Felicia försvann ut på turné.

[annawahlgren]

Felicia försvann ut på turné. Nu Finland, efter Sverige, Danmark och Norge.

http://arenan.yle.fi/tv/1814937

Och Sverige igen, med Mian Lodalen. Expressen 13 mars 2013. (Ej på nätet.)

DÄRFÖR VÄGRAR ANNA WAHLGRENS DOTTER ATT FÖRSONAS

*Felicia vägrar att försonas

Wahlgrens dotter om försöket: "Det gick inte, det var omöjligt"

Felicia om... Anna Wahlgrens "motbok" (bild på Sanning eller konsekvens):
- Jag kommer inte att läsa boken. Det är inget brev och inte heller någon dialog. Relationen är bruten så det finns ingen anledning till det.

Felicia Feldt har bestämt sig: hon kommer aldrig försonas med sin mamma Anna Wahlgren. De stämde träff. Men det gick inte, det var omöjligt, berättar hon.
- Jag gick därifrån och var väldigt lättad. Där och då gav jag upp kampen, säger hon.

Det har gått drygt ett år sedan Felicia Feldts självbiografi "Felicia försvann" gavs ut. Boken har kallats ett modersmord och beskriver en barndom som ska ha präglats av påstådda sexuella övergrepp, aggressioner och alkoholism.

Nu åker Feldt runt och håller föredrag på temat "rätten att inte försonas". På ett sådant föredrag i helgen i Hägerstens kyrka berättade hon om hur hon gjorde ett försök att försonas med Anna Wahlgren. Men utan framgång.
- Jag ville försonas och jag försökte. Jag hade en lång och väldigt svår kamp med det, jag fick höra så många röster om att det var det enda rätta: gå inte runt och var arg, försonas med din mamma innan hon dör, säger Felicia Feldt.
Försoningsförsöket kom efter flera år av terapi och behandlingar. Felicia hade bestämt sig för att inte längre älta det förflutna - det här mötet skulle mynna ut i något nytt. De stämde träff och Felicia gjorde enligt henne själv det hon kunde för att nå en försoning. Men Anna Wahlgren var inte mottaglig, menar hon.
- Jag gick dit med avsikten att börja något nytt. Men det gick inte alls, det var helt omöjligt.
Men på väg hem från mötet överraskades Felicia av en oväntad känsla. Hon ville inte längre försonas med sin mor - och det kändes bra.
- Jag gick därifrån och var väldigt lättad. Där och då gav jag upp kampen, jag kommer inte längre. Att acceptera det var väldigt skönt, säger hon till församlingen.

Enligt Felicia Feldt har hennes två yngsta barn aldrig haft någon egen kontakt med sin mormor. Fram till nyligen.
- Min yngsta son känner inte henne alls särskilt väl. Det var inte längesedan han ringde henne och sa: "Jag står på mammas sida men du är också min mormor". Det var fint, säger Felicia.
Sonens gest gick rakt in i hjärtat även på mormor Anna Wahlgren:
- Jag älskar Felicias båda söner och det vet de om. Den yngste ringde mig särskilt för att betyga mig sin kärlek, "oavsett det här med boken". Jag började storgråta, det var så vackert, säger hon.

Wahlgren är märkbart trött på bråket. Beskedet att Felicia aldrig vill försonas tar Wahlgren bekymrat emot.
- Det får stå för Felicia själv. Jag beklagar henne. I den här plågsamma historien finns bara förlorare, säger hon och tillägger:
- Jag tycker att det får vara nog nu med anklagelser som inte stämmer överens med verkligheten.

Efter Felicias framträdande bad Expressen om en intervju, men Felicia avböjde.*

(Reporter Kristoffer Törnmalm.)

[annawahlgren]

En läsarkommentar per mail:

*Det känns som om tonen har förändrats i medias bevakning av FF/AW-historien. Bara det att reportern inte kommenterade de respektive kommentarerna om Felicias yngste sons telefonsamtal utan lät dem stå för sig själva, plus att mormor fick sista ordet och att reportern inte valde att vinkla det på något sätt, tyder på det.

Felicia tappar i trovärdighet när hon nu åker runt och håller föredrag om rätten att inte försonas. Hur konstruktivt är det, liksom? Och att sedan gå vidare med det utomlands ocksâ, det visar ju mycket tydligt pâ de kommersiella intressena i den här soppan.

