Känner mig ratad av min älskade bebis

[Spiggensmamma]

Det känns inte som om Spiggen tycker om mig. Jag duger för basbehoven. Alltså jag är den som söver honom bäst, matar honom bäst och sådär men annars så vill han inte vara med mig.
Han är ofta ledsen på dagarna, gnällig och då vill han upp. (Det är ju bara jag där, är hans pappa där vill han till honom)
Vi har social delaktighet och sånt och det funkar hyfsat.
När vi är med andra (kvinnor) så vill han bara sitta hos dem. Det är riktigt pinsamt hur han klättrar upp i knät på mina vänner, på sin mormor osv istället för hos mig.
När hans pappa håller honom och jag tar honom så blir han jätteledsen. Han blir aldrig ledsen när det motsatta sker.

Ettåringar skall ju vara glada och skratta. Visst skrattar Spiggen, jodå men han gråter och gnäller också väldigt mycket.

När vi båda är hemma så är han självsäker och rör sig fritt mellan rummen. När det bara är jag där så vill han bara upp...Det låter motsägelsefullt eftersom jag säger att han inte vill vara hos mig..men han vill liksom inte vara hos mig ens när han vill upp till mig. Han håller liksom distans då också.

Jag älskar ju Spiggen mest av allt i hela världen och är så ledsen över detta. När mormor passade honom en dag så hade han skrattat hela dagen.

Jag kan inte, jag duger inte och han tycker inte om mig...
Vad ska jag göra?

Han sover på nätterna...har alltid gjort med en undantagsperiod nyss. Men nu har jag kurat så nu sover han igen.

hjälp snälla

[Luvisen]

Hej Spiggensmamma!

Vi har social delaktighet och sånt och det funkar hyfsat.

Får den lilla människan UTFORSKA ordentligt och mkt? Med mammas minimala hjälp eller råkar du hjälpa lite för mkt?

Hur är det med andra spännande saker som att klättra uppför trappa eller stege med mammas nogsamma uppsikt?

Vad har ni för socialdelaktighet? Diska i diskhon? Utforska dammsugaren på alla sätt och vis? De är 3 saker de flesta barn tycker är superintressant.

När det bara är jag där så vill han bara upp...Det låter motsägelsefullt eftersom jag säger att han inte vill vara hos mig..men han vill liksom inte vara hos mig ens när han vill upp till mig. Han håller liksom distans då också.

När han vill upp, vad gör du då?
Hur visar han sin distans när han är i din famn, kan du berätta mer?
Möter du honom med HEEEEJ! \:D/ eller varje gg du ser honom?

Jag fick jobba både mentalt och praktiskt för att jag och min son skulle få ett fint samspel fr att han var ca 8 mån. Min son hade en dålig start och inte varit en "skratt-bebis" men dit kom vi tillsist! Det går!

Hur går det med sömn och mat? Det kan ju påverka allmäntillståndet.

Värme! Luvisen

[Spiggensmamma]

Hej!

Tack för ditt svar. Vi gör allt möjligt på den sociala delaktigheten; diskar, hänger tvätt, viker tvätt, sorterar tvätt, bäddar, torkar av barnstolen. Jag försöker att dammsuga med honom men han är livrädd för dammsugaren. DEt går bra när han är i famnen men står den tex i vardagsrummet vågar han inte gå in där trots att jag försöker närma mig den med honom på ett varligt sätt. Vinka till dammsugaren, klappa på dammsugaren o.s.v.

Jag tror att jag alltid möter Spiggen med leenden men det är värt att fundera mera på...när han gråtit för 50 gången när jag släppt ner honom på marken och jag åter få ta upp honom...ja då kanske jag inte ler. Vet inte. ska tänka på det. men när vi ses och han kryper in i rummet där jag är eller tvärtom så hejar jag alltid glatt.

Har dålig fantasi på spännande saker för honom..senast idag så klättrade vi i en trappa dock. och smällde pruttbär mot gatan. men vad kan vi göra inomhus som är spännande. Han får riva ur garderoberna ibland.

Jag försöker att inte säga nej så mycket. han får vara med på det mesta och hålla på med de flesta prylar även om de är små eller inte så bra att äta...jag har ju uppsikt då bara men jag märker när vi är hemma hos vänner med barn (eller hos spiggens mormor t.ex) att andra har fler förbud mot allt möjligt. Spiggen får t.ex talla på stereoanläggningen. (När bara jag är hemma)

Vi har just kurat så sover gör han jättebra. DEt har han eg gjort från start men vi hade en svacka och därför kurade vi. Han har alltid varit liten i maten men det håller också på att ändras.

