Läggtips för envis tös på 5 år.

[NlNA]

Hej!
Det var riktigt längesedan jag tittade in här men nu var det dags igen .

Tösen som fyllde 5 år i julas har börjat krångla rejält vid läggning medan lillebror på snart 3 år och mitt uppe i trotsen, är en piece of cake (i jämnförelse), då det enda som behövs är: vill du inte, så FÅR du inte.... . Han köper allt!!

En kort information:
Jag och barnens far är separerade för ganska exakt 2 år sedan. Vi har barnen ca 3-4 dagar i veckan var och har delad vårdnad. Vi som föräldrar har en bra kommunikation med varandra, kan träffas och umgås utan problem och handlingar hos mig kan ge konsekvenser hos pappa och omvänt (om man inte kan följa upp ett problem hos den ena föräldern så tar den andra föräldern vid). Tösen vet om att hon inte kan spela ut oss mot varandra.
Tösen och lillebror har varsitt rum hos pappan som bor kvar i huset medan dom delar rum hos mig.

Problemet:
Själva läggningen är aldrig något problem utan det startar ofta 10-20 minuter senare. Vi har arbetat fram ett "belöningsschema" där tösen får en stjärna varje gång hon ligger tyst och stilla i sin säng (idén föddes för ca 1 år sedan då hon började krångla inför natten och har fungerat klockrent sen dess). Hon får gå upp en (1) gång och viska till mig på nedervåningen, om det är något (törstig, fråga, dricka, kissa) för att inte väcka lillebror. Sen är chansen slut och stjärnan ryker om hon springer upp fler gånger eller ligger i sin säng och ropar. Efter 3 stjärnor för hon sova i min säng hela natten, vilket hon älskar att göra.
Pappan och jag har varsitt stjärnschema. Tösen har verkligen skött detta med bravur även om det har kommit ett och annat bakslag (men det får man räkna med).

Nu fungerar det här inte längre så som jag önskar. Hon lyckas nästan aldrig få till en stjärna eftersom hon springer upp och efter många turer tillbaka till sängen så ligger hon och ropar och gapar - jag vill inte sova, jag är inte trött, dumma mamma, jag ska döda dig, bajskorv, haha jag ska vara vaken hela natten så du inte kan sova m.m. .
Konstigt nog så fungerar det fortfarande utan problem hos pappan

Lillebror sover nu i resesängen inne hos mig som jag sen lyfter över till sin säng när det är natten och tösen till slut har somnat. Till tösen har jag deklarerat att kan man inte ligga tyst och stilla i sin säng så får man heller inte sova tillsammans med sin lillebror.

I övrigt så får dom båda bra med social delaktighet och vi är både ute och inne om dagarna, hjälps åt med det mesta och kan inte klaga på något egentligen.
Tösen är dock lika enveten som sin mamma så när vi väl "fajtas" är det stora ord och höga röster och jag kan känna av att jag är väldigt sträng och tar i lite väl mycket på konsekvenserna. Som i kväll t ex då jag i stundens hetta klämde till med att "skärper du dig inte nu och är tyst så blir det ingen cykling imorgon när vi kommer hem från dagis" . Nu slutade hon ju inte att skrika och jag ger mig heller inte så imorgon kommer jag ha en ledsam tös här hemma.

Jag känner att jag har tagit till med för många "hotelser" det sista och det är därför jag vänder mig till er, kära forummare .
Jag har försökt prata med tösen under fajterna utan resultat (kommer jag för nära så kan hon spotta på mig , riva mig och jag får ingen kontakt alls). Prata går däremot jättebra efter allt men då är hon också slutkörd. Jag vill ju nå fram innan dess!!
Jag leder henne tillbaka utan ord varje gång hon springer upp och jag ljuger inte om det är över 50 gånger.
Ramsar jag blir hon rasande (och jag väldigt torr i halsen), den biter inte alls.
Förr så fick hon vara uppe en liten stund (20 min) efter att lillebror lagt sig men då läggningen kan ta 1-1½ timme så har jag fått spara in på den tiden.

För att beskriva tösen så är det en mycket smart och klipsk liten dam som man verkligen inte sätter sig på, hon har stor integritet samt kraftigt humör. Samtidigt är hon oerhört ödmjuk och hjälpsam och älskar att sitta och krama och gosa . Jag märker av att hon får för lite sömn och då blir både läggningen och hennes humör lidande.
Syskonkärleken dom emellan är härlig - hårtussar som flyger och far och pussar/kramar i överflöd - som det ska vara, antar jag... !!

Så, vad ska jag/vi göra för att komma på rätt köl igen?
Tips, idéer tas tacksamt emot!

Tack för att ni finns!

[inger]

Problemet:
Vi har arbetat fram ett "belöningsschema" där tösen får en stjärna varje gång hon ligger tyst och stilla i sin säng (idén föddes för ca 1 år sedan då hon började krångla inför natten och har fungerat klockrent sen dess). Hon får gå upp en (1) gång och viska till mig på nedervåningen, om det är något (törstig, fråga, dricka, kissa) för att inte väcka lillebror. Sen är chansen slut och stjärnan ryker om hon springer upp fler gånger eller ligger i sin säng och ropar. Efter 3 stjärnor för hon sova i min säng hela natten, vilket hon älskar att göra.
Pappan och jag har varsitt stjärnschema. Tösen har verkligen skött detta med bravur även om det har kommit ett och annat bakslag (men det får man räkna med).