Nej, jag tror inte att Felicia mår bra idag. Och inte lär hon må bättre av att fortsätta vältra sig i den här sörjan framöver. Bara det tycker jag sänder fel signaler om den underliggande motivationen till FF. Det tror jag människor kommer att fatta, särskilt nu när media helt plötsligt sansat sig om Anna Wahlgren, mamman till Svenska Akademiens nya ledamot.*

#-o

Ja - hur går det ihop

Samma mamma. (Men inte samma pappa.)

Samma syskonskara.

Samma uppväxtförhållanden.

* * *

Några rader ur Barnaboken:

*Jag ville säga till varje förälder som dignar under känslor av otillräcklighet: det räcker egentligen med att du finns.

Mycket av det som framhålls som så bra och nödvändigt för barn – styrda aktiviteter, många kamrater, oföränderlighet utanför ”flocken” (samma dagis, samma skola) - tjänar som surrogat för ett förlorat mänskligt centrum, för ”flockens” begränsade tillgänglighet.

”Många vuxna” utanför ”flocken” innebär ingen större trygghet för barnet. ”Många barn” utanför ”flocken” åstadkommer ingen socialisation. (Citationstecknen är med adress viss socialpolitiskt korrekt ideologi.)

Det jag gjort för mina barn är att jag funnits tillgänglig. Vad jag vill säga med det är något i dessa tider dessvärre ganska utmanande:

Jag tror att den bästa och egentligen enda nödvändiga förutsättningen för ett barns icke ångestfyllda utveckling till en någorlunda harmonisk människa är en fast punkt, ett centrum i form av (minst) en för barnet tillgänglig människa och ett för barnet tillgängligt hem ; en ”flock” som utgör barnets tillhörighet under den gemensamma kampen för tillvaron och som i sin tillgänglighet ger ledning och beskydd när BARNET så önskar och behöver.*

O:)
O:)
O:)
O:)
O:)
O:)
O:)
O:)
O:)

[annawahlgren]

Helsingborgs Dagblad den 12 april 2013:

"DET ÄR BÄTTRE ATT lägga pengarna på terapi än att renovera köket!" Det beställda skrattet levererades omedelbart av den hundrahövdade publiken på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Det var Mian Lodalen som stod för underhållningen i onsdags när hon tillsammans med Felicia Feldt pratade
om erfarenheten av att växa upp med en destruktiv förälder.

Det märktes att den sammansvetsade duon varit land och rike kring och talat om sina föräldrar den senaste tiden. Ämnet är brännande, det är omöjligt att inte känna sympati med barn som utsatts för övergrepp. Lika lätt att förstå längtan efter att bryta tystnaden. I privata terapisessioner liksom i offentligheten.

Publiken var nyfiken och med på noterna. Ett fåtal hade läst Mian Lodalens roman "Dårens dotter”, men de allra flesta var där for att få reda på mer om Felicia Feldt. Inte så konstigt kanske. Det finns ett outsinligt behov av berättelser från verkIigheten, liksom av det offentliga avklädandet av kända personer.

När "Felicia försvann'' utkom i fjol ledde det till intensiva debatter och mängder av löpsedlar. Kunde det verkligen stämma att Anna Wahlgren, respekterad och hyllad bamuppfostrare, var en så auktoritär och usel mamma?

MAN MÅSTE HÅLLA FLERA saker i huvudet. Å ena sidan den offentliga skadeglädjen när kändisar kläs av inpå bara skinnet. A andra det högst legitima kravet från den utsatta att berätta sin sida av saken. Som barn användes Felicia Feldt, tillsammans med sina syskon, som exempel på Wahlgrens framgångsrika metoder. Publiceringen av motberättelsen föregicks av flera års överväganden.

Är det okej att lämna ut sin mamma på det här viset? Kanske. Kanske inte.

Det som till slut fällde avgörandet var den stora diskrepansen mellan den egna trasigheten och den offentliga
bilden av mamman som expert på barnuppfostran.

En mamma som samtidigt söp och hotade sina barn med kniv.

En mamma som ständigt flyttade med barnen till nya platser och införde "mobbingdagar” där syskonen fick tillåtelse att behandla varandra som luft och inget värt.

DET ÄR KLART ATT SÅNA upplevelser gör det svårt att försonas, hur mycket terapeuter och vänner än hävdar att förlåtelse är avgörande för att gå vidare i livet.

Feldt var ödmjuk när Lodalen spelade djävulens advokat. Hur kommer det sig att de andra syskonen har andra bilder av sin uppväxt? De minns ju en varm och fantastisk barndom?

