miar70
Jannika
TorsMamma
Nat
Susanne G
Sofias mamma
Hemma igen. I kväll ska vi ringas vid sju, när det är läggning, så jag får höra.
Det gick bra. Men jag är ganska slut som artist. Två vaknätter är en för mycket. Jag är ju för bövelen en gammal dam! Och har för länge sedan slutat kura åt folk. Men detta kunde jag ju inte bara låta vara, när ingen annan kunde / ville / vågade ge sig på det. Så jag ska försöka berätta. Och jag har den vackraste bild med mig på näthinnan. När jag gick ut till taxin strax efter sju stod båda de inte så små barnen i fönstret och vinkade ivrigt åt mig. Åt denna "läskiga tanten", som de beklagat sig så över igår... berättade pappsen. De hade t o m lyckats gråta och hade naturligtvis inte sovit ett dugg. Påstod de. Efteråt. Igår, efter att ha sovit som stockar. Men den äldsta hade ändå kostat på sig att säga att det var rätt skönt med mörkt i rummet...
Jag instruerade de ömma inför läggningen, som fick ta max två minuter. Innan skulle barnen skrattas upp och allt annat göras utanför rummet, saga och hela baletten, kissa inte minst. De gick in med dem tillsammans och fick säga "Å, så skönt, godnatt älskling, sov så gott, vi ses i morgon." Och så släcka och UT, vilket de faktiskt lyckades med. Barnen protesterade och började tjuta rutinmässigt innan de hunnit ut ur rummet. Jag stack in huvudet och sa godnatt jag också. Sedan ramsade jag utifrån. Femtioelva gånger. Den stora var tyst faktiskt, hela tiden, gudskelov och tack. Den lilla skrek på mamma och tyckte synd om sig, började "svära" och blev förbannad, ynkade sig igen, svor igen, osv. Föräldrarna satt och lyssnade. Jag ramsade på, pauser emellan, avlyssning, variationer i ramsandet. Rutinramsa: besked. Bestämd ramsa: "nu räcker det". Gullig ramsa: bekräftelse. Hurtig ramsa på självmedlidande, "allt är sååå trevligt och kul!" Berömmande ramsa: bekräftelse. Osv osv. Det tog en timme och fem minuter. Varje gång jag ramsade tog lilla barnet ny sats och vrålade / snyftade / ynkade "Maaammaaaa" som hon ju visste var där. Jag väntade och ramsade igen, när det gicks ner och tystnades en smula. Och höll på så tills ramsan fick sista ordet och hon var tyst under hela. De ömma uppförde sig och pratade INTE om "hysteri" och insåg att det inte var fråga om det heller. Pappa sa: "Otroligt." Och kunde gå ner till sina smörgåsar och sin TV och sina räkningar redan tio över åtta. Mamma var taggad och frågade saker och jag förklarade saker. Hon hade läst SHN-boken (det hade inte han) och fattade precis. Det var imponerande!
Så satt jag kvar ett tag ensam utanför dörren för att försäkra mig om att lugnet kommit för att stanna och gick sedan ner och höll mitt lilla föredrag med vidhängande gräl. De måste sluta tycka synd om barnen som har den enorma förmånen att få sova tryggt och säkert i sina extremt sköna sängar där ingenting ont kan hända dem. De måste sluta TRÖSTA dem med allt roligt som ska hända i morgon, bara de uthärdar den här förskräckliga natten... typ. Och är "duktiga". De måste sluta med sin extremt korkade ceremoni varenda kväll där pappa ska lova att han inte ska dö (han var på repet för fyra år sedan). Jag spände ögonen i honom och sa DU DOG INTE eller hur? Nej, det gjorde han ju inte. Alltså ser du på livet och världen med nya och tacksamma ögon, eller hur? Jo visst, det gjorde han ju, verkligen. VISA DET DÅ röt jag. (Well, jag röt inte precis, men jag menade det.) Så jag uppmanade honom att ägna sig åt en positiv sport i stället för denna negativa, att tex göra en liten frågetävling varje kväll om vad som varit roligt, underbart, trevligt, kul, vackert, GOTT idag, och vem som kunde säga flest sådana saker och komma på mest. För blixtsnabbt vänjer sig människan vid det som är gott och bra, medan det som är dåligt och fel aldrig upphör att irritera varje ögonblick på nytt. Får man en sticka i ena foten som gör ont kysser man inte den andra som fungerar som en dröm. Vi vill inte ha några gnällspikar till barn, eller hur, tyckte jag och de var rörande överens: NEJ!