Nu fungerar det här inte längre så som jag önskar. Hon lyckas nästan aldrig få till en stjärna eftersom hon springer upp och efter många turer tillbaka till sängen så ligger hon och ropar och gapar - jag vill inte sova, jag är inte trött, dumma mamma, jag ska döda dig, bajskorv, haha jag ska vara vaken hela natten så du inte kan sova m.m. .
Konstigt nog så fungerar det fortfarande utan problem hos pappan

Varför har ni belöningsschema? Varför har du som belöning att hon ska få sova en hel natt med dig i din säng? Jag tycker att det inte är någon bra idè. Tvärtom bäddar det för en överdriven känslomässig bindning det vill säga en vana som blir svår att arbeta bort. Det finns folk i tonåren som inte klarar att sova själva och de är inte precis stolta över sin överdrivna känslomässiga bindning till förälder.
Har du Barnaboken?
Där står det om sömn Under kapitelet bekymmer avsnitt sömn.
Enkelt uttryck har du inte tidigare svarat tillfredställande på barnets fråga om det är nödvändigt att sova.
Därför kan du förbereda dig på att ha en liten sömnkur. Du får parkera dig utanför rummet och leda tillbaka barnet så fort hon kommer upp och bara svara att man sover på natten.

Det finns kurforum för barn över ett år på det här forumet. Förelsår att du ventilerar frågan där. Men här är det ju tankarna från Barnaboken som vi använder.

Det här kan ta lite tid att komma tillrätta med.

Men har du målet och attityden att ha ett barn som sover tryggt i sin säng hela natten och som inte kommer till dig(här får du rannsaka dig själv. Är de tnågon del i dig som har behov av den närheten. Barnet bör inte uppfylla det).
Vill du hjälpa barnet till hela sammanhängande icke ifrågasatt a nätter kan kurforum för barn över ett år vara rätt för dig.

[NlNA]

Hej igen!

Tack för ditt svar, Inger. Har inte fått någon notis/mail om att någon har svarat på mitt inlägg så därför tog det ett antal dagar innan jag kom på att jag hade gjort ett inlägg här .

Jag ska förtydliga lite:
SHN-kuren kan jag utan och innan och använder den på båda mina barn och har gjort så sen de var 4-5 månader. Ibland har jag tagit forumet till hjälp men för det mesta har jag klarat det själv.
För ca 1-1½ år sedan började tösen krångla rejält på natten och jag fick ingen rätsida på det hur mycket jag än läste på forumet och hur mycket hjälp jag än fick av er här. Då var det mest uppspring i flera timmar och jag ledde tillbaka i evighet med ramsa och "det pratar vi om imorgon". När hon skulle kissa på kvällen (efter några uppspring) fick jag rådet att placera en potta på rummet som hon fick sköta själv och det resulterade i att hon satt där i 2-3 timmar i sträck, enveten som hon är. Jag hade givetvis fullt upp med att "mjölka kor" och ta hand om tvätt och när jag hade "ärenden" förbi hennes rum en sista gång hade hon dessutom somnat, sittandes på pottan #-o .
Efter det slog mig idén om belöning och det har fungerat väldigt bra efter det. Just för att det kändes som en fostrangrej och inte en fnurra på sömntråden.
Hon blir/blev så arg på kvällarna/nätterna och till slut okontaktbar när hon går bärsärkargång i sitt rum och det jobbiga var/är att jag inte "nådde/når" fram till henne. Då är det ju lite försent - jag vill ju förhindra detta innan hon når så långt!!

Att hon ligger i min säng känner jag inte att det är en känslomässig bindning. Jag har absolut inget behov av att hon sover hos mig (hon ligger i den andra delen av dubbelsängen), snarare har jag svårare för att sova . Är det inte helg och vi är lediga när hon får sin tredje stjärna så får hon heller inte sova i min säng hela natten (min väckarklocka väcker henne isf) utan då lyfter jag över henne till sin egen säng när det är dags för mig att koja.
De stora problemen med hennes läggning för 1-1½ år sedan slutade ganska så direkt när belöningen med stjärnor kom till. Jag vet inte hur man länkar till andra trådar men den finns att läsa här någonstans.

Anledningen till att jag skriver under tråden Barnafostran istället för SHN är för att hennes beteende även dyker upp under dagtid. Just nu är det så illa att även dagis har problem med att "hantera"/bemöta henne.
Hon ger sig på de andra barnen samt förstör och personalen säger detsamma där när henne utbrott kommer, att hon blir okontaktbar och att man inte kan "bryta" hennes ilska/frustration/beteende. Försöker man prata med henne så himlar hon med ögonen, räcker ut tungan, säger fula ord, hånskrattar, tänker inte lyssna, slår och river eller som värst, spottas och stångas!!
Personalen har t o m föreslagit att ta in deras specialpedagog för att få tips och råd hur dom ska kunna hantera vår lilla tös. Hon spelar också ut dom mot varandra. Jag och barnens pappa är givetvis med på noterna om specialpedagogens hjälp och tackar för den insatsen men jag vill ju veta hur jag ska kunna ta mig igenom detta när vi är hemma.
Vi kan ju inte påverka hur mycket dom kan göra på dagis men den enda idén vi har kommit på är att hålla oss till konsekvens och handling. Vi checkar av med personalen på dagis hur dagen har varit. Har dom löst "konflikten" där, så ifrågasätter vi inget utan får bara informationen om det. Är "konflikten" inte löst (den kan pågå i några timmar även där) så tar vi föräldrar med oss den hem och fortsätter konsekvensen hemma.
Ett exempel; har hon inte lyssnat på personalen eller behandlat sina kompisar väl på dagis så gäller: kan du inte uppföra dig bland folk så får du inte vara bland folk. Alltså inte leka med kompisar här hemma, åka på café där det finns männsikor eller göra något alls tillsammans med andra. Har föreslagit detta för personalen men för dom får dom inte "förpassa" barnen utanför gruppen.
Egentligen är denna idén för "långsökt" för min smak just för att "ta över" en konflikt inte rimmar bra. Men det är just det som är problemet, hon går inte att bryta och vi når inte fram utan kan hålla på i några timmar.
I ca 2 veckor har det nu hållit på såhär och jag tror att den stora boven i det hela är för lite sömn. Hennes uppförande på dagis och här hemma/hos pappan kom som ett brev på posten när uppspringet och ropandet på kvällarna stal hennes sovtid. Det har blivit lite bättre nu med sömnen men vi har fortfarande hennes uppförande att arbeta med.

