Bebispojkens tråd

[Luvisen]

Hej igen,

Nu gör jag EN tråd för Bebispojken för jag tror att jag tyvärr kommer återkomma även framöver med frågor...

Hoppas ni inte ruttnar på mig. [-o<

Nu händer det mer saker. Jag läser i BB och här men jag erkänner att mitt illamående och min trötthet gör det trögt för mig att omvandla saker jag läst till praktiken, här och nu hos oss.

Idag hände följande. Vi har varit ute i 3 tim och gått var helst den lilla människan hade lust. Mkt intressant. Alla nöjda. Vi går hem för att äta lunch och jag känner att mitt blodsocker åker i botten fast jag småkäkat nötter. Jag knaprar lite till bara för att hålla ångan uppe.

Bebispojken vill gå själv, vilket alltid gör mig glad för jag vet att det är bra för honom. Så vi går tillbaka men lillen måste ju bara kolla på allt möjligt och stanna och stanna och stanna.... Jag börjar blir stressad för jag mår så himla dåligt.

10 m fr porten stannar Bebispojken och vägrar gå. Inte gummiben- bara avslappnat trevligt lutad mot husväggen och småsnackar med sig själv. Jag påminner i hans nivå vart vi var på väg. Han bara forts bubbla för sig själv. Jag börjar pyssla med vagnen men han kommer inte. Tills sist kommer min tråk-röst fram: Kom nuuuu! Säger jag. Ingen effekt.

Jag väntar. Jag ställer vagnen vid porten. Jag väntar. Bebispojken står kvar. Tillsist går jag fram till honom och bär honom den sista biten till porten. Bebis bubblar oberört vidare. Jag sätter honom i vagnen och vi kommer äntligen hem.

Hur gör man nu när de små bara STANNAR och går inte ett steg till? Jag är ganska otymlig nu så några större övningar går inte. Bära är heller ingen lösning för min rygg/bäcken som nu verkligen börjar säga ifrån...

Nästa grej som hände efter att vi haft skrattfest i soffan var ang vilan. Bebispojken har ALLTID velat ha sin vila. Och låååång sån. 2 tim. Idag när jag skulle lägga honom var allt om som vanligt. Han ligger och småskrattar. Jag börjar röja i köket. Helt plötsligt hör jag små steg. Jaha, tänkte jag- nu är det dags.
Den lilla optimisten springer in till mig, ler brett och säger HEEEEJ! Hur söt får man vara?

Men jag vet att han behöver sin vila så jag bär tebax honom utan att snacka. Bebispojken säger NEEEEEJ! när jag ska sätta ner honom i sängen. Då fattar jag att han bajsat. Så jag säger " Jaha, du behöver byta bölja!" Bebispojken blir lättad. Vi går och byter. Inget knussel och han slänger den söliga helt själv. Så jag säger att han nu ska ta sin vila. Då börjar Bebispojken skrika och gråta. Har inte hört det där på så länge att jag verkligen undrar vad det är som står på.

Jag bär tebax honom och han skriker NEEEEJ! (verkligen hjärtskärande) när jag ställer ned honom i sängen. Jo. Säger jag sakligt. Sedan klappar jag honom om kinden tills han lugnar sig. Sedan bäddar han ned sig själv och lägger sig. Han börjar gråta igen. Stora tårar under tystnad. Jag gjorde då cirkelrörelser på han bröst tills han blev sömntung och sedan gick jag ut. Nu sover han.

Vad är detta? Och vad gör jag om det blir samma sak imorgon? Jag vill inte råka halka in på ngn avkrok när det gäller sänggående för jag behöver verkligen min egen tid speciellt nu när jag mår tjyvens...

Orkar ni?

Värme /Luvisen

[Luvisen]

Okej, nu har jag läst mer på temat Hoppa ur sängen och har förstått att man kan POLISA. De jag läst om har dock inte gråtit eller skrikit utan mest tyckt att det hela varit skojsligt. Så jag är fortf osäker på exakt vad jag ska göra.

