Sonen har fastnat i ett skrikande vid läggningarna på fm. För en tid sedan gick vi över till spjälsängen (har tidigare sovit i vagn), em-lur sover han i sittvagnen ute. Det gick toppen i början, han somnade utan bekymmer. Lite gnöl möjligen.
När jag lägger honom så lägger han sig ned fint och verkar inte ett dugg missnöjd. Idag skrattade vi till sängen och vi har försökt odla skrattet både före och efter luren.
Jag trycker till lite när jag lagt till rätta, sätter på larmet och går med ramsan, trycker på en cd-skiva och går UT utan tveksamheter (enligt mig).
Per omgående ställer han sig upp och blir arg enligt min bedömning. Han får skrika lite men när han går ned och jag bekräftar så tar han ny fart och skriker om möjligt ännu kraftfullare.
Jag har testat att inte bekräfta överhuvudtaget utan bara med mycket ljud i huset, musik, dammsugare och annat som kan göra att ma hör VÄLDIGT dåligt - utan särskild effekt.
Idag ramsade jag lite ilsket när han skrikit i 4-5 min och jag var less men ingen effekt av det. Han blev bara mer och mer uppjagad/ledsen, flåsig och hulkande så jag orkade inte stålsätta mig mer. Det kändes som om han inte kunde lösa det själv.
Jag gick in, lade till rätta, buffade 30-60 sek och solfjädrade sedan till dess att han slutat flåsa och hulka och var lugn och sömntung. Det tog nästan ingen tid alls!
Det känns som om han får sista ordet i och med att det slutar med att jag går in. Försöker gå in när han hämtar andan, om det nu kan påverka känslan av att han "skriker mig till sig"
.I och för sig så blir det ju ingen långrandig historia av det här till syvende och sist men ändå...det känns inte rätt och inte kul att han ska vara så ledsen. Han är också ledsen när han vaknar de gånger han somnar så här.
Nattningen och ev. för tidiga uppvak är aldrig några bekymmer. Han svarar bra på nattramsan men med dagsramsan får jag tydligen inte till det.
Har vi missat något? Något annat vi kan göra? Kanske behöver man inte se det som ett nederlag enligt ovan, eller?