Ikväll hände följande:
Allt hade gått bra på dagis. Tösen förklarde att hon hade krånglat lite på dagis idag men att allt var löst (checkade av med personalen. Tösen vet om att vi kollar av just detta med uppförandet med personalen). Vi har också förklarat för henne att man får krångla, vara arg, ledsen och att känna olika känslor är viktigt men att vissa uppföranden inte är accepterat, så som att slåss, riva, spotta.
Det blev fredagsmys på caféet eftersom allt gått bra idag. Hem för middag, bad, lite tv samt lek.
Att bryta vid lek för att göra annat t ex gå in för middag, dags att sova och andra normala brytningar på både dagis och hemma har både vi och personalen märkt att hon ibland har svårt för. Jag brukar vara noga med att förbereda henne för en brytning, påminna max 2 gånger och idag gick det jättebra när det var dags att sluta leka för att krypa till kojs. Hon kläcker t o m ur sig: - Mamma, mamma, jag lyssnade med en gång!
Vi pratade om att åka till mormor imorgon och tösen vill gärna sova över. Jag vill ha ordnat med hennes sovande här först och enligt pappan har det gått bra på den fronten hemma hos honom de senaste dagarna, så min tanke var att fixar hon nattningen här ikväll så får hon sova hos mormor imorgon. Tösen är helt med på noterna och förstår att hon måste fixa en stjärna först /ligga tyst och stilla i sin säng. Jag förklarar att kan du inte sova här så kan du inte sova hos mormor. Japp, inga problem! Allt har gått bra idag så jag trodde att hon också skulle fixa nattningen men tråkigt nog så gjorde hon inte det ! Jag ville verkligen att hon skulle fixa det men efter några vändor till sängen med bestämda ramsor ut fick hon en varning om övernattningen hos mormor och blev givetvis jätteledsen när jag sen fick säga att den inte kommer att bli av eftersom hon fortsatte med sitt uppspring.
Jag känner mig hemsk som kanske gav henne ett för högt krav men samtidigt måste jag ju visa på konsekvensen.
Det som känns så lustigt är att nu när hon blev ledsen (tidigare var hon bara arg) så blir hon mottaglig för det jag lägger fram och kunde acceptera konsekvensen som blev och lägga sig ner och sova utan minsta problem.

Men gör jag rätt eller fel? Vet varken ut eller in längre!
Lider verkligen med henne för jag kan inte hjälpa henne i den mån jag önskar. Blir själv så otroligt frustrerad när jag inte når fram till henne och när det känns som att hon redan är i tonåren....
När våra fighter är över blir hon som en ängel och förklarar och förstår en massa av det som har hänt, då når man fram. Hon har verkligen två sidor och den senaste tiden har hon visat mycket av den ena. Jag älskar dom båda och ser oftast våra fighter som utmaningar men nu börjar jag bli orolig för att hennes utbrott kan bli alltför jobbiga för henne.

Jag själv börjar tvivla på att jag gör rätt, så snälla skäll på mig om jag förtjänar det men hjälp mig att förstå vad som händer hos henne och hur jag/vi ska komma på rätsida igen.

Det känns som att nattningen och hennes uppförande går hand i hand för en nattning som tar 1-2 timmar, att leda tillbaka igen lika fort som jag kommer ut ur rummet, ramsa i alla dess tonlägen, inte längre ger något resultat utan bara skapar en ledsen och upprörd tös, kan inte bara bero på en dålig SHN-teknik
Jag har hjälpt 2 familjer med att få deras 6 månaders guldklimpar att sova hela natten utan problem samt tycker att min sons 3 års-trotsande insomning är en fis i rymden jämnfört med tösens hallabalo!!

Tack för att ni finns!

[Acnaib]

Hej NINA!!

Jag ska försöka att ge min syn på det hela!