Igår kväll hoppade han ur sin säng igen och tassande gladeligen. Så jag sa: Ojdå, det är dags att sova.

Då får Bebispojken gummiben och börjar gråta. Så jag kunde inte leda honom tebax som jag förstår är bra för 2-åringar. Jag bar honom utan att säga ngt tebax. Väl vid sängen börjar han nu också skrika och sprattla. Jag sätter ned honom i sängen och han försöker genast tar sig ur. Så jag tar hans lilla ben och ömt men bestämt och sätter tebax honom i sängen. Bebispojken gråter och skriker samtidigt som han står upp och spänner sig. Så jag klappa honom på kinden och torkade hans tårar. Tillsist lugnar han sig och sätter sig ned. Han hjälper till att bädda in sig. "Så och så" säger han medan han donar. Han lägger sig ned. Jag håller kvar min hand på hans bröst en stund. Sedan ber Bebispojken om ljus. Då tänker jag att jag stör så jag går ut med ramsan. Bebispojken är tyst. Efter en stund börjar han gråta och skrika... Jag säger inget utan pratar med äkta hälft i vardagsrummet. Bebispojken tystnar och somnar.

Jag tänker nu att detta med gråten och skriken är hans sätt att fråga på och att jag ändå måste svara i handling lugnt och bestämt genom att bära tebax tills han förstår.

Nu tar han lur och har inte kommit tassande. Får se om beskedet räckte eller om jag får göra mer. Tänker om det blir cirkus att skaffa ett infrarött larm som jag läste om.

Utevistelsen idag var för min skull så jag planerade att göra det kort med vagn. jag var också mer beredd på att det kunde bli tvärstopp och lovade mig själv att vara tålmodig, lugn och kreativ. Jag läste i Torpsaras gamla tråd ang gummiben om att gå raskt och göra skillnad på när man är ute för barnets skull och när man har ett ärende. Det var bra.

Bebispojken var i vagnen och vi gick ganska fort just för att det inte skulle bli utrymme för en massa utforskande och frågande. Dock är min älskling väldigt bra på att klättra och balansera. Snabbt som ögat tog han sig ur vagnen och började traska iväg för att titta på en grind, en lastbil, löv, hämta kastanjer mm. Jag hade då varit klok nog att se till att ha gott om tid och kunde därför hålla mig positiv. Sedan skulle Bebispojken kolla om det är ok att sätta sig mitt i gatan på övergångsstället så då ledde jag honom mkt bestämt till trottoaren fort för det är en hårt trafikerad gata, så jag blev ganska stressad över det. Väl där fick han ett litet utbrott och la sig på marken. Jag noterade detta med ett OJdå och la honom så att vi inte var i vägen och han fick krisa färdigt. Sedan satte jag mig på huk och vi tittade på bilarna. Hur fort det åker och vad stora de är. Sedan gick Bebispojken finfint en bra bit tills han fann en grind till en butik som han var tvungen att smälla med. Då visade jag hur man gör och då blev han arg och la sig på marken. Så ja bemötte detta med ett till OJdå och hål i tiden. Men då började han att åla fram till en pöl med hundkiss som han ämnade lägga sig i och då tänkte jag att detta går inte. Så jag lyfte upp honom i vagnen och började gå raskt. Bebis pojken verkade inte bli upprörd över detta så då kom en bit till på vägen. Tills han hoppade av igen. Bebispojken gick då och ställde sig mot husväggen precis som häromdagen. Jag lockade då med en spännande laastbil samt en intressant skylt som fanns längre fram och på så vis fick jag igång gåendet igen.

Vet inte om det räckte som svar. Vi får se.

Ska fundera lite mer. Jag behöver ju en plan. Det är alltid tryggast så. 8)

Sorry, att det blev lite långt men jag måste skriva så jag kommer ihåg.

[chokladkaninen]

Hej Luvisen!

