Har en tråd gällande sömnfnurra på Säkra sovare - men den här gäller beteende...
Ester har sedan någon månad blivit en ganska arg liten tjej. Från att ha varit solstråle i 4 år har hon nu svängt en del och blivit stundtals ganska otrevlig i sitt sätt. Ett par ex:
Hon kan skrika sina svar på frågor eller uttryck. Hon gnäller mycket när vi skall hitta på något hon inte är sugen på. (men när vi väl är ute eller på gång är allt tipp topp som vanligt) Hon har många nya tankar gällande döden, att bli gammal och kan säga att hon vill vara arg. På oss eller på sig själv. Hon är inte lika kramig eller uppsökande kärleksfull som hon alltid varit förut.Hon är en mycket självständig tjej som kan otroligt mycket, klär alltid på sig själv helt och hållet, toalettbesök fixar hon dag som natt - på egen hand. En fråga om hjälp kan hon ta mycket förolämpande trots att hon nästan bett om hjälp.
Vi försöker bemöta henne med förståelse och lugn (såklart tryter vi ibland när gnället upptagit en hel morgon
). Jag frågar henne varför hon är arg, visar att hon får vara det inom rimliga gränser, att det är okej att tänka tankar och att de ibland kan göra en arg eller ledsen. Hon kan bli lättad när vi berättar om att vi också känt samma saker osv osv.På dagis flyter allt jättebra. Enligt fröknarna är hon jättenöjd och leker med massor av kompisar, tar initiativ och hittar på fantasilekar lika mycket som hemma. Det nya beteendet är med andra ord gentemot oss föräldrar.
Social delaktighet är hon inte lika pigg på längre. Hon får många chanser varje dag och varje gång hon vill vara med och fixa och greja har hon bra förutsättningar och vi hugger på varje gång. Mycket uppmuntran i form av att vi jobbar tillsamans (hon får ganska utmanande uppgifter som hon blir stolt över att klara av). Hon älskar att springa ärenden in till mormor och morfar som bor bredvid oss etc. Hämta ägg eller annat jag "måste ha" just då. Fiktiva och riktiga ärenden (mycket trovärdigt i det förra).
Är detta en fas? Vilka erfarenheter har ni andra haft? Trotsen följde regelboken och var över en bra lång tid innan detta började. Vilket förhållningssätt bör vi ha när hon är som värst humörmässigt? Vi är konsekventa, har inga belöningssystem what so ever gällande självklara saker som sömn, mat, toabesök, tandborstning, påklädning. Är tydliga med vad som är okej och inte.
Ester är mycket enveten, viljestark. Hon är en stark semla, utan tvekan. Hon säger ofta att "jag VET, mamma", "du har redan sagt det". Jag säger ofta att gnället måste sluta och hon kan själv påtala när vi kommer ut och allt gått bra att "mamma, jag gnällde inte någonting idag"... varpå jag inte vet om jag skall berömma henne eller skämmas för att jag kanske får henne att må sämre över sig själv med den hemska SKULDENs förbannelse..... Långt inlägg blev det..... hoppas ni orkar svara...
Bra om det kom till nytta!