Ang. dagis: Ja, det är riktigt tråkigt att det finns problem där med kompisar, personalen etc. Jag förstår er frustration, men försök även förstå din dotter. just nu är HELA hennes värld emot henne! Om ni "tar över" problemen hon haft på dagis, så kommer flickan med all sannolikhet få en känsla av att alla - även hennes föräldrar - är emot henne. Och du kan ju tänka dig om den känslan får fästa och stannar kvar till tonåren! [-X
Hon måste kunna lita på att ni, hennes föräldrar står fullt bakom henne. Det som händer på dagis händer där, och tyvärr så är det på deras ansvar att deala med det, iaf i nuläget! (Är själv utbildad förskollärare)

Som jag ser det måste ni försöka bygga upp en bra "relation" och situation i hemmet först. SEN kan ni börja att ta tag i dagis.
Barn är inte dummare än att de förstår att det funkar olika på olika platser. 8-[

Ärligt talat, jag får rysningar när jag läser om ert belönings- och bestraffningssystem (inte sova hos mormor).

Jag ska försöka förklara hur flickan känner sig i det hela.

1. Jag kan välja om jag vill ligga still eller inte.
2. Stjärnorna är något JAG bestämmer om jag ska få eller inte.
3. Vill jag inte sova i mammas säng så behöver jag inte sova i min heller.
4. Det är JAG som bestämmer inte mamma/pappa!

Du förstår belöningssystem funkar sällan "för alltid". Spänningen, nyfikenheten tonar av. Först var det härligt att kunna sova i mammas, men nu ser hon det bara som en form av att ha makt. Och det är FEL sorts makt! Det är ju hennes val att ligga still, uppföra sig, sova och allt det där. Mamma eller pappa har INGENTING att bestämma, det är hon som gör, det vet hon! Och det gör hon!

Man ska inte belönas om man ligger fint och lugnt - det är en SJÄLVKLARHET att man ska sova på natten, och för att sova så behöver man faktiskt oxå ligga tyst och still. Ni föräldrar borde ha den attityden, att det är en självklarhet, inget som ens går att ifrågasätta. Just nu ger ni henne möjlighet att ifrågasätta. Ni säger i handling inte "man SKA sova på natten" utan snarare "Välj om du vill sova inatt (få en stjärna).

Så - Ta bort belöningssystemet! Helst igår!!

Sen, det där med att man inte får åka till mormor om man inte kan ligga still och sova natten innan. I min värld hör dessa båda inte alls ihop. "Bestraffningar" måste vara direkta konsekvenser till handlingen. "Lägger du inte dina kläder i tvättkorgen har du inga rena kläder sen" (mamma/pappa/vi har inget att tvätta). "Hjälper du inte till att laga mat, så blir det ingen mat idag". "Städar du inte på ditt rum, så kan du inte leka där!" (det är en säkerhetsrisk att man inte kan leka i en enda röra )
Du förstår va? "Sover du inte nu, kan du inte åka till mormor imorgon." Det går inte, det hör inte ihop! [-X

Och du vet väl att barn har otroligt svårt att låta bli något som är förbjudet?? Det har vuxna med, väldigt ofta! "Tänk på en elefant! Tänkte inte på en rosa elefant!" Vad tänker du på?
Så om du säger att hon "inte får gå upp" så kommer hennes hjärna med all sannolikhet trigga igång att hon måste!

Låt henne ha en potta vid sängen, om du anser att hon behöver kissa på natten. Är hon en liten tös som behöver dricka på natten (jag har själv aldrig förstått det, våra barn dricker på dagen, vi vuxna med) så ge henne en sportflaska/pipmugg eller liknande att ha vid sängen. Sen tillåts det inte att gå upp! Ja, hon kanske häller vattnet i sängen - där har du en direkt konsekvens, blöt säng!

Straffa henne inte med att hon inte får sova med lillebror om hon inte är tyst. Jag förstår att ni vill ha honom i ett annat rum ett tag, ha det - gärna hela natten! Men lägg inte skulden på flickan. Jag tror inte ni inser hur skuldbelagd hon måste känna sig nu, att hon inte duger! Hon försöker själv hitta rätt form av bekräftelse, som du skrev "mamma jag lyssnade på dig" = "jag vet att jag inte duger egentligen, men just nu lyssnade jag faktiskt!" förmodligen är hon ganska förvånad själv att hon lyssnade. Så det är INTE hennes fel att lillebror sover i annat rum. Men ni behöver göra en liten kurning på flickan innan ni kan flytta tillbaka lillebror - för hans skull är det skönast att få lite lugn och ro under tiden. Men lägg inte skulden på flickan, just nu får ni bära skulden själva, ja, förlåt, men så är det!

Så vad göra? Fråga dig själv - vad gör man på natten? Ja vi vet båda svaret, sover! Och med sömn kan med stor sannolikhet även de andra problemen minskas.

Lägg henne som vanligt, mycket skratt innan, ramsa ut. Placera dig själv utanför rummet på en stol, med en bok eller annan sysselsättning. Hör du att hon rör sig, så säg högt "du ligger ner!". Hon kommer bli rädd först, inte vara beredd på att du skulle höra och hastigt lägga sig ner. Men sen kommer hon vilja testa! Höj rösten igen och säg som innan "du ligger ner!!" så kan ni få hålla på ett tag, flera dagar, så det är lika bra att då gör dig beredd på det.
Kliver hon ur sängen så går du in och lägger henne igen "Du ligger ner!!" Hon kommer förmodligen bli arg och skrika, ge ingen notis åt det! Gå ut igen. Sätt dig, fortsätt. Håll på hela natten om ni behöver. Samma sak, natt för natt. Ingen förändring. Hon kommer att ge vika. Men det kan ta tid!! Hon måste plötsligt inse att det inte alls är henne val om hon vill sova eller inte, utan att det bara är något hon måste göra oavsett vad hon själv vill! Men gör ni så här, dag efter dag, så törs jag lova att hon kommer att förstå!