Alla har så klart sina versioner. Alla har också rätt till sina versioner. Men Felicia Feldts berättelse har blivit den
dominerande i mediema.

Det finns inga skäl att ifrågasätta händelserna hon tar upp i boken. Hon skriver om en barndom som varit rent ut sagt för jävlig.

Det blir också fullt förståeligt att Lodalen tagit offentlig hämnd på pedofiler och hävdar allas rätt att hålla fast vid hämndfantasier. Övergrepp försvinner inte på magisk väg bara för att man blivit vuxen.

Men Lodalens pärlband av galghumoristiska pappaberättelser överskuggade allvarliga frågor, framför allt den om lojaliteter. Varför är Feldt så lojal med sin pappa? Han som var helt frånvarande under uppväxten? Hur kan han gå fläckfri ur historien, när mammans alla tillkortakommanden måste upp i ljuset?

Det var frågor som inte hanns med. Framträdandet tippade över i gemyt och folknöje där Expressenlöpsedlar lyftes fram som rekvisita. Berättelsen om mediema blev lika viktig som den om såren från barndomen. "Som på Kiviks marknad!”, sa Lodalen när de sedan krängde böcker.

Synd. För berättelserna är större än så.

Mats Kotmisoppi*

* * * * *


Jag uppmärksammades på ovanstående krönika av en författarkollega, som tillskrivit kulturchefen på tidningen:

"Man KAN inte beskylla en person för brott i medierna när vederbörande inte åtalats eller dömts, men det gör nu även HD."

Den artikel hon ville skriva till den brottsanklagades försvar tackade då Gunnar Bergdahl nej till på förhand.

Och tillade - citeras med kulturchefens tillåtelse; fetat av mig:

"Jag tyckte diskussionen var pinsam redan när den kom upp i samband med /Felicia försvann/. Allra mest pinsam Anna W:s "svarsbok" (som jag inte har läst)."

#-o #-o #-o

[Tone]

"År med övervägande om publicering av motberättelsen".

Tok det virkelig flere år med tanker, følelser, samvittighet og spørsmål før man valgte å gå ut med "sannheten". Er dette troverdig? Det som blir gjort mot et menneske i dag, hver dag, skaper ikke troverdighet til den meningen. Hvis det var så vansklig å gå ut med motberättelsen, hvorfor blir det eltet, brukt, missbrukt og gjort til en parodi i dag? Hver dag....uten ende, uten medfølelse.
Er det plutslig ikke så vansklig å stå i offentligjøringen av deres sannhet? Hvem er det som blir helbredet her? Og til hvilket pris? Hvor mange mennesker skal betale for at dere skal bli hele? At man ble utrettferdig behandlet selv gjør ikke ens egne urettferdige handlinger mindre allvorlige.
Ingen barn skal tvinges til taushet etter at de mener at dem er blitt påført urettferdigheter i sin barndom. Å få sette ord på, å få en bekreftelse på opplevelser som har vært vonde er en mennesklig rettighet.Sympati er helbredende,å bli lyttet til er det samme.
Alle mennesker har rett til å søke en verdighet i seg selv etter at man mener at man har blitt uverdig behandlet, men kan man noensinne finne en verdighet i seg selv når veien ditt er uverdig? Kan man bli hel gjennom å knuse andre? Kan man virkelig være så skadet at den eneste måte å bli hel på er å legge andre offer bak seg? Dagen man kan legge seg på en solfyllt eng og nyte livet samtidig som man kjenner seg hel og at ingen ble skadet på veien dit, (ikke heller den du mente skadet deg) er dagen man virkelig kan kalle seg et helt menneske.
Og hvis jeg bare kunne få sagt en ting og bare en, så må det være: Kjære medmennesker, det finnes andre veier til lykke,balanse og ro enn dette.... tro meg.

[annawahlgren]

Varje människa har rätt att söka sig sin egen värdighet, när man anser sig ha blivit ovärdigt behandlad, men kan man någonsin finna sin egen värdighet när vägen dit är ovärdig? Kan man bli hel genom att krossa andra? Kan man verkligen vara så skadad att det enda sättet man kan bli hel på är att lägga andra offer bakom sig? Den dag man kan ligga ner på en soldränkt äng och njuta av livet samtidigt som man känner sig hel och vet att ingen blev skadad på vägen dit (inte heller den du tyckte ansåg skadade dig), den dagen kan man verkligen kalla sig en hel människa.

