Att lata en ny person lägga

[knyttet]

hej pa er,

Lilla-stora tjejen är snart 18 manader och i december blir hon storasyster. Hon har varit en mycket säker sovare sedan 5man med en del sma fnurror pa dagsvilorna, särskilt i samband med att vi har reducerat sovtiden under detta aret. Men det har löst sig och jag hade börjat slappna av lite och tänka att jag har koll pa det här med sovning nu och att det bästa med nästa barn är att man vet att saker och ting händer i perioder och att allt gar över bara man kör attityd osv.

Men....det är mest nästan enbart jag som har jobbat pa sömnen och infört rutiner och förhallningssätt enligt AW, därmed har det ocksa blivit mest jag som lâgger och väcker. Min kille har periodvis laggt en del pa dagen och väckt, men aldrig kväll och morgon. Jag har varit ganska sa religös med sovningen och SUPER norgrann. Innan hon sov bra sa tog jag ALDRIG upp henne ens 5 min innan utsatt tid och "vâckte" henne ALDRIG gratande och jag var orolig att pappan inte skulle vara lika nogrann som jag tyckte var nödvändigt.

Jag vet att det är ett problem att jag inte släpper över mer ansvar till pappan men det har kännts som att det viktigaste är att hon sover inte vem som fixar.

Nu inför förlossningen sa kommer jag ju behöva vara borta lite och det känns som helt fel tillfälle för lillan att fa sovningen att krasha. Det kommer nog vara tillräckligt mycket omställning som det är att fa en liten lillebror. Sa vi har börjat träna pa att pappa lägger osv. Det har gatt helt ok, pa dagen är hon ju van att det är han ibland och de kvällar jag har varit borta har det ocksa fungerat bra. Men sen akte jag bort i tva hela dagar och en natt. Det var första ggn som pappa väckte pa morgonen och skötte allt. Och pa dagsvilan ballade det totalt ur. Lillan hade tydligen gratit och ropat pa pappa i 30 min (hon grater ALDRIG vid läggning, utan tidigare fnurror har varit vid förtidiga uppvak). Pappa som inte är sa säker, tycker att mattet var ragat och kände sig tvungen att ga in, tar upp henne, kramas lite och gör ngt annat en stund och testar att lägga tillbaka henne i sängen igen och da utbrister hon i panik grat och far sova med pappa i var säng (!!) (hon har inte sovit i var säng sedan hon var 3 manader, vet inte hur han kom pa det som en lösning jag hade nog inte ens trott att hon kunde somna där, men det gick tydligen)

Sen jag kom hem sa har vi bestämt att jag sköter läggning osv tills fnurran är över och lugnet atergatt och sedan far pappa ta över lite igen, med mig inte för langt bort som ser till att han INTE far panik och lägger henne att sova i var säng. Pa en dag sa är hundra vargar insläppta i lillans supertrygga sovrum och även när jag lägger grater hon nu och ropar pa mamma och pappa ca 5 min innan hon somnar och sen vaknar hon jätte ledsen efter 45-60min pa dagsvilan och har även vaknat pa morgonen 3 ggr efter 6 och gratit och ropat pa mamma och pappa. Varit tvungen att ta upp 15 min innan 7 da hon inte lugnat ner sig.

Det här stressar ihjäl mig, jag har egentligen massa fragor ang lillebrors ankomst da jag bara verkar ha folk med skräckhistorier runt omkring mig som berättar hur deras storasyskon blivit svartsjuka och slutat sova vid smasyskons ankomst, men jag tar bara sovningen här (borde finnas ett syskonfragor forum kanske).

Ska det vara sa svart för en inbiten sovare att byta läggare? Jag kan ju första att min kille, som bara egentligen fatt läggnings instruktioner, efter 30 min gratande tyckte att han maste bryta.
Nu snackar vi pappan, jag hade eventuellt tänkt lämna över ansvaret till mormor el morfar när vi aker in för förlossning. Men om det inte ens funkar med pappan som är mer eller mindre invigd i vara rutiner och förhallningssätt och som lillan har förtroende osv för, sa kommer det ju bli kaos med nagon främling. Kan ju tillägga att vi varit pa en sverige turné i sommar och sovit pa hundra olika ställen utan minsta fnurra. Fick väcka henne 7.30 och hon sov 2 vila, vaknade hon somnade hon om själv. Men sin hemmiljö med pappa var tydligen svarare....