Det vore bra om ni vid iaf de första dagarna kan vara två föräldrar som lägger henne, så att hon vet att både mamma och pappa är överens, båda verkar anse att det är såhär det ska vara. På så vis slipper pappa göra samma process hemma sen. Han kan behöva köra någon dag samma koncept, men inte alls så länge som krävs nu.

Så lägg på er en hejdundrande attityd, man SOVER på natten Punkt Slut!

Kramar!
Bianca

[TorsMamma]

Hej,

jag gick in och tänkte att nu har du nog fått ett fint snällt "peppande inlägg" så jag tänkte stå för lite skäll.

Men så var Acnaibs inlägg så jättebra så jag fyller bara på med några pyttesaker.

Dels tycker jag det låter som om det är dags för att läsa om 6-åringen i Barnaboken, har en hemma. LÄS!

Sen finns en bok som heter "explosiva barn" den rekommenderar jag att både du och sen lånar till dagis så personalen också läser den!
http://www.adlibris.com/se/product.aspx ... cAod-0YAIg

Jag brukar dra en anekdot som jag diggar....

Det var en gammal man som gick förbi en busshållplats varje dag. När han gick förbi så kastade tonåringarna en massa glåpord efter honom, dag efter dag. De svor, kallade honom för hemska saker m.m.
Så en dag gick han fram till dem och sa: Den som säger det hemskaste ordet idag får en fem:a. De slet och skrek och svor så fick en kille en femma. Samma sak nästa dag och nästa dag.
När så han gick förbi en annan dag sa han idag får den som säger det värsta 3 kronor. De fortsatte och fortsatte.
En dag säger han idag får ni 50 öre!
Då klagade de och sa: nej det gör vi inte, inte för 50 öre det är för lite!
Så, de slutade kalla honom saker.
Mannen var jätteglad för han hade ju faktiskt uppnått sitt mål.

Detta lite på tal om belöningssystem.

Jag skall erkänna att jag känner mig jätte frestad att använda mig av belöningssystem på min 6 åring för det är så tacksamt. Men det gör jag inte. Dock har jag familjeråd där vi gör upp "arbetsscheman" och där man måste bidraga till hur familjen sköts. Typ så måste någon alltid duka, laga mat och diska. Detta delas upp i familjen.
Att städa sitt rum gills liksom inte utan man gör saker för gruppens överlevnad. Hon bara måste känna sig behövd, att ni klarar er sämre utan henne. Allt detta kan du läsa mera om i Barnaboken under social delaktighet.

Min son gillar också att springa upp om kvällarna och det är som Acnaib säger. jag säger till sonen att från och med nu kommer du få ramsan tillbaka till sängen. den är mycket HÖG och mycket ARG i tonen, ger inte utrymme för diskussioner. Allt är noga genomgånget innan sängen. Inga lampor på i rummet och kolsvart.

Tänk på att en 5-6 åring fortfarande behöver 12 timmars natt med förutsättningar. Och att de inte måste sova varje sekund. Mins son har en svag lampa som går på timer i 30 min innan han somnar ibland somnar han innan lampan släcks, ibland inte. Men den går på timer, inget annat.

Sen avslutar jag med något lite OT detta är itne Barnaboken men mycket tänkvärt i alla fall.

http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/2 ... -for-barn/

Så börja läs! Ta fram en strategi och förändra livet hemma med nya ögon och ny pepping.

[NlNA]

Tack Bianca och Tors mamma för era svar!

Sitter med tårar rinnandes ner för mina ögon, inte för ert skäll (för det förtjänar jag) utan för hur hemsk jag varit mot min älskade tös.
Nu när ni vinklat situationen är det så lätt att se att jag/vi verkligen har gett henne skuld och val som hon inte ska behöva ta hand om!
Det är det forumet är så bra på - andra ser saken ur annat perspektiv när man själv är helt blind! Tack!

Ska smälta detta, ta lärdom, läsa på en massa och framför allt välja vilka ord som ska ploppa ur min mun framöver.
En mini-kur ska det bli men då ber jag om hjälp på annat ställe om det skulle behövas...

När jag ändå har er på tråden...
Just nu letar jag efter ett svar på hur man går tillväga när man har svårt för att få in tösen efter utomhusvistelsen när det är dags för mat eller dags att göra sig iordning för kvällen. Någon gång har jag fått lyfta in henne, försöker att inte tjata, förbereder henne på att det snart är dags för en "brytning" och även tagit till konsekvensen att kan man inte komma in när det är dags så får man inte vara ute nästa dag (men den konsekvensen ligger ju för lång fram i tiden att genomföra, om den nu ens är rätt att ta till).
När hon väl kommit in så kan hon ligga i hallen och krångla på golvet med sina kläder i ca ½-1 timme (jag och lillebror håller på med mat eller tar hand om andra sysslor) och missar då den sociala delaktigheten med t ex matlagning och även själva middagen. Försöker jag prata med henne är vi där igen med att inte lyssna, himla med ögonen, räcka ut tungan m.m.
Hur når jag fram och vad kan jag praktiskt göra? Tiden är ju ett aber som jag har svårt att hitta extra utav.
Tips efterlyses gärna - antingen direkt eller via länk av annan tråd!

Kram och tack

[Alma]

Kära Nina,
Du har fått urbra svar och du är stark som kan ta emot dem med tårar.