När han velat komma upp så kränger han liksom för att komma ur famnen om jag inte går runt runt med honom och kollar på saker. DEt gillar han.

Ensamleken funkar inte alls för tillfället. Han gråter så fort jag sätter ner honom. Förut hjälpte det om jag var kvar i rummet under tiden men nu går inte det heller.

Kram och tack för din hjälp

[TorsMamma]

Hej, jag vill på intet sätt "förringa" dina frågor och tankar.

Men, kan det inte vara så att mamma är så självklar och han är så trygg att andra människor är intressantare?

jag har en son som är "pappa galen" älskar pappa mest, älskar farfar mest. Men han älskar bara mamma liiiiiiiiite. Han är trygg, intresserad av andra. Kan tröstas lite av de flesta men jag vet att när det kommer till den STORA KRITAN så är det mamma som gäller, eller pappa.

Så jag blir inte pussad, kramad eller gosad lika mycket som pappa, men och andra sidan så är jag hemma mer, syns mer, pratar mer är mera pålitlig och stabil. (tror jag i alla fall) och därmed är jag också SJÄLVKLAR. Så i min värld så är självklar högre status på än att man måste visa och kämpa för sin kärlek, om du hänger med?

Sen är barn periodare, ibland var det pappa som gällde , ibland mamma. Men det kunde lätt gå flera månader emellan. Försök att se lite "sakligt" på det hela och inte ta det för personligt, du är ju liksom hans guide i livet och är han trygg och glad så har du ju gjort ett strålande jobb!

En jättekram på dig (och en från sonen som jag är övertygad om älskar dig oerhört, du är bara självklar nu )

Jo, man får smyga sig till sig lite nödgos och man får "tvångsgosa" sitt barn lite då och då. 8)

[Spiggensmamma]

tack.

Hoppas att det är så...

[Luvisen]

Hej igen!

Jag skriver lite hastigt för det var ett par saker jag tänkte på... Jag ville tipsa om sitta-på-huk-grejen så här i all hast.

Alltså varje gg lillen ber att få komma upp i dina armar och gnäller så sätt dig på huk eller sätt dig ned på golvet och vänta ut honom. Så har jag gjort när det begav sig. Det tog säkert mer än 50 ggr men sedan accepterade min son golvet som "the place to be" . Jag plockade också ned saker som intresserade honom så slapp jag agera lyftkran. 8)

Sedan det här med kärleken tror jag inte heller du behöver grunna på. Du har den och den växer. Du kommer få se.

Jo! Det där med andra hem och deras förbud. Jag hade samma huvudbry som du men jag kom fram till detta.

Jag spenderade 2 v hemma och lät min son plocka med ALLT (ut lite memorabilia som jag la på vinden) och så fort han tog ngt ömtåligt och blev lite väl oförsiktig så visade jag honom med handen om handen hur han skulle hantera saken.

Min sons finmotorik utvecklades med vindens hastighet och sedan hälsade vi på hos farföräldrarna, för deras hem är ett museum. Fullt med dyra saker som ingen får peta på. Där visade sedan min son prov på sina färdigheter och smälte deras hjärtan. Nu får han ta på allt. Även det som vi vuxna bara får titta på. Så kan det gå. Ska säga att min son sedan han blev drygt 1,5 år numera låter alla saker vara ifred. Våra och andras. Han vet ju allt om dessa saker (tror han) numera. 8)

Tar din älskling ngt hos ngn annans hem så kan du visa med handen om handen hur man gör med saken. Då hjälper du din älskling och andra slutar att bli nervösa eftersom du handleder din älskling och inte bara låter älsklingen göra vad som helst. Det kan ju andra föräldrar lära av också- att det finns andra vägar än att bara förbjuda.

Förresten, har ngt förändrats eller känns det likadant fortf?

Värme!/Luvisen

[annawahlgren]

Tack, ni alla kära för så vacker läsning :-({|=

[chokladkaninen]

Hej!

Du har ju fått bra och konstruktiva svar, jag vill bara komma med ett litet inpass:

Jag kan inte, jag duger inte och han tycker inte om mig...
Vad ska jag göra?