Jag tror problemet mycket är att jag försöker förklara för mycket hur han ska göra, att inte hänga kvar vid sängen och ställa fragor, ramsa osv och att han istället för att köra en egen attityd sa är han rädd att det ska bli fel och försöker köra "min" läggning och tappar en hel del attityd pa vägen. Eller jag vet inte, men jag har alltid trott mer pa attityden i BB än specifika verktyg eller exakta tillvägagangsätt... Men hur gör man när man byter läggare?

Jag tycker även att jag har märkt en hel del osäkerhet och extra mammig och pappighet den senaste manaden. Min annars totalt sorglösa och tuffa tjej är bitvis osäker och blir jätte rädd för saker. Har inte hittat nagot särskilt om 18 manader i BB, men hon kan väl inte redan känna av och vara orolig inför lillebror? Vi har annars inga direkta förändringar i vardagen.

Tusen tack för hjälp och rad/
Kram

[knyttet]

hej igen,

Jag behöver hjälp att reda ut lite med vart förhallningssätt ang sovningen.

Lillan är som sagt aldrig kurad utan vi körde rutiner osv fran början och sen buffade jag bort sista nattmalet vid 5 man och efter tre dagar sov hon igenom och har sovit sedan dess. Jag införde en ramsa som jag alltid kör da jag gar ut ur rummet men har aldrig andvänt den för att lugna henne utan att ga in i rummet.

Nu känner jag mig osäker inför det här med husljud och ramsan. Jag har alltid kört med att avvakta sa länge som lillan inte är jätte ledsen och när hon var liten innan sovningen satt helt pa dagen osv, sa bröt jag och gick in och buffade tills hon lugnade sig om hon skrek upp sig och blev ledsen och det fungerade jätte bra. Om hon ngn gang har skrikit pa natten eller tidig morgon sa har jag alltid avvaktat och varit tyst och da somnar hon om med en gang. Jag har märkt att om hon vaknar till och hör oss sa skriker hon mer och vill upp, om det är knäpp tyst sa somnar hon om.

Ibörjan blev det lite tassande hemma men i och med att hon sov säkrare och säkrare sa har vi succesivt ökat ljudnivan tills hon har kunnat sova igenom alla ljud. Är det dock fnurror, fragor eller osäkerhet sa fungerar inte välbekanta ljud alls, utan har motsatt effekt. Hör hon oss vill hon upp.

Jag har lite gjort en egen tolkning av vargteorin och tänker att om hon hör att vi haller pa och tassar framför hennes dörr eller haller pa och ramsar sa haller vi uppenbarligen inte pa med att halla vargar borta. Min erfarenhet är att jag oftast sprider oro genom att ingripa. Nâr hon var mindre behövde jag dock ga in och buffa henne lugn ibland för att försäkra att sängen var säker, men gick hela tiden ut, försvann och atergick till "vargvaktning". Sen hon blivit större har vi klarat det mesta genom att avvakta och har inte behövt buffa mer. Jag hade en fnurra i sommras da hon vaknade för tidigt pa vilan ( i samband med att vi tog bort fm vilan) och testade att buffa och insag att det inte alls fungerade längre, hon blev helt vild. Det var bättre att bara eliminera grat i sängen, hon fick vila i vagnen och sa vagnade jag när hon vaknade till och det fungerade bra. När fnurran var över kunde hon aterga till att vila i sin säng.

Men nu är det lite annorlunda eftersom hon grater när vi lägger henne, vilket är första ggn sedan hon var typ 3 manader. Dessutom börjar hon med att ropa mamma pappa mamma och när hon inte far svar sa grater hon. Inte jätte ledset, det är bara fragan om nagra minuter at gangen, men jag känner mig ända osäker inför mitt förhallningssätt. A ena sidan sa vill jag med min tysthet säga "allt är i sin ordning, mamma vaktar vargar, det är natt, vi pratar inte med varandra, du kan sova" och är rädd att ingripande skulle göra saken värre (som min erfarenhet säger). A andra sidan sa är det annorlunda nu när hon ropar pa mamma än när hon gnällde som bebis. Jag störtade absolut inte in vid lite gnäll när hon var bebis, men det känns värre att inte göra nagot när hon fragande ropar pa mamma flera ganger och verkar bli ledsen av det uteblivna svaret. Det hjälper inte precis att hon verkar ha blivit mycket känslig och osäker i allmänhet den senaste manaden. Jag vill ju att hon ska aterfa tryggheten och jag undrar om vi gör rätt.