Ang hopp ur sängen så har vi under sommaren rönt viss framgång med Nähä, då FÅR du inte sova - varsågod och sitt på pallen. Det beror säkert på barnets personlighet hur väl det funkar, men för vår Lillebror (som ju är ett halvår äldre än din pojke) har det funkat bra. Han är nämligen inte särskilt intresserad av att utagera sitt trots (som hans syster var då det begav sig), bryta ihop, skrika och gråta osv, utan han ålar, tricksar och testar gränser och backar prestiglöst så fort han får det där svaret. (Typexemplet är när jag ber honom hänga upp sina ytterkläder när vi kommer in och han oberört svassar iväg istället - precis som Åltrotsaren i BB! Om jag då insisterar och leder tillbaka honom till hallen, ställer mig ivägen så att han fysiskt inte kan gå iväg och sakligt säger: "tyvärr kan vi inte göra något annat förrän du har hängt upp dina kläder, då får vi sitta här, vad synd" så säger han genast bredvilligt: "då VILL jag hänga upp kläderna!" och gör det. Hans syster skulle ha brutit ihop något fasansfullt över såna ultimatum, men honom verkar det bara etablera var gränsen gick och sedan rinner det av honom.)

Tänkte skriva nåt mer men kommer inte ihåg vad det var just nu. #-o
Återkommer!

[Luvisen]

Hej söta Choko!

Tack för ditt svar! Jag har läst och läst om personligheten flr ggr men inte lyckats komma på vilken kombo Bebispojken är... Läste senast idag efm men blev ändå inte klarar ang det hela...

Bebispojken är i vilket fall lite mer som du beskriver syster. Mkt skrik, gråt flaxande med armar när man säger nej i handling eller verbalt för den delen. Det har jag uppmärksammat hos farföräldrarna där mkt är "nej nej, inte så...etc."

Det är svårt med första barnet- man har ingen referens, känns som jag trevar mig fram i mörker. Jag är inte säker på om det hela är trots eller om det är jag som inte förstår Bebispojken. Jag är ju tyvärr inte på topp så jag kan tolka fel eller inte tolka alls för jag bara tänker på att finna ett ställe att spy eller en plats att sitta på för ryggen blir trött fort... Svårt det här.

Jag ska lusläsa din tråd ikväll. Hittar säker ngt uppslag!

Hoppas du kommer på vad mer det var du vill säga mig. [-o<

[chokladkaninen]

Hej igen!

Jo, jag tror att det var på det här temat:

Det är svårt med första barnet- man har ingen referens, känns som jag trevar mig fram i mörker. Jag är inte säker på om det hela är trots eller om det är jag som inte förstår Bebispojken.

Var inte ledsen för att du inte vet vilken personlighetstyp han är - jag är fortfarande inte säker på att kunna placera in Storasyster i en kategori.... för visst är hon känslig, men i andra sammanhang är hon ålig. Och ibland kräver hon MOTSTÅND. Och det är ju först i och med trotsen som man börjar få ordentliga ledtrådar till hur personligheten eg ser ut. Med Lillebror tog det, som framgår i min tråd, ett bra tag innan jag ens fattade att det var trots han höll på med....

Under Storasysters trots kändes det ganska ofta som att det ändå blev konflikt, oavsett vad jag gjorde, därför att det var en sån dag. Och då kunde jag vara ganska osmidig och konfrontativ - det gjorde i alla fall inte saken särskilt mycket värre, och i bästa fall kunde det leda till att vi fick saken ur världen. Nu i efterhand vet jag inte hur mycket av bråket som var trotsbarnets behov av att ifrågasätta allt, och hur mycket som berodde på mitt eget principrytteri... ... men å andra sidan kan jag konstatera att det var lika mycket bråk mellan henne och hennes pappa, som körde en mer undfallande stil. Nu med Lillebror är jag betydligt smidigare, och hans trots är heller inte påfrestande på samma sätt - jag känner medlidande (=vad jobbigt det här måste vara för honom) snarare än frustration (=vad jobbigt det här är för oss båda). 8)