Jag vill stärka försvarsadvokaten i dig. Du ska vara din dotters BÄSTA försvarsadvokat gentemot förskola och andra. Så här talar försvarsadvokaten:

Just nu är det så illa att även dagis har problem med att "hantera"/bemöta henne.

Bra att de inser att det deras problem. De behöver förbättra sitt bemötande av din dotter. Stärk denna insikt hos dem. De måste bättra och utveckla sina sätt.

Hon ger sig på de andra barnen samt förstör och personalen säger detsamma där när henne utbrott kommer, att hon blir okontaktbar och att man inte kan "bryta" hennes ilska/frustration/beteende.

Slutsats: De ska inte försöka kontakta, resonera, förhandla, skälla, regelsätta, gorma när hon redan kommit i utbrottsställning. De ska lära sig att se förtecknen och lära sig att förstå varför hon hamnar i utbrott. Kontakt ska komma INNAN konflikt, eller en stund efter. Under utbrott behöver de flesta människor en varm hand. Inte skäll, inte hårda tag, inte verbala förhandlingar.

Försöker man prata med henne så himlar hon med ögonen, räcker ut tungan, säger fula ord, hånskrattar, tänker inte lyssna, slår och river eller som värst, spottas och stångas!!


Självklart, hon reagerar som alla människor soom trängs av överhögheter i ett hörn. Personalen har inte lyssnat på henne. De har missat alla de tecken på hennes problem och hennes behov av hjälp en lång stund innan hon kommer i konflikt. Säg omedelbart åt personalen att sluta att pressa henne när hon tappat kontrollen, och att de istället ska försöka förstå varför hon hamnar där. Hamnar hon utom kontroll ska hon ha en varm hand, bekräftelse på att personalen förstår att något är jobbigt, och tillit till att de kommer att vilja lyssna på henne när orden kommer.

Personalen har t o m föreslagit att ta in deras specialpedagog för att få tips och råd hur dom ska kunna hantera vår lilla tös.

Ja det verkar de verkligen behöva. In med vettigt folk!

Hon spelar också ut dom mot varandra.

Vad skulle du själv göra mot en överhöghet som är tre gånger större, femton gånger starkare fysiskt och verbalt och socialt, och som inte lyssnar, inte förstår, inte ser vad som behövs och som skäller på dig när du brutit ihop?

Jag och barnens pappa är givetvis med på noterna om specialpedagogens hjälp och tackar för den insatsen men jag vill ju veta hur jag ska kunna ta mig igenom detta när vi är hemma.
Vi kan ju inte påverka hur mycket dom kan göra på dagis men den enda idén vi har kommit på är att hålla oss till konsekvens och handling.

Ja det är klokt. Har hon haft en jobbig dag på dagis och fått veta att hon misslyckats, att hon inte lyssnat, att hon borde något som hon inte kunnat, att hon gjort mängder av fel... så till den grad att hon hamnat i "bit- och fräsläge" mot personalen där, DÅ BEHÖVER HON HA VÄRME HEMMA AV ER SOM VILL SE OCH FÖRSTÅ UR HENNES PERSPEKTIV. Eller ha helt fritt från dagissnacket, och få veta att det inte för någon är lätt alltid med gruppsamvaro. Att hon är viktig och högt älskad precis som hon är i er grupp, familjen. Världens bästa dotter.

Vi checkar av med personalen på dagis hur dagen har varit. Har dom löst "konflikten" där, så ifrågasätter vi inget utan får bara informationen om det. Är "konflikten" inte löst (den kan pågå i några timmar även där) så tar vi föräldrar med oss den hem och fortsätter konsekvensen hemma.


Fy. Alldeles överjävligt. VEMS BESKRIVNING AV KONFLIKTEN ANTAR NI? Ni ska anta er dotters syn på saken om det ska ältas hemma alls.

Respektera er "klient" (nu är det försvarsadvokaten som talar), dvs ert barn. Hon är granskad och dömd på dagis. Ni föräldrar ska se hennes beskrivning av "konflikterna". T ex så här:

Dottern: Fröken var jättedum idag, hon är inte snäll. Jag vill döda henne.
Mamma: Usch då, inte kul för dig, vad gjorde fröken som var dumt?
Dottern: Hon sa att jag inte fick sitta vid lunchen.
Mamma: Nämen FY, du som verkligen behöver lunch!
Och sen fortsätter man samtalet och försökerr röna ut endast en sak, nämliigen hur det såg ut UR DIN DOTTERS PERSPEKTIV. Och istället för att anta någon dum idé om att dottern ska ändra sig, så ger man henne nya strategier, som t ex att

Mamma: OK, jag förstår att fröken försökte avbryta din roliga lek alltför hastigt. Nästa gång kan du säga att fröken inte får avbryta så där plötsligt i det som är kul. Jag ska också tala med fröken om det.

Ett exempel; har hon inte lyssnat på personalen eller behandlat sina kompisar väl på dagis så gäller:

Ursäkta mig, men har hon anledning att lyssna på (dvs lyda) personalen? Lyssnar de på henne? En konkret sak du nämner i vad dessa "konflikter" handlar om är att din dotter inte vill bli avbruten, hon behöver förberedas för att avsluta saker och påbörja en annan. Så har personalen verkligen givit henne en chans att avsluta ett och påbörja annat?

kan du inte uppföra dig bland folk så får du inte vara bland folk. Alltså inte leka med kompisar här hemma, åka på café där det finns männsikor eller göra något alls tillsammans med andra.

