Vi har mycket social delaktighet, gör i princip allt i hemmet tillsammans. Detta som hon alltid älskat, och fportfarande gillar för de mesta, har dock börjat halta lite till följd av förtrots. Hon har upptäckt att hon kan säga nej Och gillar det Ibland iaf. Särskilt när det kommer till ”tråkiga” (sådant hon gjort sen hon bvar yttepytteliten) sysslor. Hur bemöter jag detta… antingen att hon bara går där ifrån när vi ska göra ngt tillsammans, eller att hon säger NEJ när jag ber henne, tex sätta på diskmaskinen? Säger hon nej, har jag märkt att hon ofta kommer o gör det jag bett om, bara jag väntar och liksom igonererar nej:et, efter nån minut. Det är svårare om hon helt enkelt verkar tycka det är dötrist (kan man ju förstå), som det här med att plocka ur diskmaskinen?
Nu snurrade jag in på detta om social delaktighet då jag egentligen tänkt fråga om något helt annat. Nämligen följande. Vi var i förmiddags på lekplatsen här intill. Min flicka leker i en båt, står och ”styr”. Då kommer en något äldre pojke och hans pappa. Pojken vill också upp i båten. Redan då ser jag hur Emma blir lite avvaktande. Pojken ställer sig brevid henne, det är tydligt att han också vill styra med ratten. Han slår Emma lite på ena handen. Pojkens pappa säger (mesigt) till honom. Jag (ännu mesigare) gör inget! Ser hur Emma blir lite rädd och efter ett tag börjar underläppen darra och hon sträcker sig efter mig och vill bara därifrån. Så jag lyfter ned henne från båten, kommenterar det lite dumt.. minns inte exakt vad jag sa (för jag visste inte vad jag skulle säga/göra) och föreslog en annan lek, gunga, bara för att distrahera henne från det ledsna.
Liknande situationer som den ovan har hänt många gånger med min flicka. Jag undrar hur jag ska stötta henne??! Hon är en försiktig, känslig typ i kontakten med nya människor. Jag o hennes pappa har varit hemma med henne hittills, vi tycker om Annas filosofi och Barnaboken o tänker ha henne hemma tills hon är tre. Vi bor långt ifrån både mor- och farföräldrar och även med dem tar det rätt lång tid varje gång vi träffas innan hon blir ”sig själv” i deras sällskap… innan hon leker med dom utan att vi är med. Men efter ett par dagars umgänge gör hon det. Hon har hittills alltid varit rätt ointresserad och skeptisk mot jämnåriga barn. Äldre barn är spännande och sådana följer hon gärna efter på lekplatser. Vi har gått en del på öppna förskolan men hon är rätt ointresserad av de andra barnen, ibland tom irriterad på dom. Verkar tycka de mest är i vägen. Ryggar undan för knuffar och lite bryska tag som det lätt ju blir små barn emellan. Söker då stöd hos mig vilket hon naturligtvis får i form av uppmuntran eller att jag sätter mig hos henne. Men känner mig otillräcklig som stöd för henne i dessa situationer.
Dels är jag väl lite orolig kring detta ointresse och ovilja till umgänge med andra barn. Självklart förstår jag att hon är alldeles för liten för att ”leka” med andra barn, men jag trodde hon skulle vara lite mer nyfiken? Positivt inställd? Och de är inte roligt med situationer som den idag, som inte direkt boostar en positiv inställling till andra barn..
Mest undrar jag hur jag ska stödja, stötta henne när hon uppenbart blir rädd och känner sig hotad, som i lekplatssituationen ovan… Hon är en känslig, försiktig typ i ”otrygga situationer”, och en ”Kajsa Kavat” i hemmets lugna vrå. Precis som jag själv……… Vet ej om det hör till saken men hon har varit mycket på sjukhus i sitt korta liv, till följd av svåra allergier.. Det har ju inget att göra med andra barn men ev. kan det vara så att hon blivit skeptisk till främmande människor pga det…
Det här blev jättelångt
Tacksam för alla tankar…
även om de är världens snällaste. Men för Emma tror jag bara det kommer vara jättebra faktiskt. DÅ kan hon i trygg miljö vänja sig o knyta an till fler männsikor.
men Torsmamma har ju skickat dig ett jättebra svar som alltid