råd ang syskons ankomst

[Nemi]

Har en liten underbar kille på 2 år och 2 månader som sover bra på nätterna och är lätt att lägga. Nu kommer syskon om några månader och vi tänkte flytta sonen till nytt rum och skaffa en större säng (modell juniorsäng eller växasäng). Främsta anledningen till rumsbytet är att hans nuvarande rum är 'bebis-anpassat' med skötbord i garderob och ligger vägg-i-vägg med vårt sovrum.

Sovandet och läggningen funkar så bra nu så vi vill ju inte förstöra den trevliga situationen om det går att undvika.

Planen i detalj är att skaffa större säng, som han får ha i sitt rum ett tag och när omgjorda gästrummet är iordning så får han flytta dit, alltså ta det stegvis och innan syskonet anländer. Anledning till att vi vill skaffa större säng redan nu är att han faktiskt kommer att växa ur spjälsängen om ett halvår och vi tänkte att ett byte senare skulle vara svårare att genomföra. Det förespråkas ju på denna sida att behålla spjälsäng till efter trotsåldern, men rent storleksmässigt kommer sängen inte att räcka till 4-årsåldern.

Det alternativ som finns skulle vara att barnen delar rum från början och ena rummet är ett renodlat sovrum och andra är 'lekrum'. Har svårt att se att sängbytet går att undvika.

Någon som vill ge sina synpunkter?

[annawahlgren]

Hm, först skulle han alltså bli av med sin säng, sedan med sitt rum, sedan se det tas över av en ny liten person som inte är han, han som trodde han bodde där... Det är mycket på "några månader"

Jag skulle nog inte utmana ödet på det viset. Jag skulle låta honom behålla sin säng så länge som absolut möjligt, och om den inte är onormalt liten, borde han kunna "bo" där tills han är igenom värsta trotsåldern och slippa "flytta". I samband med lilla syskonets inflyttning skulle jag, om nödvvändigt, ge honom den nya sängen, och då en liten en, den också, och med kanter.

Du ligger långt framme i planeringen och jag undrar om du tänkt lilla nyfödda Saken skulle läggas i "barnrummet" direkt Själv skulle jag behålla honom/henne i sovrummet i alla fall de första månaderna, dels för nattmålens skull, dels för de väldigt tidiga morgnar som ju blir även när lilla barnet sover sina sex timmar natt och kanske även åtta.

Sedan skulle jag presentera lillasyskonet som en present, en gåva, en tillgång för storebror Att dela rum med honom, när vederbörande blivit stor nog Då skulle storebror inte känna sig berövad någonting utan i stället berikad. I SITT fina rum, som han skulle få dela och ge av, inte avstå från.

[Gäst]

Tassar i i den här tråden lite...hoppas det är okej

Jag funderar på det här med att flytta ut barnet från sovrummet. Min lille minste är strax nio veckor och sover ju inne hos oss. Gott och sammanhängande dessutom. Fast jag sover inte. Trots öronproppar, för det bökas och stökas på minimänniskors vis och så har ungen dessutom polyper och snarkar mer avancerat än sin far

Är det alldeles för tidigt för honom att sova för sig själv? Jag hade i så fall tänkt köra ut vagnen i vardagsrummet för natten. Senare vill jag ju att han ska flytta ihop med storebror men inte innan han fått tolvtimmarsnätter som sitter ordentligt.

Det är fjorton månader mellan syskonen. Finns det någon som har rfarenheter av att flytta ihop två så små? Om storebror skulle få för sig att hälsa på i lillebrors säng och vara lite för tung för den tanken...är det riskabelt? Eller oroar jag mig för mycket som vanligt? Antagligen. Jag brukar göra det. Men skulle bli glad för andras erfarenheter.

[annawahlgren]

Klart det är okej, tassa på du hur mycket som helst Vi hjälps ju åt

Milde herre, har du en sådan liten snarkare så ut med honom, bara eftersom du ju också behöver sova. Tack vare larmet kan man ju faktiskt ställa ifrån sig en alldeles nyfödd liten unge om så skulle vara. Det kunde man inte på min tid

Du tänker så rätt; när natten sitter kan herrarna flytta ihop och även om det skulle bli lite intresserat baluns där i början, finns ingen anledning att tro att någon skulle komma till skada. Man får hålla ett öga och ett eller två av dina välutvecklade öron, tills saker och ting har stadgat sig på några kvällar/nätter

[nilam]

Hej Nemi

Du har ju fått ett bra svar från Anna men jag skulle bara vilja berätta hur det gick för oss.