Så det blev ett längre föredrag om Attitydens betydelse. Allt är inte bara i sin ordning. Allt är dessutom alldeles underbart trevligt och skönt!
De fick anteckna. Bl a skrev de noga upp "Taskigt att missa livet av fruktan för döden."
Ska vi få bort skrikandet, grälade jag, måste mamma sluta tycka synd om och trösta dem för att de ska sova, och pappa ska lära sig köra lite "halvkrävande" Positive Style. Barnen ska redovisa x antal tacksamheter varje kväll, modell gammaldags aftonbön: "Tack gode Gud för..." Och det kom pappsen ihåg från sin egen barndom och tyckte var en riktigt bra idé.
Så pratades det strategier och verktyg. Attityden främst: PÅ NATTEN SOVER MAN, på natten händer ingenting, annat än att alla människor sover som grisar, etc. Mantrat ur SHN-boken fick de i uppdrag att ha i skallen, som en Självklarhet till grundinställning. Och för att kunna sova så gott krävs att man ligger ner i sin säng, inte sitter upp, springer omkring, skriker eller har någonting alls annat för sig. Man ligger still, är tyst, och tänker på någonting trevligt. Det där köpte åttaåringen rakt av, tipsad om att tänka på Thailand exempelvis, dit de ska resa i morgon. Inte svårt 8)
* Musik utanför rummet. Jag hade med en liten radio som körde P2 hela båda nätterna. Trevligt att småhöra när man vaknar till och/eller innan man somnar.
* Infrarött larm, fick pappa inhandla igår, att användas från i natt nu. Inte för att göra jobbet på något vis utan bara precis för att väcka de ömma så fort någon liten nattvandrare får för sig att lämna rummet. Då ska det hoppas upp direkt och sägas "Hopp i säng", väntas på att barnet går och lägger sig igen (men inte hjälpas till) och sedan ramsas.
* Den lilla ska läggas först, den stora en halvtimme senare, smyga in och pussas på och somna. Utan att mamma ber den lilla om ursäkt med diverse förklaringar och förnuftsvädjanden. Hon ska bara glatt deklarera att när DU blir åtta år, då får du också vara uppe till halv åtta! Egna halvtimmen där på slutet för den stora ska ägnas åt läxläsning, "jobb", inte underhållning.
* Den lilla ska ha ett eget sovutrymme i rummet, med sängen vid väggen och sänghimmel eller skärm, för att få en egen vrå att känna sig fredad i. Nu var hon liksom bara inflyttad i storasysters rum mitt på golvet och det är inte bra. Hade de varit tätare i ålder hade de kunnat dela säng.
* Och skulle det bli skrik och tjut i vanlig ordning nu när jag inte är där och det ska rusas upp ur sängarna redan innan det hamnats där och klättras och krälas på föräldrarna som absolut inte får gå, och ramsan inte tar för fem öre eftersom de ömma överhuvudtaget inte kommer loss från barnen, ska den av dem som så att säga har vakten den kvällen (medan den andra får gå ner till himmelriket undervåningen) gå in i rummet, stänga dörren efter sig, tända alla lampor och vara otrevlig i hela sitt kroppsspråk och bara stå där. I attityden "Jaha, då får ni väl skrika på då, om ni tycker det är trevligare." Och det är det ju ingen som tycker - egentligen. Så vederbörande ska fråga helt lugnt: "Är vi färdiga? Ska vi sova så skönt nu?" Och släcka, när barnen faktiskt är färdiga, och gå ut med ramsan.
Men så långt tror jag inte det behöver gå. Det var krisstrategi. Kemiskt fri från tröst , förnyad nattning, mera dutt. DET trevliga har varit. Det upprepas inte. Men ramsan efteråt, när barnen faktiskt är "färdiga", har lagt sig igen och håller truten, ska vara alldeles förtjusande glad och söt och berömmande och trevlig (=bekräfteleramsa).
