Vi grälar så mycket...

[Alexandra]

... jag och min man...

Börjar på att känna att det är ingen ide att "käfta emot" och säga hur jag tycker och tänker, vi förstår helt enkelt inte varandra. Det är småsaker vi ryker ihop om, vem som gör mest i hushållet och vem som har störst ansvar... saker som enligt mig inte går att mäta...
Det känns så ofta som om vi tävlar om vem som gör "bäst" saker. Så jäkla löjligt!!! Jag orkar inte diskutera längre. Känner mig uttömd på kraft mod och styrka. Den som inte får nån uppskattning orkar tillslut inte ge nån heller...

Jag vet i mitt hjärta vad det är hos honom jag älskar, men det var såååå! länge sedan jag upplevde det, och när de mysiga stunderna kommer så känns de mer som ett hån, en påminnelse om hur bra vi hade det men inte längre. Det är alldeles för sällan vi har det riktigt bra tillsammans för att det ska väga upp de jobbiga stunderna.
Om jag försöker prata med honom så blir han bara arg. Känner sig väl hotad kan jag tänka och vill väl försvara sig. Allt blir så fel bara!

Nån som har nått gott råd att ge?? nån bok att läsa eller vad som hellst.
Min senaste destruktiva tanke var att vi kan ju leva som sammanboende tills barnen blivit stora så får vi se vad som händer sedan... Inte roligt...

Jag är så ledsen och matt... Å jag älskar mina barn och vill göra det bästa för dem i första hand!!

[liw]

Nu vet jag att det här i första hand är ett samtalsforum om våra barn men...
Först och främst bestäm er för om ni ska fortsätta kämpa. Om ni båda är överens omden saken så sätt er ner och prata ignom vad era problem är. Din man verkar ju def känna sig hotad på ngt sätt. Försök därför att gå in i disskussionen på ett nytt sätt, börja inte med att tala om vad som är fel, utan öppna upp med en fråga och låt honom börja tala om hur han känner. Fortsätt sedan att prata och gör det i form av känslor. "jag känner det inte som om du bryr dig om mig längre", exempelvis. Det är inget han kan kritisera eller känna sig kritiserad av för det är helt enkelt bara så som du känner. Se till att båda får prata och försök hålla lugnet. Det är inte lätt, jag vet, men det är lättare att komma fram till ngt konstruktivt om man håller en lugn och samlad nivå än om man rusar iväg och blir arg.
Tips nummer två som har hjälpt oss mycket. Se till att ni båda får tid för er själva. Börja träna, gå ut på stan och träffa en kompis en kväll eller ngt annat som du eller han vill göra själv. Boka gärna in "era" kvällar i veckan som är heliga och se till att verkligen komma iväg och göra ngt då, vad som helts om det så bara är en timmer promenad i omgivningen. Bara för att man har fått barn ihop så betyder det inte att man sitter ihop som familj, dygnet runt. Det är så lätt att fastna i att nu så ska man vara hemma och vara mamma/pappa, livet som man hade innan är slut.
Var inte heller för stolta för att ta hjälp av familjerådgivningen där ni bor. Ibland kan en opartisk person utifrån se saker som ni själva inte ser.
Och till sist... ett boktips har jag också. Relationsakuten av Dr Phil. Den vänder uppochner på allt man trodde. Det är så lätt att fastna i att försöka ändra div s.k brister hos den man bor ihop med. Det är inte upp till dig att ändra din man och det är inte upp till honom att ändra på dig. Ingen anna än du själv kan ta det beslutet att ändra på ngt hos dig själv och det är bara du som kan göra det. Och inte förr än du ändrar på dig själv kan du kräva att din man gör samma sak för dig.

Lycka till!

PS Eftersom vi helt ska diskutera våra barn här så får du gäran PM:a mig om du behöver få prata av dig eller få synpunkter på ngt.

[Alexandra]

Tack för bra tips!

Jag vet att detta är barnens forum, men jag kände mig så frustrerad och visste inte vart jag skulle vända mig. Här har jag i alla fall gemensamma vänner vad gäller hur barnen ska växa upp... Å de flesta här verkar så kloka och ha så bra inlägg i övrigt så det var er jag ville ha hjälp ifrån hellre än nått vanligt "tjöta skit forum" (f´låt).
Å det visade ju sig vara rätt. Åter igen tack Liw för kloka ord! Vi ska kämpa vidare! (hoppas jag)

/ Alex

[liw]

jag ville ha hjälp ifrån hellre än nått vanligt "tjöta skit forum" (f´låt).
Å det visade ju sig vara rätt. Åter igen tack Liw för kloka ord! Vi ska kämpa vidare

Precis så känner jag också, här är alla så engagerade och villiga att hjälpa till samt har så mycket bra råd. Återigen Lycka till!

[knoppen]

Först måste jag bara få säga att jag tycker det här handlar om barnen. Glada föräldrar ger glada barn.

Läste att Liw skrev om familjerådgivningen och det var det första som slog mig när jag läste ditt inlägg.
När vår kille var knappt ett år insåg vi under en kväll med många tårar att vi utan att ha förstått det slutat prata. Vi gick omkring och tyckte en massa saker och det bubblade ilska och ledsamhet ur öronen men vi sade ingenting till varandra.

Eftersom jag tidigare fått hjälp av terapi när jag var ledsen och utarbetad visste jag att det finns bra hjälp att få. I min kommun är föräldrar med barn under två år prioriterade och för oss blev väntetiden bara en månad. Och kommunal hjälp är dessutom ingen jättekostnad.

Familjerådgivaren kunde hjälpa oss prata med varandra och få oss att förstå varandras känslor. Efter ett tag fick vi en övning att göra varje kväll. Under tio minuter, utan att den andre får avbryta, pratar man om - så här mår jag idag, det här uppskattar jag med dig idag och det här retar jag mig på hos dig idag. Inget ältande alltså, inget du gör alltid.
Oj så skönt det var att få säga vad jag tyckte utan att få höra att jag hade fel.

Så, tänk iallafall på det. Man måste inte vara stark och klara allt själv. Ibland är det både enklare och modigare att be om hjälp.

Lycka till.
L

[annawahlgren]

Tack, liw Tack, knoppen Välkommen, Alexandra Alltid

[mammamy]

en övning att göra varje kväll. Under tio minuter, utan att den andre får avbryta, pratar man om - så här mår jag idag, det här uppskattar jag med dig idag och det här retar jag mig på hos dig idag. Inget ältande alltså, inget du gör alltid.

Vilket fantastiskt bra råd, måste absolut praktiseras! TACK!!