Tack, Tone.

:-({|=

[annawahlgren]

En mamma som - - - hotade sina barn med kniv.

Nej, det gjorde hon inte. #-o #-o #-o

Författaren till "Felicia försvann" turnerar nu med vissa stående inslag, har jag förstått (vilket också förmedlats mig via flera svenska och utländska TV-intervjuer). Ett sådant återkommande inslag är berättelsen om hur barnet/tonåringen teg i tre månader, varefter mamman, dvs jag - avbildad på omslaget till boken, som nu inbringat den skrupellöse girigbuken till skandalförläggare Svante Weyler ca sju miljoner - skulle ha hotat henne till livet med en kniv. Började hon inte prata igen, skulle hon minsann döden dö. Och mamman med!

FF, referat: Tystnad, 1982

Mamman sitter mittemot FF vid köksbordet. FF har blivit beordrad att sitta där. För under tre månader har hon varit stum, skriver FF. Inte sagt ett ord. Och mamman hatar henne för det. Mamman skär en gurka. Medan hon skär tittar hon på FF emellanåt, vassa, kalla blickar. Som bara mamman kan. Så stannar mamman upp, lyfter upp kniven och håller den mot FF. ”Nu är det så här, förstår du. Om du inte börjar prata med mig igen, så kommer jag att sticka den här kniven i dig. Och sedan kommer jag att sticka den i mig själv.” Nu är FF rädd. För hon är säker på att mamman kan göra det. Mamman tänker göra det. Hon inser att hon måste säga något. Annars tar mamman livet av dem båda. Av sig själv. Vad ska Sverige då ta sig till? FF vet inte vad hon ska säga. Det klämmer hon fram. Mamman sänker kniven igen. Hon ler. Nöjd. ”Bra. Det var i alla fall en början.” FF lämnar bordet på darriga ben. Glad att ha klarat livhanken.

Nej, inte ens vid rena brottsanklagelser - mordhot måste onekligen kallas ett brott - kan man stämma ett barn för förtal. Vilket man (jag) naturligtvis inte skulle vilja, även om man kunde. Men kanske kan man stämma (även ett barn) för litterär stöld Oss författare emellan

Uppenbarligen har min självbiografi "Mommo - kärlek på liv och död", som kom i tre delar 1995, 1996 respektive 1997, varit en rik inspirationskälla för den turnerande författaren.

Några utdrag följer här Jag "fetar" vissa belysande partier.

Utdragen, såväl som referatet med liten text ovan, förefinns i kapitlet Felicia försvann - Spårsökning i min nya bok "Sanning eller konsekvens".



*(Ur Mommo - Det var en gång)

Och det säger jag bara: man behöver inte alls försona sig med sina föräldrar.

Man behöver inte försona sig med sina föräldrar mer än med alla andra allmänna skitstövlar, som gjort sitt bästa för att förstöra ens glädje över att leva och ens tro på att man har ett värde.

Föräldrar äger inte sina barn, lika lite som barn äger sina föräldrar. Föräldrars uppgift här i världen är att på bästa sätt förbereda sina barn för ett liv utan föräldrar, och det gör man inte genom att slå undan marken för dem.

Barns uppgift är inte att hedra. Barns uppgift är att gå vidare, helst tack vare, men annars trots.

Kärleken vill vidare tack vare.

Försoning trots betyder att bli kvar, förlamad, ofri, död.

Mina föräldrars makt är bruten. Jag behöver inte hata mer. Kärleken har växt om hatet för länge sedan. Jag är rikare än mina föräldrar någonsin var redan genom att jag har mina barn och barnbarn, behöver dem, älskar dem och är förmögen att ta emot deras kärlek!

Det är så stort och så skönt, men det betyder inte att jag är försonad.

Min pappa skrämde skiten ur mig, men det handlade säkerligen inte ett ögonblick om mig utan om barnet som spottkopp för hans egna tillkortakommanden.

Min mamma födde fyra barn och såg till att så fort som möjligt bli av med allihop, helst också sinnessjukförklara dem, men det handlade säkerligen inte om mig eller dem det heller.

Jag kan inte respektera ett sådant beteende, och jag förstår inte alls varför jag skulle försona mig med det.

Hata folk ska man inte, och hata folk behöver man inte från den dagen kärleken har segrat.

Hata folk tär. Man ska bara hålla sig ifrån dem.