Och babblandet, förklarandet, vädjandet och ursäktandet ska i nio fall av tio ersättas med ett lagom ointresserat OJ DÅ, när det klagas. Som tex åttaåringens tjat på temat: "Varför ska JAG lägga mig så tidigt när ALLA ANDRA får vara uppe hur sent som helst..." (Och det får de ju. Men lilla hon själv, även om hon la sig tidigt så somnade hon ju inte förrän halv tio normalt, efter tusen saker som absolut måste göras, av och med båda de ömma vareviga kväll - hon var mörk under ögonen och så blek, så blek.) Då ska inte mamma förklara och trassla in sig i sitt evinnerliga beklagande, som om det vore synd om barnet, utan tycka synd om kompisarna i stället. "ÅÅÅ vad de är trötta då, usch, vad hemskt! De vill inte vakna på morgnarna, de vill bara ligga kvar i sängen och sooooova! Det GÅR nästan inte att väcka dem! Stackars, stackars! Vilken TUR att DU kan vakna GLAD!" ("Halvkrävande", som sagt.)
Och där kvicknade pappa klart till och förfasade sig över hur trötta och jobbiga deras vänners barn var, som inte gick att ha i möblerade rum, bara skrik och vrål och bråk och tjafs hela långa kvällarna. "Men det har ju vi också", sa mamma. "Har haft", rättade hon sig
"Och vi har ju alltid fått väcka dem", sa pappa. Och jag höll en liten föreläsning om vådan av sömnbrist, som är lika allvarlig som näringsbrist.
Och faktum är att i morse nu skedde undret. Stora lilla flickan kom nerför trappan prick klockan sju (som är God Morgon) och frågade: "Är det morgon nu?" Och glad såg hon ut, vilket ALDRIG brukade hända (hade de berättat), tvärtom, morgonsur och krånglig och blablabla... "jämt". Den lilla med. Som lyssnar och lär
Nu kom den lilla strax efter och såg lika glad ut hon. Halleluja
Natten var bra. Den stora kom nedtassande klockan tio när vi satt i köket och avhandlade moralkakor. Nyfiken peståss, som åttaåringar har för vana
Hon hann halva trappan, när jag gick emot henne och sa "hopp i säng". Hon vände genast och jag gick efter men följde inte med in, väntade i dörren och ramsade med den på glänt, utifrån, x 4. Det räckte. Den lilla sov.
Kvart i fem kom den lilla ut och skulle in till de ömma för sitt gängse "gos". Dörren till deras sovrum var stängd (nyhet) vilket gjorde att jag hörde när hon öppnade den och kunde störta upp (låg och slumrade just då på en resesäng i rummet intill). "Hopp i säng", sa jag lugnt, och det gjorde hon. Jag gick inte in efter henne utan ramsade x4 utanför, tills jag kom ihåg mig: nu skulle ju mamma ta över (hon ska ta första egna natten). Barnet snyftade Mammaaaaa.... under min ramsa så nu var det spännande. Och mamma ställde sig utanför dörren och ramsade. Barnet tystnade direkt
Och mamma for upp i sjunde himlen. Hon fick mycket pris och beröm.
Det var allt så här långt
Hutlöst betalt tar jag, men de använder RUT och var mer än nöjda med det. Plus taxi x4!
O:) O:)
och barnen sov för lite, "las" i tid men somnade kanske halv tio först. Upp kvart i sju (vardagar) och då måste de väckas. (Konstigt 
*Han grät över en tappad autograf, han grät över livet, han drack vatten ur flaska så hans syster blev tokig, han förbannade sig över denna oförstående mamma... Jag kände vansinnet sakta komma krypande. PLING! säger det i huvudet, och jag börjar ramsa. "Godnatt, sov gott, vi ses i morgon." - "MAMMA DET KRYPER I MITT HÅÅÅÅR!" - "Godnatt, sov gott, vi ses i morgon." - "JAG HATAR SKOLAN!" - "Godnatt, sov gott, vi ses i morgon." Etcetera, etcetera. Och vad händer? Jo, det blir TYST! Det tog fem minuter!!!*
Klart du ska ta betalt, skam vore det väl annars...