Jag känner mig även osäker inför mammig och pappigheten pa dagen. Vi har massa schemalagd socialdelaktighet, familjemys, promenader, middagar osv där vi är tillsammans. En liten stund om dagen, ca 30 min, tar jag fram leksaker till lillan och sätter mig pa mitt hall och läser eller stickar. Jag anstränger mig verkligen för att inte avbryta min aktivitet och fortsätter super koncentrerat med vad jag haller pa med. Detta har alltid fungerat bra men den senaste manaden sa verkar det som att lillan sa fort hon ser att jag sätter mig där ser det som sin absoluta uppgift att fanga min uppmärksamhet, hon hämtar böcker och vill läsa, hämtar leksaker som jag ska "hjälpa" henne med osv. Hon verkar orolig att jag inte ger henne uppmärksamhet och försöker därför pa alla vis fanga den. Jag märker även under dagen att hon jobbar mycket pa att fanga var uppmärksamhet genom att ropa pa oss heeela tiden, och be oss sätta oss här, göra si, göra sa. Detta är nytt och jag undrar varför hon är i sadant behov av bekräftelse och om jag gör rätt genom att tex insistera pa att fortsätta med mitt istället för att lyssna pa eller göra det hon ber om.

Vill ha tillbaka min lilla solstrale, tycker inte alls om att se henne sa osäker och orolig.

Kram och tack

[Sagalinda]

Hej knyttet och tack för dina långa beskrivande inlägg. Jag tycker inte det råder någon större tvekan om att din dotter är i förtrotsen! Det står inte så mycket om den i BB, men desto mera här på forumet. Här har du några trådar som säkert kan ge dig lite tips och råd:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =40&t=5797
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 40&t=13298
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 3%B6rtrots
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=18665
(på den sista länken ska du scrolla ner lite till underrubriken förtrots)

Kram!

[knyttet]

Liten rapport:

Ok nu är kaoset definitivt och jag känner mig totalt förvirrad, min attityd är i botten och jag behöver hjälp.

Häromdagen efter att lillan skrikit vaknat 5ggr gratandes pa natten (dock somnat om sjâlv) och sen vralat i 10 minuter när jag laggt henne för vilan bestämde jag mig för att ingripa, jag tänkte att maste göra nagot och kan inte lämna henne till sig själv i sin förtvivlan. Jag gick in och la ner henne och solfjädrade. Hon blev lugn direkt, när hon var sömn tung (tog ett bra tag innan jag kände att hon slappnade av och var paväg att somna in) sa gick jag ut med en ramsa. Det bör tillaggas att hon som sagt far ramsan efter varje läggning men aldrig har fatt den injobbad för att lugna ned sig till den när hon är upprörd. Lillan flyger upp när jag gar ut och börjar panikvrala, riktigt ledset och jag skulle vilja säga hysteriskt. Eftersom jag inte kände att det skulle leda till nagot att lämna henne sadan eller att hon helt plötsligt skulle lugna ned sig fran den nivan av upprördhet genom en ramsa som hon totalt struntar i, gick jag in igen och la ned henne med en solfjäder. Sen stod jag där. Försökte jag sa mycket som lyfta händerna gick hon direkt in samma panikgrat. Vilket resulterade i att jag stod tills hon hade somnat. Hon vaknade efter 40min jätte ledsen, lugnade sig inte, jag gick och och solfjädrade. Samma visa igen, varje gang jag lyfte händerna eller gick ut, panikskrik. Det slutade med att jag gick fram och tillbaka i 45min och om hon var sömntung när jag lyfte händerna och gick ut sa vaknade hon omedelbart till panikgrat da jag gick ut. Hon somnade aldrig in utan väcktes glatt i en paus när vilan var slut.

Morgonen efter samma visa, skrek 6, 6.15, 6.30 (morgon är mellan 7 o 7.30), 6.30 ville hon inte lugna sig och jag gick in och solfjädrade men lyckades inte fa henne att somna om utan höll pa i 30 min.

Resultat efter denna fantastiska insatts: allting är förvärrat till det tredubbla och kaoset är definitivt. Jag star fortfarande som ett stort fragetecken och undrar vad som hände. Vi har som sagt en flicka som sedan 3 manader genom krisiga perioder, tänder, nya sov platser, sjukdommar, sovfnurror med stora protester osv osv ALLTID somnar med ett leende pa läpparna vid läggning. Om det tjorvat sa har det varit vid förtidiga uppvak, särskilt pa vilan. Men jag kan faktiskt inte minnas en endaste natt sedan 5 manader som hon vaknat. Nu har det gatt en vecka sedan pappa tog upp henne EN gang. Och jag solfjädrat henne 2 ggr. och det blir bara värre och värre. Lite smagnäll, mamma pappa vid läggning har bytts ut mot stora protester och sa fort man antyder att det är dags att sova grater hon.

