Och så tar den gode vårdaren eller dagispersonen den lilla handen och låter den, med sin egen hand till hjälp, klappa offret, som den lille bitaren på sitt ordlösa vis sa ifrån till - bet ifrån
- för att freda sig. Och bekräftar: "Precis så, just så gör man, man klappar, å, så vackert, så fint, å, så bra det blev!"
Och klappandet ska pågå så pass länge att vänligheten når fram och landar hos båda parter. Ond beröring ersätts med god. Det är gottgörelse.
Konstigare är det inte. Men det måste göras.
Ett avståndstagande, en förvisning, en mobbingstart, om man så vill - får aldrig lämnas därhän. Det måste följas upp och avslutas väl, dvs positivt. "Punktmarkeringar" kan, vad mig anbelangar (och vad de små barnen anbelangar) fara åt skogen. De är inte bara verkningslösa utan direkt skadliga
De leder bara till fortsatta problem, våldsamma eller underkuvade.
Pappa får försöka inse att han inte forstrar sitt barn särskilt lyckosamt (eller alls) genom att klandra. Jag tror inte han själv skulle utvecklas särskilt strålande som människa om han klandrades och förebråddes för att han inte kunde "ta en tillsägelse". (Skulle han växa genom att kräla i stoftet och be om förlåt?) Anmärkningar och klander skulle förmodligen om inte få honom att spottas och slåss så stämma honom mörk till sinnes, om man säger. Mycket mörk.
Så blir det för små barn också. Lille X är två och ett halvt år
Vad vet han om civiliserat umgänge med andra småungar?
Pappas uppgift som far och fostrare är att visa, leda, lära, hjälpa.
Inte ett NEJ utan ett JA, är regeln. "SÅ får man inte göra - SÅ HÄR får man göra! Bra! Rätt! Precis så! Toppen! Du är bäst, kompis!"
O:)
=D>
