Han lägger sig kl 19:00 och har tills nyligen sovit till ca 06:30
Nu har han börjat på dagis, och inskolningen gick helt smärtfritt, han gillar verkligen sina nya kompisar och alla äventyr under dagarna!
Det enda problemet är att han sen ett par veckor tillbaka vaknar omkring 05:00 på morgnarna och är då på uruselt humör, skriker och gråter och vill absolut upp ur sin säng, men är inte nöjd ändå, utan ligger och vrålar och gråter på golvet samtidigt som han vrider sig av och an som en mask. Man får inte ta upp honom från golvet förrän han skrikit av sig i ca 15 minuter.
Vi trodde först att han fått öroninflammation och hade ont, men det var det inte enligt läkaren, inte heller några nya tänder har tittat upp. Däremot har det här beteendet smittat av sig, så det blir samma hysteriska ilskeuppvisning när han inte får göra som han vill, när man säger "nej" till honom. Han brusar upp och lever om som om jorden håller på gå under, men så fort det dyker upp något nytt att fokusera på så går det över.
Vi har också tänkt att han vaknar för att han är hungrig och det funkade ett par dagar att ge honom välling och sen somnade han om, men inget hjälper i dagsläget. Känns också helt fel att ge välling i sängen och även att plocka upp honom, men han skriker så att han nästan tappar luften, hulkar och snyftar och har sig, en helt ny gråt.
Till saken hör också att jag är gravid i vecka 34, så jag skulle gärna slippa att varje dag börjar på ett så tråkigt sätt. Det är tungt både att bli väckt så tidigt och att försöka hålla om ett ilsket sparkande barn.
Jag känner mig både ledsen och fylld av dåligt samvete, är det nånting vi har gjort fel?
Är det nån typ av tidig trotsålder?
Hur skall vi vänja av med detta beteende?
Är oerhört tacksam för hjälp!
PS. Har inhandlat Barnaboken, som jag ska följa från start med barn nr 2! Känns helt rätt!
Så hjärtligt välkommen dit med nästa sen. 