Man ska hålla sig till människor som tycker om en. Så enkelt är det, och så så svårt.

Konsten är att umgås med människor som vill en väl.*



*(Ur Mommo: Det var en gång)

Den kärlek till mina egna små barn som äntligen och till sist tog sig tillåtet om än smärtsamt rum i mitt hjärta, växte hand i hand med hatet mot mina föräldrar. Jag kunde inte tro på dem, inte respektera dem och inte hålla av dem, om jag någonsin skulle kunna bli en människa med rätt att älska, behöva, höra till, få ta upp plats på jorden.

Inte kunde jag bli likgiltig heller, för då skulle kärleken bli det också. Bara hat kunde tillåta den kärlek som var förbjuden.

Jag säger inte nu att det måste vara så eller att det är rätt, men då var det så för mig och måste vara så.

Och det hatet födde rena mordlusten.

Min mamma tänkte jag ha ihjäl genom att sätta kniven i ryggen på henne. När vi någon gång stod i köket och lagade mat, exempelvis.

Min pappa tänkte jag mera förgifta. Honom var jag livrädd för och ville verkligen inte vara i närheten av när han dog!

Så där gick jag på. I massvis med år låg mitt lilla dubbelmord och pyrde.

Mer än en gång fick jag ta tag i handen som höll kniven med den andra handen och med våld tvinga ner den på skärbrädan igen, bort från min mamma som stod bredvid.

Min pappa träffade jag så sällan efter sextonårstortyren, att mordet på honom aldrig kom mycket längre än till spridda studier i våra vanligaste gifter.

Det fanns en enda anledning till att jag inte gjorde det. Den anledningen hette tjugo år i fängelse.

Det tyckte jag inte det var värt.

Inte från den dagen saknaden efter mina barn gav mig rätten att älska och även, kanske, eventuellt, så småningom och möjligen, bli älskad.

Hur energiskt hade inte bägge mina föräldrar gått in för att beröva mig den rätten!

Varför satte de mig till världen, då? Vad ville de med mig som jag inte blev? Och som i så fall tydligen visade sig praktiskt taget innan jag kunde gå? Vad var jag för dem som de inte ville ha? Hur kan ett så litet barn åsamka sina föräldrar så stor besvikelse?

Vad begick jag för brott?

Fortfarande ett halvår innan jag tog studenten arbetade min mamma på att få mig sinnessjukförklarad. Den 23 september 1960 kunde hon äntligen notera i sin anteckningsbok, som hon dessutom hade den dåliga smaken att överlämna till mig efteråt, att hon fått sitt efterlängtade besked:

”Anna förklarats psykiskt sjuk på Mörby lasarett.”

Varför?*



*(Ur Mommo: Det var en gång)

Det dröjde inte länge förrän min mamma insåg att det enklaste vore att bli av med mig på grund av någon inneboende brist, som det inte gick att göra någonting åt. Och som ingen kunde klandras för. Allra minst hon.

Brist hos mig, förstås!

Första gången hon tog mig till en doktor visste jag inte riktigt vad det var för sorts doktor. Eftersom jag skulle sitta ner och vänta medan hon gick in först, kunde jag tjuvlyssna vid dörren.

Då fick jag höra henne förklara hur hon på goda grunder misstänkte att jag var sinnessjuk. Bortsett från att mitt förstånd och mitt beteende lämnade det mesta i övrigt att önska, hade hon redan ett hjärnskadat barn. Det hade hon fått lämna bort. Varför inte två?

När det blev min tur att gå in, sa jag inte ett ljud. Jag bekräftade inte ens mitt namn för doktorn, som ville veta så snällt om jag hette Anna.

Doktorn fick beklaga för min mamma att han inte kunde ställa någon diagnos, eftersom jag vägrat öppna munnen.

Jag hade förhållit mig stum, tyvärr.

Hon fick göra fler försök att få mig idiotförklarad, min stackars mamma.*



*( Ur Mommo - Det var en gång)

Min mamma var skicklig som yrkesmänniska, oemotståndlig som kvinna, intelligent och briljant i alla möjliga sammanhang och hänseenden, men som mor var hon en katastrof.

Det jag kunde lära av henne var hur jag inte skulle göra, om och när jag själv blev mor.

Och så har små olyckliga barn gjort i alla tider. De har vänt på steken när de växt upp och själva blivit föräldrar. De har gett sina barn det de gråtit efter själva med blödande hjärta, och de har skonat dem från det som slagit dem själva på knä.