Jag tycker att du verkar hantera både läggningsfnurror och utevistelse fint - möjligen kan du markera ännu tydligare när gränsen är nådd, som du gjorde på övergångsstället. För det är ju det han vill veta. Med tiden lär man sig att själv hålla sig lugn och då kan man ge beskedet och låta utbrottet komma - och dra förbi. Men är man själv stressad så blir det liksom ingen ände på utbrotten; jag antar att man inte får fram sitt besked på ett trovärdigt sätt då och att det är därför det blir knas. En annan konstruktiv tanke kan vara att sänka kraven (vilket ju ändå vore naturligt, givet ditt tillstånd ) på er båda: det kan vara OK att ta vagnen till nånstans, t ex, där du kan sitta på en bänk och låta honom lufsa omkring, och sedan ta vagnen hem igen - han behöver inte få gå alltid. Jag har inte fegat att sela barnet och muta med ätbar/rolig sak under promenaden i ditt läge. Det är jobbigt för trotsbarnet att ifrågasätta allt, och små luckor av vila, transportsträckor liksom, kan vara välkommet för er båda.

Om hur man vet om det är trots, slutligen: Det märker du! Men några gemensamma drag har båda mina barn haft, trots att de trotsar så olika:
Båda har förlorat kontrollen över blåsan och kissat i byxorna nästan dagligen under perioder, trots att de har varit blöjfria och heltorra sedan många månader.
Båda har sömnfnurrat på något sätt. Läggningsfnurror för Lillebror, mardrömmar för Storasyster.
Båda har väldigt tydligt gått från Kan Själv till Vågar Inte Försöka.
Båda två har ett (nytt) behov av att vara ifred. Lillebror kan sitta själv i sandlådan utanför vårt sovrum (där jag sitter och spionerar på honom ) och gräva och prata med sig själv långa långa stunder, och Storasyster (som inte hade lyxen att ha en sandlåda till hands) brukade stänga in sig i badrummet och blaska i handfatet, lika länge och världsfrånvänt.

[Luvisen]

Åh tack Chocko för ditt fina svar!
Det var mkt där som är användbart. Ska helt klart dra ner ambitionen ett snäpp eller två.

Det där med att sitta själv har jag inte tänk på men det är kanske det som kom häromdagen då han satt i sandlådan och ritade siffror med en pinne i över en timme. Utan ngt behov av mamsen förutom att låna min sko för att sudda ibland. Ska ge honom möjlighet till det i efm så jag kan passa på att vila på bänken.

Bebispojken la sig igår utan knussel och utan att hoppa ur. Och nu gick han och tog sin lur i princip själv. :thumbsup: Och detta trots att innergården ska renoveras och byggjobbarna borrar utanför hans fönster. Vi bor längst ned så vi får mest ljud. Turligt nog har jag iaf gott minne av hur jag fixade med läskiga ljud under Bebispjkens 8-mån ångest. Vi har varit och kollat på byggplatser mkt den sista tiden i preventivt syfte. Verkar funka bra!

Kram på dig Choko! Ska läsa mer i din tråd. Jag läser ganska långsamt tyvärr.

[Luvisen]

Då ska vi se...

Choko skrev:

Båda har väldigt tydligt gått från Kan Själv till Vågar Inte Försöka.

Det är ju en bra ledtråd! Jag har observerat Bebispojken lite mer nogsamt idag. Det är lättare när man vet vad man letar efter...
Ja noterar att han är synnerligen kavat så den där osäkerheten har inte visat sig än...Kanske är det inte trots då utan kommunikationsproblem, igen! ](*,)

Å andra sidan har jag märkt flr tillfällen när ngt helt plöstligt är superläskigt, tex en garageport som han bara för ngn dag sedan tyckte var så spännande att det var svårt att slita sig... Det är kanske ngt som återkommer hos små hela vägen, att ngt är läskigt ena dagen för att bli spännande nästa, eller vad säger ni erfarna? :-k

Gummiben/Tvärstopp

Idag hade vi en Tvärtstopp och 2 Gummiben. Tvärstoppet tror jag nu är ngt i stil med, "vad trevligt det var att hänga här"- typ så. Så jag körde på med mkt bekräftande. Ställde mig själv brevid och spanade på vad man såg just fr denna punkt. Då gick gående igång hyfsat fort.

