Hon gråter och gråter...

[/LO]

Hej Vera är snorig och hostig, men ingen feber. I tisdags och idag (måndag och onsdag har pappa varit hemma) så har hon gråtit och varit ledsen mest hela dagarna. Inget passar.
Hon vill att jag ska bära henne. Det orkar jag inte så hon får sitta i mitt knä på en stol, men det är hon inte intresserad av.

Idag gav jag hennes första förvisning. Hon ville ha mjölk och jag sa att ska du dricka mjölk får du sitta i din stol och satte henne i stolen. Fullständigt sammanbrott. Sur arg och ledsen samtidigt. Hon vill gå ner, utan att dricka mjölk. Inget problem.
Hon vill sitta på en annan stol och får det. Hon tjatar om mjölk igen och jag upprepar att hon får mjölk när hon sitter i sin stol. (vet inte om det är helt rätt men jag vill ha det så - fast jag har gett mig vid något tillfälle och det är ju INTE bra )
Hon går ner från stolen och vill ha klementin (atatin ). Visst, men då får du sitta i din stol, säger jag och lyfter dit henne. Totalt sammanbrott igen. Då lyfter jag in henne i sängen.
Snyftar och gråter. Vid första tystnaden går jag in och hon säger nej direkt så jag går ut igen. Efter ett tag tystnar hon igen så jag går in och säger kom så skalar vi potatis.
Nä, säger hon tyst (inte sur eller ledsen längre) och så vänder hon sig om med tummen i munnen.
Jag går ut i köket.
Efter ett tag så hör jag henne prata, så jag går in och hämtar henne. Nu är hon glad. Vi gör potatismos och köttbullar. Allt är bra tills jag lyfter över henne i stolen och vi ska äta. Då bryter hon ihop igen.
Tooua, toua (=sova). Hon vill alltså till sängen igen. Jag bär i henne och allt är bra igen, för denna gången

Vad gör jag????

/LO

[jordgumman]

Bekanta situationer...Funderar över varför du måste "lyfta över henne" till stolen. Kan hon inte klättra upp och sätta sig själv? Kan detta ha framkallat minnet av konflikten ni just hade tagit er igenom? I övrigt tycker jag att du gjorde ungefär som jag hade gjort. Hos oss får jag snart inte göra något alls och råkar jag av misstag göra något som lilleman hade tänkt han skulle klara så får vi backa ett steg (funkar än så länge).

[Therese]

Min första tanke är om ni kollat upp öron o lungor?
Vår stora tjej hade ständigt öroninflammation under sina 2 första år, vilket började med allmänt gnäll o vi kände inte igen vår för övrigt glada o nyfikna lilla tjej (då 9mån). Efter 4 dagar tog jag mej till vårdcentralen där det konstaterades att hon hade öroninfl. Varje gång hon fick det sen började det alltid med denna humörssvängning o vi var då snabba att kolla öronen o kunde förebygga o ev medicinera. De behöver inte ha feber eller ont om man trycker på örat det kan vara det ändå.
De är väl som en annan när man är lite krasslig, man vet inte alltid vad man ska göra av sej själv. Hon kanske inte vet riktigt vad hon vill, eller så tror hon det o så blev det inte som hon hade tänkt sej ändå.
Är man snuvig o mår lite allmänt dåligt är ju inte tålamodet på topp heller.
Vet inte men det är bara en tanke, eftersom jag känner igen situationen o då har det nästan alltid varit sjukdom med i bilden.
Lycka till!

[/LO]

Tack för era svar!
Jordgumman:
Har inte ens tänkt så med stolen. Fast utan att tänka på det på det sättet tog jag bort bygeln från stolen idag - efter "krisen". Hon verkade nöjd över det i alla fall. Innan har hon inte vågat/kunnat sätta sig ner när hon klättrat upp och i somras så föll hon baklänges när hon klättrat upp. Det kan få den tuffaste rätt spak.
Men nu borde hon kunna sätta sig själv utan att behöva stå på översta sitsen.

Therese:
Visst har jag tänkt på att kolla öronen och lungorna men det har inte blivit så. VI har tyckt att hon känts hyfsat pigg. Jag är nog faktiskt mer fundersam över lungor än öron i detta fallet. Hon låter väldigt rosslig. Jag har ventoline som hon får på kvällen och natten. Det gör att hon kan andas bra när hon ligger. Fast jag får nog ringa till vårdcentralen om hon låter likadant imorgon.

Imorgon ska vi till mormor, så då tror jag att hon är på bättre humör - hon älskar sin mormor.

Jag inser att det här är lite förtrots blandat med förkylning. Det är inte så lätt att begripa vad som händer - hon brukar dessutom aldrig vara sjuk.

Tack igen!

/LO

[pia-lotta]

Vet inte om det har med saken att göra men några tankar slog mig när jag läser exemplet med stolen och mjölken /clementinen kommer här....

