lillmatte skrev:Hej igen!
Har plöjt de där trådarna tidigare, men det tränger liksom inte in förrän man faktiskt är där.
Hej lillmatte! Känner igen mig i flera av dina beskrivningar, och även denna. Föräldraskapet är verkligen något man djupdyker in i för varje steg ungen tar...
Kan inte ge dig självsäkra råd men dela tankar om det du skriver!
lillmatte skrev:Ägnade förmiddagen åt att surfa runt här och läsa trådar, och fräscha upp tips och tankar. Det som känns bäst är ju att få bekräftelse på att det här är ett stadium som de flesta barn tar sig igenom. I hemlighet har nog både jag och min sambo oroat oss för lillkillen, för att han inte mår bra och för att våra respektive relationer aldrig ska bli lika bra igen. Vi har ju verkligen haft det fantastiskt med vår lilla solstråle och känner oss så ledsna över hans frustration.
Du skrev innan jul första gången i den här tråden och då fyllde han 1,5 år. Jag minns med min son att någon gång däromkring tog livet ett språng från att inte allting var "JA, FANTASTISKT" till att också säga "NEJ INTE ALLS FANTASTISKT" till tillvaron och till oss föräldrar. Jag minns att jag tänkte att han blivit stor, nu känner han riktig skillnad på sig själv och omvärlden. Från och med nu kommer han att både med ja och nej börja forma sitt och andras liv, göra avtryck med sitt liv...
Och det blir ju skillnad. Från att ha haft en helt "nyväckt" upptäcktsresande som fascinerat betraktar allt och alla vid matbord och andra ställen, till en som vill styra resan lite själv. Ibland kommer han glatt styra hit och dit, ibland kommer han att vara frustrerad för att det inte går. Som medresenär vet man ju lite av vad det är.
Det hjälper att inte sätta sig själv i centrum, har jag märkt. Alltså sonens utbrott är inte alltid kritik av föräldrarna även om det formuleras så. Om man vid varje frustration som barnet har - över att saker inte funkar, att det inte går som han vill, att livet är svårare än man ibland klarar med de gamla vanliga tricken - tar det som att man har ansvar för att få BORT frustrationen för barnet (eller ännu värre försvara sig mot att den riktas mot en själv) så blir det förvirrande.
Det är här "paktandet" och humorn är till så stor hjälp, dvs att man visar att man är MED barnet i frustrationen och visar en möjlig väg ut (ungefär).
Du skrev tidigare att han fick raserianfall när han misslyckades.
lillmatte skrev:Det kan utlösas av allt från småsaker (duplogubben fastnade inte på EXAKT rätt sätt på duploklossen) till rena missförstånd mellan oss och honom. Vi skulle behöva lite tanketips kring hur vi ska göra här.
Men det var väl inga småsaker! Jaså hamnade duplogubben HELT FEL? Nämen fy bubblan, det var ju inte kul! VAD ska vi göra? Skrika åt den? Nää, funkar inte. Banka? Näää, inte det heller. Bryta loss den? JAAAAA! Kolla, vi kunde! NU kan vi äntligen sätta den rätt! VAD BRA DET GICK ATT LÖSA!
Och att bli missförstådd? Inte kul alls, faktiskt urjobbigt för alla människor. Jag minns några teaterliknande konversationer med sonen under den tiden han inte kunde uttala så man fattade, och när han ändå ville använda språket. Som charader, där han hade svaret och jag uppgiften att gestalta. Jag med stora gester (och om han redan var i gråt och skrik av frustration började jag ofta med knasfrågor): Menar du hälla lampan i glaset? Nääääää, vad tokigt! Menar du hälla mjölken på golvet? Nääää... osv, till dess att något av förslagen kunde bejublas som vettigt (sonen hade ofta glömt vad det var han ville säga från början).
I förra inlägget berättar du också om matsituationen. Hur är den nu?
Tänkte att under trots är det inte alltid läge att matexperimentera. Ettåringen som fascinerat åt allting vill i gungingsperioder och i utvecklingssprång inte så mycket av detta. Vi har själva haft en oändlig resa med mat och matsituationer, och ett tips härifrån och från Anna har hållit igenom hela resan. Att introducera en liiiiten bit av det nya, och göra resten välkänt.
Ett som kan funka för att göra matstunder trevliga är att laga tillsammans. Nu när han säkert kan stå på pall säkert kan han ju laga till en hel del också. Har du provat att låta honom vara med i en hel process? Nu går vi till kylskåpet, tar ut nånting, når du? OK, håll den hårt, nu ställerr du försiktigt på bänken, tar fram pallen till bänken, mosar med sked, blandar i skål, rör med slev, lägger i kastrull (lite handräckning medan ni andra lagar på ert håll). OJ är du redan klar, jamen då tar vi pallen till spisen och värmer upp det hela. (Står man tillsammans funkar det med en riktigt liten också, barnet rör i ena kastrullen, man själv i en annan och är hmöret inte så att man klarar att hantera heta saker med barnet står barnets platta helt enkelt inte på, men röras måste det.)
lillmatte skrev:I vårt hem råder humor som en slags övergripande filosofi (därmed inte sagt att vi inte tar saker på allvar), men med skoj och knasigheter har vi tacklat det mesta hittills. Och det känns skönt att det fortfarande funkar.