Gummiben 1 blev inte så bra. Bebispojken skulle balansera på en betonggrej som hade en rundad form- överkurs för liten människa så jag skulle bara stanna vagnen för att hjälpa honom, när han ramlade. Så jag hann inte dämpa fallet. Aj aj, det gjorde ont. Då jag tröstade lilla handen som gjorde så oooont. Men sen övergick det i ngt slags missförstånd och Bebispojken trasslar iväg fort rakt ut i gatan och jag kommer knappt upp med tjockmagen för att haffa honom. Får fatt i Bebispojken precis innan en bil kom- HUA- och då blir Bebispojken arg och får gummiben. Så vi sitter en liten stund på trottoaren innan jag hiva upp honom i vagnen. Bebispojken var inte nöjd. Så jag är kvar på huk och säger till honom. " Nu ska vi hem. Vill du gå själv eller åka vagn?" "Nej!" blir svaret.

Jag blir tvungen att ställa mig upp och pausa. Bebispojken går iväg för att titta på ngt annat. Jag går fram och upprepar mitt budskap samt fråga. "Neeej!" Säger Bebispokjen. Jag tar honom i hand för att leda honom frammåt-

GUMMMIBEEEN 2... Jag tar honom till vagnen. Bebispojken ålar ned till sista delen på vagnen och halvligger. Nu kommer jag på ngt! Jag sjunger gummiben sång (humor alltså ) och då nynnar Bebispojken med och börjar fnissa. På så vis kommer vi en bra bit frammåt/hemmåt. Ända tills Bebispojken börjar skrattar högt och råka tjonga huvudet i en kant på vagnen... Dumma vagn! Så då blev det blåsa-bra-tid igen och efter mkt paktande så hoppar Bebispojken upp i vagnen och sitter sedan nöjd tills vi kommer hem. Phew!

Blöjeri

Har skrivit om det i Anna09s tråd men jag tar det här nu för att ha allt på ett ställe.

Vad ska jag säga? Dä va inget!

Grejen var den att det som irriterade Bebispojken var att det byttes för ofta. (Blöjan var full det var därför jag inte fatta) Varför blev det så? Jo, för att blöjan var för liten storlek! #-o Jag har liksom glömt bort att Bebispojken VÄXER! Vägde honom på vågen och såg då att blöjorna var alldeles för små....! Nu har vi rätt storlek. De har läckt eftersom Bebispojken har liiiiten midja och putande mage så de halkar ned ngt och hamnar snett på någevis... Fem olyckor ena dagen och 2 andra! Dock verkar det som blöjorna så sakteliga sitter bättre och bättre i takt med att bebiskroppen växer.

Bebispojken har nu återigen börjat hämta och slänga blöjor själv. 8) Fast igår kom en direkt fråga. Han tog sin bajsblöja (inplastad) och skulle slänga den när han vände sig om och kastade den rakt i ansiktet på mig...OJDÅ ( )- så gör vi inte, så här gör vi, sa jag. Ledde Bebispojken till blöjan som han tog upp själv och så ledde jag honom till sopen. Bebispojken släppte ned blöjan i sopen själv. Sen frågade han inte mer om det.

[TorsMamma]

Hej,

Först! Massa applåder till ditt oerhörda tålamod =D> =D> =D>

Du har mycket mer än jag och någonsin kommer att ha. Det verktyg jag fann vara bland det mest användbara var att lära min son 5 min regeln.

typ i lekparken:

Om 5 (visar 5 fingrar) min går vi hem.
Om 4 min går vi hem.
OM 3 min går vi hem
Om 2 min går vi hem
Om 1 min går vi hem och äter
NU skall vi gå och vinka hejdå till allt och alla ordentligt.