Kan det vara så att det här problemet egentligen har ganska lite att göra med din pojk och mer med hur du själv ser dig själv och uppfattar ditt eget värde? Går du runt och tycker att du är ganska dålig? Hur mår du egentligen?

Min erfarenhet är att det kan vara ganska jobbigt att vara hemmaförälder, om man är van att antingen bekräftas av andra (Spiggen kan ju uppenbarligen inte ta på sig den rollen, och ska inte heller kunna göra det, förstås ), eller att själv definiera sig efter sina prestationer och det man uppnår. Som hemmaförälder uppnår man förstås en väldig massa saker, men antingen är de av en väldigt långsiktig karaktär (typ att etablera trygga rutiner och steg för steg öppna världen för sitt barn) eller så är de extremt repetitiva, så att man inte heller får nåt varaktigt resultat (laga mat, diska, tvätta, laga mer mat, diska mer etc). Då kan man behöva träna sig i att ge sig själv en klapp på axeln för allt man faktiskt gör, men mer på formeln "vad modig/tålmodig/strukturerad/kreativ/samlad/lyhörd etc jag var nu när jag kurade Spiggen" än på formeln "vad duktig jag var som klarade att kura Spiggen" - för det är ju ditt egenvärde du behöver uppmärksamma, inte vad du presterar. 8)

Anna är inne på detta i Barnaboken när hon skriver om den sociala delaktigheten - här på forumet är det lätt att fokus hamnar på matlagning, bäddning och tvätt därför att alla MÅSTE få de sakerna gjorda, men i boken är det Sofias pappa (3-4 månkapitlet) som bestämmer sig för att han för sin egen skull ska läsa in en kurs samt bygga en hylla under sin föräldraledighet; Sofia får bara hänga med "på köpet" när han gör dessa saker. På så sätt behåller han kontakten med sitt "icke-pappa jag" och gör saker som är viktiga för honom - och att det också är intressant för Sofia är snarast en bonus!

Det finns ett avsnitt om detta, jag tror i 5:e delen, också, där det handlar om Maria som är en gnällig unge tills mamman bestämmer sig för att göra nåt som hon har lust att göra....

Så mitt tips är att fundera på om det är så att du själv ratar dig, och om du i så fall kan göra något för att uppvärdera dig själv inför dig själv. Spiggen gör ju som du lär honom!

[Sarisparis]

=D> Vilket strâlande inlägg av chokladkaninen

Jag tror att hon är nâgot väldigt viktigt pâ spâren, jag känner igen mig själv väldigt mycket frân den första tiden jag var hemmaförälder. Jag var inte alls beredd pâ skillnaden mellan att ha jobbet som en viktig del i ens identitet och att "bara vara hemma med barnen". I början sâ hade jag nästan "cred-abstinens", jag var van att fâ feedback pâ det jag gjorde, att känna att jag gjorde skillnad, att jag var bra. Och sâ hamnade jag ensam hemma med en tvââring och en liten nyföding. TUR att jag hade Barnaboken!

Den första tiden sâ vände jag min besvikelse/frustration mot min man, jag tyckte att han i alla fall kunde se vad jag gjorde som var bra hemma, men det gick inte sâ bra. Kanske för att han gick hemifrân pâ morgonen och lämnade ett kök fullt med frukostdisk osv och sen kom hem till ett kök fullt av middagsdisk... När jag väl insett att det bara var jag som kunde göra skillnad pâ hur jag mâdde (som chokladkaninen säger sâ är det ju inte barnens roll att peppa föräldrarna), sâ var bara den insikten ett stort steg pâ vägen.

Sen dess har jag skaffat mig ett eget göra som jag sköter hemifrân och som jag stortrivs med. Jag jobbar med det när de smâ sover och ibland lite pâ kvällarna. Det projektet gör att jag inte bara har "hus&hem&barn"-grejer i huvudet (vilket lätt blir lite tradigt). Det är ocksâ skönt tycker jag att ha "jobbproblem" att tampas med, man fâr lite perspektiv till det som händer hemma och lyckas lättare hâlla huvudet kallt när de smâ drar igâng (dock inte alltid ).

Kanske känner du inte alls igen dig i det här, Spiggensmamma, men att ha en egen grej tror jag gör en stor skillnad pâ hur man trivs som hemmaförälder och, i förlängningen, pâ hur man är - och upplever sig - som mamma.