Vi fick syskon vid 22 månader, de första 3 månaderna låg lillasyster i vagga och stora i spjälsängen, vid 25-26 månader fick stor nytt rum, vi behöll spjälsängen i ett par veckor sedan fick storatjejen ny stor säng, det funkade bra kanske en vecka sen började springet, då visste vi föräldrar inte hur vi skulle hantera situationen.

Storasyster kunde klättra ur spjälsängen från 20 månaders ålder men gjorde det sällan, vi visste och hon visste att hon kunde göra det, men när hon kom till stor säng så knöt det sig för oss föräldrar vi visste inte hur vi skulle hantera hennes frågor på bästa sätt, allt slutade med att vi låg bredvid henne, och det kunde ta låång tid innan hon somnade, sen så löste vi detta med små steg, men det tog nästan ett år tills hon sov hela nätter i egen säng, det hade hon alltid gjort innan.

Alla barn är olika, det behöver inte alls bli såhär för er, men om ni beslutar er att byta säng ha en bra krishantering att ta till OM barnet börjar springa, såhär med facit i hand hade jag nog köpt en ny spjälsäng, begagnad eller ny och sålt av den när storasyskonet inte behöver den längre.
Mina tankar och erfarenheter
//N

[Nemi]

Tack för alla synpunkter!

Intressant att läsa hur det gick för er nilam! Det är detta som vi är lite rädda för, att våran sjusovare ska börja springa upp och ner i sängen. Vår kille har aldrig klättrat ur sin säng (!), även fast vi sedan jag blev gravid har stället en stol brevid sängen som han kan klättra mha. Allt för att spara min rygg

Jag vet inte hur vi ska göra nu??? Har man inte bekymmer så skaffar man sig... Vi som bara vill göra 'allt' rätt _Ett_ barn sover iaf bra och man vet ju inte vad som händer med tvåan, så det vore synd att förstöra för vår son om det nu är så att hans trygghet sitter i sängen och rummet.

En fråga till angående det här med sängen och sovandet: sonen sover lika bra var man än lägger honom när vi är bortresta. Vi har släkt som bor på annan ort och som vi övernattar hos med jämna mellanrum. Det bytet av säng och rum krånglar aldrig. Vi har iofs samma rutiner hemma som borta och hans egna kära Nalle är alltid med (DEN skulle han nog inte kunna somna utan tror jag), så det kanske är själva inramningen som ger trygghet och platsen inte har så stor betydelse?

Sen undrar jag lite om varför syskon ska dela sovrum? Om man inte har flera rum så är det ju självklart, men annars?

[father of sons]

En fråga till angående det här med sängen och sovandet: sonen sover lika bra var man än lägger honom när vi är bortresta. Vi har släkt som bor på annan ort och som vi övernattar hos med jämna mellanrum. Det bytet av säng och rum krånglar aldrig. Vi har iofs samma rutiner hemma som borta och hans egna kära Nalle är alltid med (DEN skulle han nog inte kunna somna utan tror jag), så det kanske är själva inramningen som ger trygghet och platsen inte har så stor betydelse?

Sen undrar jag lite om varför syskon ska dela sovrum? Om man inte har flera rum så är det ju självklart, men annars?

Hej

Jag tänker så här:

Rutinen är viktig, så klart! Men alla har något som är hemma. Även om jag reser land och rike runt så har jag mitt hem. Och det är tryggt. En bas i livet. Hemmet är den lilla världen i den stora, och sängen är den lilla i hemmet.

Jag känner mig inte hemma "bara" för att jag har med mig min nalle (mobiltelefon ) och har samma rutin. Det ger en dos av trygghet och ingenkännande. MEN: ett hotellrum är ett hotellrum. Ett hem är ett hem.
Det är skillnad att vara på utflykt och att inte ha ett hem (men en rutin.)

Jag undrar varför syskonen inte ska dela sovrum.
(Sover du och din man i olika rum också?)
I dagens samhälle ska alla ha "eget". Eget rum, egen dator, egen, egna, min, mitt. Förmånen att DELA MED SIG och vara TILLSAMMANS ska inte underskattas.

Människor ska och behöver mötas.

[annawahlgren]

Tack, Father of Sons Så vackert, så sant