”Så som jag har haft det, ska inte mina barn behöva ha det”, har de sagt sig och efterlevt i handling.

Därmed har de räddat mänskligheten vidare ett stycke till.

Människan är sitt eget största hopp.*


O:) O:) O:) O:) O:) O:) O:) O:) O:)

[annawahlgren]

Ur Gästboken:

Moderskärlek - Skrivet av Eva 2013-08-19 03:19

*Kära Anna!
Du hjälpte mig en gång när jag verkligen behövde stöd för många år sedan. Ovärderligt! Därför skriver jag detta. Det krävs en oansenlig styrka, självkärlek och mod att våga bryta kontakten med sin egen mor - om man nu av någon anledning anser att det är nödvändigt. Att sätta sig själv i främsta rummet och stå upp för det som man ser som sin sanning för "hela världen". Att vila så vackert i sig själv som din dotter Felicia gör - åtminstone vad jag kan bedöma av de intervjuer jag sett - det kan ingen göra som inte är uppfödd på äkta kärlek. Att du gjort många misstag och har fel och brister - jajamensan - men störst av allt ÄR kärleken. När jag ser din dotter Felicia och hör henne tala, så ser jag kärleken och det enorma mod som bor djupt inom henne och det är ställt bortom alla tvivel att denna vackra människa fått med sig det allra viktigaste i livet: En tro på att hon är älskad och värdefull. Jag hoppas och tror att du kan hitta in till den vissheten i dig själv med tiden, för då kan även dina sår läkas. Den kärlek som du bortom alla tvivel härbärgerar - behöver till slut även omfatta dig själv. Jag tror mig veta med säkerhet att Felicia inget hellre vill i djupet av sitt hjärta, än att du mår bra igen och att du har ett bra liv. Att hennes enorma mod och djupa tillit och självkärlek, till syvende och sist även bidrar till att hjälpa dig att rensa bort gammalt som du inte längre behöver och lämna plats för nytt. Jag känner inte din dotter, men jag ÄR en dotter och har en dotter - och jag vet vad som krävs för att överge sin egen mor till och med för att komma fri själv. Många varma kramar på din väg mot läkning och sinnesro framöver.*


Mitt svar igår:

*Kära Eva - jag är glad om jag kunde hjälpa dig en gång för länge sedan! Det är en så vacker hälsning du skrivit men jag undrar om du inte borde skicka den till Felicia i stället. Kram!*


Till DIG Anna - Skrivet av Eva 2013-08-19 19:34

*Nej - det är för dig och ditt blödande mammahjärta jag ömmat. Jag har följt dig genom åren i alla dina böcker och jag har inte för en sekund tvivlat på din kärlek till dina barn, till barnen..

Jag har också upplevt hur en dotter tagit avstånd och undrat hur jag skulle orka leva vidare. Vi var så nära varann - innan - och det gjorde så förtvivlat ont.

Men - vi hittade tillbaks till varandra min dotter och jag och jag inser nu hur nödvändigt avståndstagandet var. Jag behövde det blödande hjärtat för att hitta in till min egen sårbarhet. Till mig själv och därmed med tiden - till min dotter.

Det är mycket tack vare min dotters mod och tillit, som vi har en fungerande och kärleksfull relation idag. Och för all del - tack vare min egen prestigelöshet och mammakärlek.

Jag önskar att jag hade samma möjlighet med min egen snart 90-åriga mamma, men rädslan hos oss båda är för stark. Mina rädslor för att hon ska överge mig för alltid eller falla död ner av brustet hjärta sitter för djupt. Så jag står ut med ångesten som väcks när vi ses och försöker hålla nere våra träffar till ett minimum.

Jag tycker mig se min djupa kärlek till min dotter komma till uttryck som styrka och mod i henne - liksom jag tycker mig se samma sak i Felicia. Vad mera kan ett älskande mammahjärta önska sig? Det är inte mycket jag lyckats särskilt bra med i mitt liv, men mina barn vilar tryggare i tillit till sig själva och sin förmåga - än jag gjort - och de har en ärligare kontakt med mig, än jag någonsin haft med min egen mamma.

Jag skäms inte att erkänna att mina barn har fått visa mig vägen ofta i livet. Jag hade ingen karta eller kompass som fungerade - så jag litade på det vackra och sunda jag såg i dem och eftersträvade att efterlikna dem.