Härligt! Det kommer att funka hela livet tror jag...
lillmatte skrev:Vi satte oss ner och hade rådslag idag, jag och sambon, och kom fram till att vad vi kanske främst måste jobba mer med är den sociala delaktigheten som fått stryka på foten på sistone. Kanske mest för att det har varit så jäkla stökigt med flytt och alla sjukdomar.
Känner igen. Vi har just haft en influensaperiod där sonen var den friskaste, och HUA vad det tog. Jag som brukar klarar att sätta sonen i arbete när jag inte orkar, klarade inte ens det och han fick alldeles för mycket egentid. Märks nu, behovet av gemensamt arbete är enormt... Man får ta igen!
lillmatte skrev:Till middagen nu hjälpte han till exempel till med att plocka in och ut i kylen, duka och ställa fram. Han hyvlade med stor framgång massor av ost till översvallande tacksamma föräldrar och diskade sedan hela köket till någon slags Stilla Havsstatus. Succé! Bara några exempel på vad det blev idag, och vi kan bli mycket bättre och känner oss peppade på att bli det.
Vad bra! Ju mer av detta man gör, desto lättare blir det också att få proportion på de situationer som inte funkar. Förutom att lagarbetet också gör att alla bliir mindre frustrerade när duplot - eller diskmaskinen eller annan vuxengrej - inte funkar.
lillmatte skrev:Det är ju så himla ROLIGT att ha med en unge i allt det där. Ja, det blir lite kladdigt, ja, det tar lite längre tid, men gud vad roligt det är.
Kunde komma från mig. Jag har varit förälder i ca 5 år men jag är också som nyförälskad. Vad mycket roligare och mer intressant det var än jag hade fattat innan!
lillmatte skrev:Vad gäller paktande famlar vi lite i luften. Det är faktiskt lite som att lära sig ett nytt språk, att tänka i termer av pakt. Kanske inte ni proffs tänker på, men det är lite trögt i början hehe
Där kan vi behöva tips vid t ex matkrångel och alltför ilskna overallpåtagningar.
Jag är verkligen inte en av de erfarna och kloka här, men paktande tycker jag mig ha någon sorts kläm på. Inte så att jag alltid klarar att vara bästa kompis med min son, men principen förstår jag och använder jag naturligt - när jag inte är stressad, trött elller sjuk vill säga.
Berätta mer konkret om dina och era situationer med sonen så kanske jag kan komma med konkreta tips på "paktande"!
lillmatte skrev:Vad gäller det övriga på din lista tycker jag att vi är rätt duktiga - om man får säga så själv
Vi förbereder massor, pekar och förklarar. SEN och SNART och EN ANNAN DAG går varma. Vi mutar oss förbi det värsta krånglet med t ex overallen. Strumpor hamnar ofta på mammas och pappas öron innan de hamnar på rätt fot. Rutinerna sitter som berget sedan lång tid tillbaka. Utomhus är han 2 gånger per dag. Avleder försöker vi också. Det kan ibland gå hand i hand med en muta, tycker jag. T ex "Vet du vad, vi låter ryggsäcken ligga kvar i vagnen (istf att slänga den över bron och ner på motorvägen) och går och gungar istället". Brukar besvaras med ett "GNGAA!" och allmän extas.
=D>
lillmatte skrev:Men alltså. Hur skulle ni tackla härdsmältor vid maten?
Jag har bland annat
låtit sonen vara delaktig i matlagningen och förberedelserna för middagen
om han varit inne i viktigt eget projekt har jag strax innan middagen avbrutit det för att han ska hjälpa till och komma i "middagsstämning" han med. Att "avrunda" har vi kört med som förvarning och sedan, om sonen haft ett viktigt projekt, blir det ofta högmotiverrade matlagningsuppgifter först. Efterrätten...
jag har med vissa kladdgrejor och kladdavvisande saker varit konsekvent, och struntat i resten. T ex var jag (av någon anledning) så konsekvent med hakklappen att sonen inte många gånger behövde testa om det verkligen var nödvändigt. Däremot låter jag honom ofta äta med fingrarna fortfarande (han är fem år!) för att jag vet att han då äter mer. Rätt eller inte, det får gå. Jag tänker att halva världen ju äter med fingrarna och att han ju är någorlunda hyfsad på bestick när det verkligen gäller.
mat har varit ett stort kapitel för oss, jag har genom forumet lärt mig att coola ned (ett ickedeprimerat, friskt barn svälter sig inte till döds), introducerat i sakta takt och särskilt i trotsperioder, lärt mig att blanda linser, morötter och nötter i allt, kokat ihop det mest fantasifulla med sonen för att avsmakningen vid arbetsbänken är roligare och i perioder blir det väsentliga matintaget. Ofta gör vi också nyttiga efterrätter, de är bra att ha i bakfickan under trotsperioder hela livet tror jag!
Återkom gärna och berätta hur du tänker och hur det går med solstrålen som fått lite egna synpunkter på strålandet!
Han kan få totala raserianfall som får Hulken att blekna i jämförelse. Det kan utlösas av allt från småsaker (duplogubben fastnade inte på EXAKT rätt sätt på duploklossen) till rena missförstånd mellan oss och honom. Vi skulle behöva lite tanketips kring hur vi ska göra här.
