Jag känner igen mig, har också en son som kan bli och i perioder är en vildbasing när vi kommer i vissa situationer och med vissa människor.
Du har fått bra råd, här är några komplement.
Att förbereda lite innan och diskutera efteråt är en del. Min erfarenhet är att dessa snack blir mer intressanta och lättare att ta till sig för min son om de någon gång också frigörs helt från värderingar och starkt inriktas på vad han kände, gjorde mm.
T ex istället för att "du kan inte så, man gör inte så, märkte du inte att..." så frågar jag efteråt:
Hur var det att träffa xx?
Vad gjorde ni?
Vad gjorde du?
Vad hände då?
Vad var roligast?
Vad var inte roligt?
Då berättar han ofta så småningom om något som han tyckte var problematiskt själv. Och så kan vi komma till hur han och vi kan göra nästa gång. I dessa samtal brukar jag acceptera vad han än säger nästan, dvs om han säger att planeten mars lyste för starkt in i ögonen så han var tvungen att välta bordet så säger jag "jaha, men varför frågade du mig inte om solglasögon då?" Och efter en stund, när jag visat att jag är beredd att lyssna på honom utan förmaningar, så kan han komma till annat än fantasihistorier som är mer verklighetsbaserade.
Vid några tillfällen har jag ritat upp det hela. Då har jag tagit kommandot och berättat. Enkla och ganska få serierutor med streckgubbar och någon detalj. Så här ungefär:
Ruta 1: Xxx och xx och xx ses, vi ska äta det som de lagat.
Ruta 2: Alla sätter sig vid bordet och är glada. Här är du och där är xx...
Ruta 3: Här slänger du mat i skallen på Xxx.
Ruta 4: Xxx blir ledsen, hennes mamma hjälper henne, jag blir ledsen och arg.
Ruta 5: Xxx torkas av, du säger förlåt.
Ruta 6: Vi äter tillsammans igen.
Sedan frågar jag om ruta 4: Här är Xxx ledsen, vad är du?
(Sonen säger oftast "jag är glad", antingen för att retas men jag tar bara emot med pokermin och "jaha du är glad".) Sedan efter en stund berättar han själv ofta saker som jag inte märkt. Han kan säga att något i maten var äcklig, att han inte fick plats, att något störde honom osv.
I slutet brukar jag torrt konstatera att vid en måltid kan han göra alla glada, eller alla arga och ledsna. Som ett torrt konstaterande, utan förmaningar.
Det går hem mer än man tror. Kanske inte förändrar beteendet direkt men gör det enklare att tala om, både inför nästa gång och efter den.
Jag har också under långa tider inte kunnat slappna av... Att kunna ha något socialt liv med de anddra? Tja, kanske i en minut då och då...
I de värsta perioderna har jag punktmarkerat sonen. Kanske inte "bara" om en fönsterruta skulle kunna gå sönder (då skulle jag ha fått punktmarkera alldeles för mycket!

) men då jag ser att andra barn eller sonen själv kan komma till skada. Ibland får man ta av sig "visa- och lära-hatten" när det helt enkelt inte funkar, och sätta på sig stor "HJÄLPA-mantel". I alla fall har det varit mitt ledord ibland, jag måste ibland helt enkelt hjälpa min son att klara att vara i närheten av andra utan att skada dem. Genom att vara extremt fysiskt närvarande och nära. Ungefär som jag hjälpte honom att äta en gång innan han kunde, och som jag bar innan han kunde gå och klädde på honom innan han kunde själv...
En annan sak när man har möjligheten att få bättre kontakt och kan visa "så här kan du göra", "så här gör man", är att göra det utan publik. Jag märker att när jag gör det så att andra hör har jag sämre tillgång till sonens uppmärksamhet - han lyssnar då också i medvetenhet om att andra lyssnar. Inte så konstigt - vem vill få tillsägelse om att man inte gör si men så inför publik...
Prova att odramatiskt ta honom åt sidan, och avsluta snacket med att nästa gång ger du honom ett tecken som ser ut så här (handrörelse eller något) och som betyder att ni tillsammans går ut ur rummet. Ett tecken som bara han och du vet vad det betyder.
Och ha hopp. Ingen människa vill agera asocialt, det gäller bara för var och en att hitta sitt eget sätt att kunna bli bekväm i olika sammanhang och kunna vara social...
Efter att med tre personer som vi ganska ofta träffade ha punktmarkerat sonen i över ett år (suck!) sade det plötsligt plopp. Plötsligt en dag inga knuffningar. Inga vildspringanden så att andra gjorde sig illa. Inga matkastningar eller spottningar elelr slänganden av farliga saker, och inga bett. Plötsligt gav sonen presenter. Frågade om den andra tyckte det var en bra ide med det ena och andra. Sträckte ut en hand för att hjälpa...
Jag trodde inte mina ögon först, men hade vett att backa i alla fall.
Härda ut. Hjälp där han måste ha hjälp, stå vid och på hans sida och led, visa, lär. I all oändlighet. En dag är det "plopp"!