Så fortsätter vår väg tillsammans - de visar vägen och jag följer och älskar dem för alltid och villkorslöst.

Jag skickar iväg det här nu med en förhoppning om att det trots ditt förra svar kan nå fram till Dig och göra dig gott. Om inte - så var det i alla fall min avsikt. Kanske ville jag skänka lite hopp? Kanske bara dela lite med dig? Jag kan inte säga att jag vet vad du går igenom, vad du känner - för det gör jag inte. Men ett blödande mammahjärta - det har jag haft - det är ett som är säkert och det kan jag inte ens sätta ord på. Det är bortom, bortom....

Ännu en kram till dig du modiga och starka kvinna. TACK också för att du delat med dig av dig själv så generöst i dina böcker och annorstädes, så att vi andra kan känna igen oss och slippa vara så ensamma inuti.*


Mitt svar nu:

*Kära Eva,

Återigen, det är väldigt vackert det du skriver. Tack för din omtanke och välvilja. Att jag undrade om du inte borde skicka din hälsning till Felicia i stället för till mig, beror på att det är sådant hon naturligtvis får höra hela tiden och behöver få höra. Sådant vi väl alla behöver höra: "Du gjorde rätt, det är modigt och starkt och bra av dig, stå på dig"... Din berättelse om din lyckosamma väg tillbaka till din egen dotter gläder mig, för din och er skull, men tyvärr inte för min egen. Det är ju inte heller mig och min dotter Felicia du talar om utan om dig själv och ditt barn, och jag är i stånd att glädjas med er, det är jag verkligen.

Världen är full av döttrar som haft svidande uppgörelser med sina mödrar - här är en. Den första (uttalade) brukar komma i tonåren, den andra i 20-25-årsåldern, den tredje, som förhoppningsvis och ofta, men långt ifrån alltid, leder till försoning och både förlåtelse och förståelse, i 35-40-årsåldern. Världen är också full av söner som har ett varierande helvete med att befria sig från mammas kärlek och sin egen modersbundenhet.

Det kallas frigörelse.

I Felicias fall får man nog se lite bortom en sådan normal, självständighetsnödvändig frigörelseprocess.

Det är inte modigt att krossa en annan människa som man inte vågar se i ögonen.

Det är inte modigt att besudla så många människors liv som här är inblandade.

Det är inte modigt att skriva en offentlig (och mycket lönsam) hatbok om sin egen levande mamma, en direkt skandaliserande sådan, som enligt Leif GW Persson är ”det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”.

Och du tycker jag ska vara tacksam? ”Att hennes enorma mod och djupa tillit och självkärlek, till syvende och sist även bidrar till att hjälpa dig...”? Det är jag inte.

”Om det som står i boken är sant", skrev kriminologiprofessorn vidare, ”och hade åtgärdats enligt svensk strafflagstiftning hade Anna Wahlgren varit prima virke för både kriminalvården och den slutna psykvården.”

Nu lånar sig Stockholms Stadsteater åt att sanktionera detta modermord som "kultur". Pjäsmanus: Karin Thunberg, som skrivit en bok om sin sopsamlande - döda - mamma. (Det här var väl lite ballare, va, Karin?) Regi: Gunilla Röhr, en gång eldsjäl i Unga Klara. I Rollen: Sofi Helleday; en stycken medverkande = billig uppsättning som lätt går att sälja vidare riket runt.

(Varför skrev inte Felicia själv? Hon titulerar sig ju manusförfattare? Då hade det blivit ännu mera ersättning. Nu får hon dela kakan med Karin Thunberg.)

Eva - skulle du vilja sitta med på premiären på Stockholms Stadsteater den 14 december om det var dig det handlade om? Skulle du vilja följa med på turné sedan och applådera din dotter, när hon klev upp på scenen vid ridåfallet och mottog blommor och folkets jubel? Skulle du vara stolt och glad och tacksam över hennes fantastiska framgångar på din och hennes syskons bekostnad? Och bara hoppas i ditt stilla sinne, under applådåskorna, att inte kriminalvården eller den slutna psykvården skulle stå utanför och haffa dig när du kom ut på gatan?

Allt är relativt. Jag förstår att du menar väl. "Kanske ville jag skänka lite hopp?" Mig gör du illa. Visst är det sorgligt? I bästa välmening kan man råka strö frätande salt i såren på folk som redan förblöder.