Om man nu bortser från att hon kanske är sjuk så påbörjade min dotter vid den åldern ett rejält
utvecklingshopp som gick så snabbt att vi knappt han med själva

Nu har vi föräldrar uppdaterat oss 8) och det händer fortfarande tokmycket varje dag.
Det började precis som du beskriver med olika situationer där hon totalt bröt ihop och uppenbarligen kände sig
HELT missförstådd. Hon ville så mycket men talet sitter inte än och vi sega föräldar
kunde helt enkelt inte tolka henne.

Hon ville helt enkelt växa och lära mycket snabbare än tidigare.
Sitta i vuxenstol, äta på likadan tallrik som mamma och pappa,
använda en gaffel precis som vi. Klättra upp på toastolen själv,
ta på tandkräm själv, hjälpa mamma och sminka sig,
bära mammas väska till hissen.....ja du fattar galoppen

Vi fick en tankeställare.
Även om vi praktiserar social delaktighet i stor utsträckning
så ber jag henne om hjälp med allt det lilla nu också mycket bättre än tidigare.

Hon fyller 2 år nästa vecka, så igår skulle vi baka bullar.
Oj, vad hon penslade ägg och la på strösocker!
Och akta den som tog hennes pensel .

Nu är sammanbrotten färre med de kommer fortfarande när vi missförstår henne 8) .

Vet inte om det hjälper men det var en tanke från mig

Pia-Lotta

[Nemi]

Känner igen massor från vår son 2 år gammal. Han får sammanbrott lite mindre ofta sedan vi börjat kolla om han kan själv innan vi hjälper till. Det är viktigt för honom att han får börja själv med vad det nu är som ska göras och det får han så gärna numera.

Vårt problem var att han ofta vägrade göra helt vardagliga saker som att ta på kläder på morgonen och liknande. Fick tips härifrån om att fråga honom om vad som ska göras nu. Vet du.....? Funkar oftast men inte alltid.

[/LO]

Tack Pia-Lotta.
Självklart är det så att hon vill sitta på en vuxenstol. (Det konstiga här är att vi sitter på olika möbler alla tre. Mamma i stol, Vera i Tripp-trapp och pappa i kökssoffa).
Och visst händer det saker. Nytt varje dag. Nya ord, större förståelse för samband, mer fingerfärdig, you name it...

Jag ska ta upp det med maken, så vi kan ändra rutiner lite så att hon kan vara med ännu mer.

Men jag lägger till en bov i dramat också. Hon har fått Ventoline på nätterna mot hostan. Eftersom hon har sovit bra, så har jag inte tänkt på att det skulle ge biverkningar. Jag tror nästan att hon blir som bakfull efteråt. Hängig, grinig och kanske t.o.m. huvudvärk. Och förmodligen har hon inte sovit bra heller även om hon sovit hela nätter.

Nu blir det avkok på anisfrön som hostmedicin. Det funkar bra det också, riktigt bra.

/LO

[annawahlgren]

Nu har jag njutit bildspelet - datoriserade fotoalbum kallas väl så... - och bedårats. Lilla Vera är ett avundsvärt barn Lycklig, behövd, förtrogen (och väldigt söt).

Jag tycker du skötte förvisningen bra. Ingen behövde bryta samman. Den var till hjälp, paus och vila. Du följde upp den väl. Och barnet ville gärna låta sig "förvisas" igen... Toouva Ingenting var kränkande eller fel.

För mig ter (tedde) hon sig som bara ur slag, möjligen av medicineringen just - bra att hon slipper den - men det kan man vara ändå. Vill inget, orkar inget, särskilt inte vara duktig, som t ex att sitta fint i stolen. Man vill bara toouva.

Man lär sig känna igen de där tecknen och kan ta den hänsyn man själv skulle vilja ha i motsvarande känsloläge. Kanske kunde du gett henne klementinen på sängkanten, så hon slapp vara duktig och stor just då. Den goda regeln "en gång är ingen gång" ger rum åt en lyhördhetens flexibilitet.

Jag glömmer aldrig en viss lärare i skolan som var oerhört sträng och principfast och krävande. Man var alltid kissnödigt nervös inför hans lektioner. Det gällde att kunna läxan som ett rinnande vatten - ofta hade vi utantillläxor. En dag kunde jag bara inte läxan. Hade inte klarat av den och haft en helvetisk natt. Han kastade en blick på mig. "Jag ser att Anna inte är med i dag. Du ska få vara i fred."

Femtio år senare alltså känner jag fortfarande tacksamhet mot denne lärare som ville förstå och förstod

[/LO]

Tack Anna!
Att du tar dig tid att titta på bilderna , ska just lägga in några till tänkte jag.

Och tack för lite pep. Skönt att höra att jag gjorde rätt, och det kändes nog så också, fast man känner sig lite osäker första gången.

Konsekvens med känsla, visst är det väl det man strävar efter. I alla lägen, inte bara mot barn.

kram på dig

/LO

[annawahlgren]

Väl bekomme. Tack själv Du är så viktig