Att bli förberedd är början nu till A och O tror jag. Detta är en bra tid. Berätta att idag skall vi....XXXX och hur kan vi göra då? Jaaaa. Bra ide!! Och hur kan vi göra i affären? Hur kan du hjälpa till att handla mjölk? osv....

Förberedelse tror jag är nyckeln här.

Sen inte så många diskussioner. MIn son är en riktigt HAL ål. Om han inte har tydlighet, så hittar han på saker i all oändlighet. Typ gå lite hit, gå lite dit, fnula lite här fnula lite där.
Då gäller FOCUS! Vart är vi på väg? Vad skall vi göra? BRA! Nu går vi annars får du sitta i vagnen. Ingen fråga inga val. Bara kallt konstateranden. TYDLIGT och inga svårigheter.

Speciellt stor hjälp var detta i trotsen då minsta lilla motgång genast blev jobbig och svår. 2 val var helt oöverstigligt och blev en STOR grej.
Så jag lägger fram kläderna, ingen diskussion sätt på dem. Här är timer med 5 min på, det är den tiden du har typ. TYDLIGHET. De lär sig fort hur långt 5 min är om bara du håller dem.

Nu för tiden (när man har en 5 åring) måste jag förbereda i helst 15 min innan. räknar ner 15, 10 och 5 min. Men det är fortfarande det som funkar bäst hos oss. ATt man vet tydligt VAD som skall hända och NÄR. Och vad är konsekvensen till om vi inte gör detta?

Jag tror din son är på gränsen till den där tuffa 2 åringen på väg in i trotsen men att den är inte här riktigt än. Men du kommer att se att vissa "frågor" behöver betydligt tydligare svar än du behövt innan. Innan har man kunnat typ distrahera eller ignorera vissa saker. Det går inte längre, samt att ordet NEJ är svar på en fråga som nu måset börja introduceras.

Kram på dig och lycka till med graviditeten framöver. Glöm inte äta exta Omega-3 nu och under lång tid framöver. 5% av hjärnan krymper vid gravidietet och amning för att just omega-3 går till bebisen.

[Luvisen]

Tack söta Torsmamma!

Jag tror din son är på gränsen till den där tuffa 2 åringen på väg in i trotsen men att den är inte här riktigt än.

Ja, det tror jag med. Han står på tröskeln och vinglar. Får se när det tippar...Spännande och så hoppas jag att jag håller måttet. [-o< Bebispojken måste ju få sina svar! 8)

Det verktyg jag fann vara bland det mest användbara var att lära min son 5 min regeln.

Så man kan köra med ngn slags nedräkning nu igen?
Ska se hur det tas emot.

Att bli förberedd är början nu till A och O tror jag. Detta är en bra tid. Berätta att idag skall vi....XXXX och hur kan vi göra då? Jaaaa. Bra ide!! Och hur kan vi göra i affären? Hur kan du hjälpa till att handla mjölk? osv....

Ja, det här har vi. Sedan jag sist hade kommunikationsproblem så gav mig Anna09 samma råd om att PRATA om vad som ska hända. Fast ngn dialog har vi ännu inte. Det är mer jag som håller monolog. Bebispojken svarar jämt på sitt egna språk som är jättekomplicerat. Ingen förstår förrän de hör honom. Hans sätt att prata har mer betoning på själva tonen och ljudningen än orden. Du kan fråga ngt supersimpelt och få en föreläsning till svar som tyvärr inte går att tyda. Av ngn. Ännu. När jag gett honom två val så är ju oftast svaret nej men ibland svarar han genom att välja ett alternativ i handling. Det går iaf att förstå. 8)

Men jag märker att han mer och mer förstår vad man säger. Idag fick han ett ganska stort utbrott när han helt plötsligt inte ville ha på sig ytterkläder. Vi hade varit på restaurang och sedan när vi kom ut skulle vi prångla på ytterkläder. Bebispojken skrek och kasta sig mot marken så jag lyfte upp honom och tog honom avsides och sa OJdå! Du blev arg. Då väntar vi tills du är färdig.