Anna

[annawahlgren]

Flyttat hit från Gästboken i dag:

Skillnaden är att du INTE skrev Barnaboken av ILLVILJA, vilket Felicias bok osar om. - Skrivet av maria 2013-08-26 14:25

*Jag tycker synd om Felicia. Uppenbarligen lyckades du inte att uppfostra henne till en storsint människa. En storsint människa förlåter, och accepterar människor som de är, även föräldrar. Jag tror inte det finns något mer traumatiskt än att bli förvisad av sitt barn. Så onödigt. Livet är för kort. Men "Felicia försvann" är uppenbarligen skriven av en mycket olycklig, bitter och sorglig människa. Som ännu inte har växt upp.*


Mitt svar (här):

*Tack, maria Jag tycker också synd om detta mitt tredje barn. I min bok "Sanning eller konsekvens"(Bokshoppen på aw.com, 150 kr) har jag försökt - och lyckats, tycker jag - ge en psykologiskt sammmanhållen förklaring till hennes stora svek, ett svek verkligen inte bara mot mig utan också mot sina syskon och framför allt mot sig själv.

I anfall av galghumor har vi skrattat och konstaterat: "Lillis är JÄVLIGT illa uppfostrad!"

Oavsett allt finns det skurkar, verkliga skurkar, bakom hennes - om man så får säga - utförsäljning av sin själ. Där finns framför allt Feldtöversten (se "Sanning eller konsekvens") som varit min personlige stalker sedan 1968 och som beljugit mig runt halva världen (bokstavligen, eftersom han var till sjöss). Denne min andre äkta man Carsten Feldt övergav skändligen sina tre barn under hela deras barndom utan att skicka så mycket som ett vykort till deras födelsedagar eller till jul, än mindre besöka dem. Inte "bara" det; han förnekade dem och vägrade betala underhåll för dem.

När de var tonåringar dök han oförhappandes upp i vårt hem och började infiltrera, manipulera, konspirera och lögnprojicera, och jag, mitt välvilliga fån, som hade hållit honom om ryggen inför barnen under hans frånvaro i alla år, begrep ingenting av det. Jag trodde han ville njuta sina underbara ungar, sent omsider

Till slut - när de alla var i 35-årsåldern - hade han lyckats få inte bara Felicia utan alla sina tre barn att oförsonligen vända sig emot mig och därmed orsaka sina syskon lidande, de som har samma mamma, samma barndoms- och uppväxtförhållanden, samma ursprungsfamilj Den som nu är så offentligen skändad.

"God" hjälp har författaren till "Felicia försvann" fått av x antal skandalhungriga terapeuter/psykologer samt idog förskrivning av psykofarmaka av alla de slag i åratal. Det är hon vad jag vet ensam om i min barnaskara. Man ska inte underskatta den hjärnförändrande betydelsen av psykiatrisk "vård". Ej heller av så kallad hypnosterapi i två års tid (Uppgifterna är hämtade ur "Felicia försvann", där även besök på psykakuten beskrivs.)

Den allra bästa "hjälpen" fick författaren in spe förstås av sutenörförläggaren Svante Weyler, för vilken hon presenterade tio sidor (!) presumtivt bokmanus, enligt uppgift från honom själv. Det räckte för att dollartecknen skulle börja spruta ur ögonen på Weyler, som har ett eget förlag. Svante Weyler är ett PR-geni. Han såg genast Potentialen, och potentialen har nu tillförsäkrat honom nära åtta miljoner kronor i förtjänst - på Felicias jävligt taskiga uppfostran som drygt vuxen

Och på min bekostnad, förstås. Jag fick den tveksamma äran att hamna på omslaget med mitt halva ansikte, så att ingen människa skulle missa vem det var som skulle ner på huvudet i gödselstacken, den som stank av förtal, och stanna där. Men också på hennes syskons bekostnad, de som tidigare i alla år hade en syskonsammanhållning som var, törs jag påstå, unikt kärleksfull och som många, många lyckligen avundades dem. De åtta

Och ingenstans på den bok, som veterligen inte gjort någon människa glad, står det "roman". Det står "Weyler". Och han kan inte åtalas för ärekränkning. Han är inte ansvarig utgivare Tro det eller ej, men det är sant. (I Sverige.)

I mina ögon är den verkligt stora tragedin att mitt barn, Anna den Lyckliga - som jag inte sällan kallade "för god för denna världen" (och det gjorde resten av världen också, tro mig) - har sålt sin själ.

Det är hon inte ensam om.

Vad brukar bli belöningen *