Be genast dottern om ursäkt för att ni inte förstod och lyssnade på henne bättre. Ta genast tillbaka denna stämpel av henne som omöjlig. Ni vill inte förpassa henne liksom en kriminell outsider som ni gör med dessa straffsatser, ni vill egentligen hjälpa men SKAFFA ER SJÄLVA STRATEGIER SÅ ATT NI INTE I VANMAKT fortsätter med dessa motverkande straff!

Har föreslagit detta för personalen men för dom får dom inte "förpassa" barnen utanför gruppen.


Något vettigt finns i denna förskola. Detta och specialpedagog (för att hjälpa PERSONALEN inte för att förändra din dotter) är vettigt.

Egentligen är denna idén för "långsökt" för min smak just för att "ta över" en konflikt inte rimmar bra. Men det är just det som är problemet, hon går inte att bryta och vi når inte fram utan kan hålla på i några timmar.


Största problemet är inte att den är långsökt, största problemet är att den bara funkar om man vill ge barn identitet av att vara omöjliga, utanför. Jag förstår att ni känner vanmakt, men låt den inte ta er till att straffa er dotter. FÖRSTÅ vad konflikter och annat handlar om för henne istället, så kan ni verkligen stötta henne till ett bättre sätt att hantera allt möjligt på dagis.

I ca 2 veckor har det nu hållit på såhär och jag tror att den stora boven i det hela är för lite sömn. Hennes uppförande på dagis och här hemma/hos pappan kom som ett brev på posten när uppspringet och ropandet på kvällarna stal hennes sovtid. Det har blivit lite bättre nu med sömnen men vi har fortfarande hennes uppförande att arbeta med.


Tag tankarna ett steg längre än till "uppförande", förstå hennes istället. Och skippa dåliga samvetet över din och pappans dåliga uppförande mot er dotter. Skaffa er bättre kunskap ni med, kanske ett par möten med specialpedagog eller BUP för er med? På bara ett par möten med dem kan man få mycket bra hjälp att söka lösningar i helt andra riktningar n de ni hittills varit inne på.

Ikväll hände följande:
Allt hade gått bra på dagis. Tösen förklarde att hon hade krånglat lite på dagis idag

Å nej lilla tösen. Du ska inte beskriva det som att du krånglat, du ska berätta hur andra eller situationen var krånglig för dig. Och du ska ges chans till känsla av att DU lyckades att hantera en jobbig situation, inte att du lyckades att bemästra något i dig som egentligen är dumt, opassande, dåligt osv. Hjälp er dotter att beskriva sitt eget perspektiv bättre, tillåt inte att hon ger upp det och antar omvärldens dömande attityd.

Bygg inte in fördömanden i henne. Hon ska en gång kunna stå rak och på egna ben och måste kunna beskriva sig själv med egna, inte andras, synsätt. Och hon ska läras att stå för sig själv och sina behov, och kunna hantera dem konstruktivt. Inte att passa in i mönster som får henne så trängd så att hon till och med bits och spottar.

Alla barn som kan uppföra sig gör det.
De barn som inte blir förstådda ska inte uppföra sig. De ska ta till de medel de har för att försöka få omvärlden att förstå dem och utifrån förståelse ge dem goda strategier.

Lycka till och kom gärna igen och berätta. Jag är medveten om att du fått flera svar som varit försvarsadvokater på din dotters sida.

Det betyder inte att dessa advokater inte också kan sympatisera med dig och er föräldrar. Vi har alla gjort så gott vi kan, insett att det var tokigt, och vänt om. Och det är aldrig för sent!

[Alma]

Hej igen,

Just nu letar jag efter ett svar på hur man går tillväga när man har svårt för att få in tösen efter utomhusvistelsen när det är dags för mat eller dags att göra sig iordning för kvällen. Någon gång har jag fått lyfta in henne, försöker att inte tjata, förbereder henne på att det snart är dags för en "brytning"

Min son är också en sådan "tändkulemotor". Har han fått upp ångan för något så kan han hålla på ett mycket gott tag med det och vill inte bli avbruten. Han måste i princip avslutas i allting i flera steg, helst kontrollerbara sådana.

Bara att man vet och respekterar det hjälper tycker jag. Motarbetar man det behovet hos barnet, t ex genom att redan första eller andra gången säga "JAMEN VI MÅSTE NU" så kan det ta ännu längre tid att avsluta, för barnet kämpar för att få hålla på.

Tid är inte kontrollerbart, dvs "om en stund ska vi", "om fem minuter" osv är bara kontrollerbart om man har timglas, äggklocka eller annat som ger "kropp" åt tiden. Och det har man inte alltid med sig utomhus...

Det är tydligare och ger bättre förberedelse om man t ex får veta att
- steg 1: Det är dags att avrunda.
- steg 2: Valmöjlighet; nu får du avrunda med detta eller detta, vad väljer du?
- när du sprungit fram och tillbaka här fem gånger, DÅ är det dags att gå in 5 - 4 - 3 - 2 - 1! TJOHO!!!
- nu kan du gunga tretti gånger till fram och tillbaka, sedan ska vi gå, ska vi räkna ihop?

Jag skulle fortsätta med det du gör, förutom det att inte tjata. För man behöver påminna flera gånger... Och det bästa är om man lyckas att presentera påminnelsen som ny varje gång...

och även tagit till konsekvensen att kan man inte komma in när det är dags så får man inte vara ute nästa dag (men den konsekvensen ligger ju för lång fram i tiden att genomföra, om den nu ens är rätt att ta till).