När han verkade lugn frågade jag. Är du färdig nu? Kan vi forts? Ja, sa han ynkligt som jag aldrig hört honom förut. Lilla vännen. Så satte han på sig kläder och så sa jag att han skulle hoppa upp i vagnen för alla var trötta. Då började han klättra upp och sedan kom han på att han kanske inte ville vara i vagnen (fast han sagt "Agnen, agnen" under hela lunchen) och då bara kom det: VRÅL

Då tyckte jag se det där "lidandet" som förändringen för med sig. Då tyckte jag synd om honom faktiskt. Gubben.

Så jag sa " Vi väntar på dig. Vi väntar här." Och då slutade han skrika och snyftade lite. Sedan klättrade han upp och var sedan nöjd. 10 min senare hade han somnat. Sötnosen. Vilken urladdning!

Så jag märker att han förstår vad jag säger även om jag sällan förstår honom.

Så jag lägger fram kläderna, ingen diskussion sätt på dem.

Han har börjat liiiiite grann att ta av sig ytterkläder men längre än så har han inte kommit. Jag tror han är otroligt upptagen med sin IAHP-program för det är ju där han gör otroliga framsteg.

Välja kläder gör jag. Det tycker jag man kan få slippa tills man är bra mkt större. Det finns ju så himla mkt annat att ta ställning till här i lilla o stora världen.

Men jag kanske ska skippa detta med 2 val då. Bättre med tydligheten som du säger.

Kram på dig och lycka till med graviditeten framöver. Glöm inte äta exta Omega-3 nu och under lång tid framöver. 5% av hjärnan krymper vid gravidietet och amning för att just omega-3 går till bebisen.

Kram tebax rara du! Jag försöker peta i mig mat med mkt omega-3 och ta olja. Jag behöver ju min hjärna nu och framöver mer än någonsin.

[Luvisen]

Måste bara rapportera för jag blir så glad och lättad...

Jo! Bebispojken har ÄNTLIGEN börjat säga "ja" och "pappa"!

Nu kan vi äntligen få till minidialoger! \:D/

Jag har märkt att infon kan bara inte nog användas! tack Anna09 och Torsmamma ! Bebispojken börjar nu tippa in i trotsen för han är helt klart mer osäker och gillar inte att välja längre. Frågor är ngt som han rent generellt känner är knepiga just nu eller så blir han bara . Så nu håller vi vardagen SUPER SIMPLE men kort konkret info! :thumbsup:

[Luvisen]

Skriver lite här igen så jag kommer ihåg om jag behöver längre fram.

Matknussel:

Här har vi en smal en som äter låååååångsamt. Ett tag kändes det som Bebispojken inte åt någonting alls. Fick lite panik och kände mig trött på det hela också. Sedan läste jag i BB om hur Anna hade maten ordnad och insåg att en liten sparris faktiskt inte behöver 2 lagade målmat/dag. Sedan dess har jag gjort om det hela och satsar på "ordentlig" matlagning till middag istället. Tycker ätande går så mkt bättre. Frukosten är fortf favvo här. Bebispojken sätter i sig allt mellan 2-3 smoothies samt 1 macka varje dag utan undantag. Sedan står han sig bra fram till lunch då jag inte serverar ngt stort mål utan antingen ger 1 glas matigare smoothie med avocado eller broccoli eller så ger jag en tunnare smoothie och kokt ägg. Det äter han utan probs och vill inte ha mer. Sedan frukt till mellis och ngn macka till. Oftast är han mest törstig och äter inte så mkt. Därefter ger jag verkligen ingenting alls fram till middag och då är han taggad att äta framförallt kött och prova annat som också erbjuds. Så det har blivit väldigt bra tycker jag. Ngn dag kan det bli ](*,) då han absolut inte ens vill smaka och räcker ut tungan innan han ens vet vad det är som serveras...

fråga: när kan man börja en regel om att man iaf ska smaka maten innan man ratar den?