Näpp, skippa det. Kör med positiv lockelse istället. "Om vi går efter fem gungningar hinner vi... (något roligt) när vi kommer hem!!"

När hon väl kommit in så kan hon ligga i hallen och krångla på golvet med sina kläder i ca ½-1 timme

Usch ja, det här känner jag igen. Jag tolkar det så att min son helt enkelt behöver hjälp med detta. För mer än 30 minuter ska han inte behöva sitta där och visa att han behöver hjälp.

I perioder när han har svårt för att klä av sig sänker jag kraven och gör dealar. "Hur många plagg vill du ha hjälp med idag? Bara TRE? Vad bra..."
Och när han är dödstrött erbjuder jag extra klädservice. "Vet du, nu avslutar vi det här (ute) och jag ger dig superservice vid avklädningen hemma. Bara ett plagg behöver du ta av dig själv och du får välja!"

(jag och lillebror håller på med mat eller tar hand om andra sysslor) och missar då den sociala delaktigheten med t ex matlagning och även själva middagen. Försöker jag prata med henne är vi där igen med att inte lyssna, himla med ögonen, räcka ut tungan m.m.


Japp för hon behöver hjälp att komma igång med något så trist och jobbigt som avklädning kan vara. Och kanske vill hon inte be om hjälp heller. Passa på att berätta för henne att hon är superbra på att ta av sig själv, bara inte den här gången... Alla orkar inte allt, alla behöver assistans ibland.
Om hon himlar med ögonen ett par gånger innan hon börjar njuta och bli tacksam för förståelsen att det är jobbigt med kläder ibland, så ser du inte himlandet.

Sänk kraven, erbjud mjuk mammaservice och lita på att hon också kommer att sträva efter att själv ta av sig kläder när hon har kraft och lust för det.

Lycka till!

[Alma]

Hej igen Nina och ni andra som vill fördjupa er i tankar kring problemskapande beteenden!

Bo Hejlskov Elven är en av mina favoriter. Psykolog, författare, föreläsare och rådgivare till pedagoger m fl som specialiserat sig på hantering av problemskapande beteenden.

Här är några av grundstenarna i hans förhållningssätt, som han kallar sin filosofi och människosyn.

1. Den som tar ansvar kan påverka.

Det innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i arbete med människor med problemskapande beteende måste man bestämma sig för att om något går fel, är det nog ens eget fel. Det är aldrig brukarens fel, liksom det inte fungerar att tycka att det är någon annans fel. Bara om det är mitt eget fel får jag möjlighet att skapa en förändring. Det innebär också att det inte finns omotiverade brukare i omsorgen eller i pedagogiska verksamheter, det kan dock finnas personal som inte är bra på att motivera, liksom det inte finns kravavvisande brukare, bara personal eller föräldrar som inte är duktiga på att få folk att säga ja. Genom att anta denna principen i vardagen får vi möjlighet att skapa verksamheter som utvecklas och medverkar till bättre liv för brukarna.

2. Man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan.

Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. Vi är rädda att förlora kontrollen över de situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder. Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Problemet är bara att varken vår eller brukarens kontroll ökar i situationer som präglas av dominans, disciplin eller krafttag. Bara om brukaren har full självkontroll kan hon göra vad som förväntas av henne. Därför måste arbetet i vård och skola ha som mål att brukaren eller eleven uppnår och behåller full självkontroll.

3. Människor som kan uppföra sig gör det.

Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan brukaren uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fält vet vi dessutom att våra brukare inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosynen borde vara logisk.
Alla mina metoder tar utgångspunkt i detta tänkandet. Det innebär att jag inte jobbar med behandling. Jag jobbar med utgångspunkt i brukarens rätt att finnas till utifrån sina förutsättningar och omgivningens ansvar för att skapa förutsättningar för detta. Det har visat väldigt effektivt. Vi kan minimera våld och självskada enbart genom ett ändrat arbetssätt. I forskningen har detta visat sig innebära minskat sjukskrivning i omsorgen och bättre utveckling för brukarna.

Den etiska grundsynen bygger på att

Alla har rätt att säga nej. Den pedagogiska uppgiften består i att få brukaren att säga ja.

Det innebär att om man ställer ett krav eller kommer med ett förslag med bas i vad man som personal menar är bra för brukaren, måste man också ta ansvar för att genomföra utan tvång eller press. Bara genom att acceptera att alla har rätt att säga nej kan vi få ett reelt ja. Sedan får vi använda oss av alla metoder som hjälper brukaren att säga ja, från de enkla, till exempel att säga: "Nu går vi" istället för: "Nu ska du gå" till tydliggörande struktur och användandet av aktiviteter med ett tydligt slut innan svåra skiften.

Både det etiska ställningstagandet och filosofin har som syfte att brukarnas grundläggande rättigheter upprätthålls. Alla har rätt till ett gott liv, hela livet.

Hämtat från http://www.hejlskov.se/index.html

[Alma]

Här en kortfattad och lättläst artikel om arbete med problembeteenden som är riktad till personal som jobbar med barn med neuropsykiatriska funktionsrhinder som autism, asperger, ADHD mm där resonemangen och tipsen funkar bra på många andra barn också.

http://www.hejlskov.se/HanteringAvProbl ... teende.pdf