Vindlande sömnfnurra

På Julaftonskväll kom en ny present. Bebispojken hoppa ur sin säng som ett litet popcorn ideligen. 3 tim tog det innan han somnade. Nästa kväll lyckades vi komma ned på 1,5 tim men det kändes inte så bra eftersom Bebispojken blev så himla gnällig och hängig på dagen. Vi bestämde oss då för att dra ned så Bebispojken sover 45min+12tim. Ingen förbättring.

Körde med att polisa =; , det blev underhållning av stora mått.
Körde med trååååkiga puffen att sitta på medans mamma läser bok, det bidde också underhållning.
2 veckor passerade och det började kännas riktigt jobbigt. Funderade på att antingen höja sängen eller köpa larm på Claes Ohlson...Blev dock lite orolig att lillen skulle bli rädd eller ledsen om vi gjorde så... Läste trådar på forumet och tänkte. :-k

Så läste jag om att det var bra om man gjorde ngt utanför dörren till sovrummet och att man kunde lämna en glipa så att barnet kan se en och sedan ramsa när det rör sig i sänghalmen. Så då körde jag på det ett tag men det blev också underhållning och 3 tim läggningar. Nu börjar jag bli uppgiven inte minst i mitt höggravida tillstånd. Pust!

Då läser jag igen en annan tråd ett svar fr Anna om att man kan låta barnet kliva i sängen själv med ex pall som man sedan tar bort. Så jag tänkte och tänkte. Sedan en kväll tänkte jag att det här går inte längre. Jag tände då lampan och visade Bebispojken att jag tar bort fåtöljen som han brukar kliva upp i. "Okej...." sa han och såg ledsen ut. Hua vad jobbigt det var för mammahjärtat och sedan la jag honom i sängen. Sedan ramsade jag ut. Då skrek/grät han i 2 sekunder och somnade bums. Så jag tänkte att nu så börjar vi hitta rätt.

Men istället börjar den lilla människan att gråta/skrika INNAN läggningen. Bara tanken på att sova gjorde honom ledsen. Borta var vår glada läggningar. Usch! Nu började även Bebispojken att springa fortfort till vår stora säng i bara blöjan och bädda ned sig och ligga där och säga de sötaste saker så man verkligen kände sig taskig som skulle lägga honom i sin egen säng. Vi gjorde så ändå av den anledningen att vi VET att han verkligen inte kan sova i vår säng. Han somnar efter massa snurr och babbel av utmattning och det känns ännu taskigare.

MEN så får jag en idé.
Jag sätter tillbaka fåtöljen och låter Bebispojken klättra i själv och sedan drar jag bort den vid varje läggning. BINGO!
Nu är han glad igen och ÄLSKAR att lägga sig. Nu säger Bebispojken själv att jag ska dra bort fåtöljen när han klättrat i och kollar att jag gör det också. 8)
Annas råd funkade då jag införde det helt istället för delvis. Förstås! #-o

[TorsMamma]

=D> Såna lösningar!!!

Jag har också gjort så att jag inte alltid gett 2 lagade mål mat/dag och inga onödiga mellisar. Så det har också varit ok för oss.

[Luvisen]

[Luvisen]

Oätlighetens läckerhet: ](*,)

Sedan Bebispojken var liten parvel så vill han äta det oätliga. Jag har :

Sagt bläää!
Inte sagt ngt alls
Låtit honom smaka i hopp om att han märker hur otäckt det är men han tycker det är gott...
Tillsist har jag fått plocka undan allt möjligt. Jag tänkte att när han är större så kan vi återgå till vanlig ordning MEN nej då. Igår hittade jag honom ätandes på våtservetter...

Har ngn ngt tips på lut?

[AMAMA]

Hei!

Men våtservietter og andre farlige ting behøver kanskje ikke være i hans høyd, eller? Typ oppå skapet? Hvilke andre uspiselige ting er det snakk om...?

Klem A