Sista fnurran löste jag med lite attityd: istället för att insistera pa att hon skulle somna om efter 45min vila flög jag in i rummet och "väckte" innan hon hunnit grata upp sig och la henne i krisfall (mindre en 1h vila) i vagnen och vagnade tills hon somnade om. Min erfarenhet säger att om det gar att unvika att saker och ting far för stora proportioner sa gar fnurran över lättare. Hellre lite trött och läggas tidigare än storgräl om att man ska sova pa hela vilan.

Mitt problem nu är hur man hanterar morgonen när det är pa tok för tidigt för att "latsas" att det är morgon och att det var jag som bestämde att vi skulle ga upp. Lillan sov 12,5h natt innan eftersom hon sover sa bra pa natten och har svarare att fa till 1,30-2h pa dagen. Men om hon vaknat efter 12h sa kallar jag det morgon ocksa, men om det handlar om mer än 30min innan det (vilket blir en hel timme tidigare än vanligt) sa käns det inte ok att göra morgon. 6.30 är alltsa min gräns, men vad gör jag om hon vaknar innan och inte lugnar sig??? Imorse vaknade hon 6.05, grät mattligt med ihärdigt i 10 min. Tystnade men tror ej hon somnade om. 6.30 började hon ropa mamma flera ganger ganska sa uppgivet och övergivet. 5 min senare när jag betvivlade att hon skulle somna om eftersom hon varit vaken i över 30min och det var morgon om 25m, bestämde jag för att göra glad morgon innan hon blivit ledsen och "skrikit mig till sig", för att komma ur den onda cirkeln. Jag upplever att det har varit mycket effektivt för hennes sovning att alltid ga in när det är tyst och göra ett glatt aterseende.

Men mest undrar jag nu hur det kunde bli sa här???? Och om jag omedvetet lever i ngn slags livmodersymbios med min dotter da allt total krachar för att jag är borta 2 dagar. jag har alltid tyckt att hon är sa självsäker och modig och denna sommaren har vi skämtat om att om hon fick bestämma skulle hon vilja flytta hemifran nu och att hon har koll pa ALLT, att det bara var vi som inte fattade vad hon ville. Jag har i sann BB anda uppmuntrat hennes självständighet och utveckling och far ofta höra att hon är väldigt tidig. Jag har aldrig upplevt henne som klängig eller mammig, snarare motsatsen och bitvis mkt frusterad över att hon inte kan fa göra allt själv och som hon vill. Men nu säger man till mig att jag skapat situationen själv genom att inte lata nagon annan odla "sin" relation med henne eller "sina" förhallningsätt som skiljer sig fran mina. Hennes värld rasar da med en gang allt inte är pa mammas sätt. Hon borde ju vara i aldern för förtrots men det märkliga är att jag kände igen de beskrivningarna pa henne i sommras da det ofta var stora bokstäver och mycket frustration, men nu....nu tycker jag snarare att trots beskrivningen stämmer. Hennes värld gungar. Hela "mamma, sitta DÄR! pappa, sitta DÄR! NEJ, där!" " Äta gröt! jaha varsagod här är gröten. NEEEEEEEEEJ gröt!" vraaal "vill du ha gröt?" "NEEEEEEEEJ" " da tar vi bort den, tack för maten" "NEEEEEEEEEEEEJ" far ga ner "Gröööt, grööt" far komma upp pa stolen igen, verkar nöjd, men äter inte. Efter 5 min utan att äta "vill du ha gröt?" NEEEJ. osv. Samt tappra försök att hela tiden fa mamma och pappa (och även katterna) att lyda hennes befallningar som ofta bara är tester pa hur mycket hon kan fa oss att göra vad hon vill. Gör vi som hon vill, vill hon ofta det motsatta osv osv. Allt detta i kombination med ett helt nytt behov av närhet, kramas, sitta i knät, vara liten samt osäkerhet och bitvis rädsla osv.

Snälla hjälp mig att reda ut det här. Jag är som sagt höggravid och har tack vare AW njutit av min flicka och vart trivsamma liv ihop samt min graviditet och mina förväntningar inför lillebror. Men nu känns det som om jag helt har tappat kontrollen och inte vet hur jag ska styra upp bebisens ankomst och oroar ihjäl mig da folk tycker att jag förstör för bade barnen och mig själv da jag inte later pappan göra pa ett annat sätt och inte lägger mig i (vilket tex skulle innebära att han skulle ta upp henne ur sängen da hon grater när han inte orkar med ngt annat, att han säger NEJ hundra ggr om dagen fast hon är för liten osv, bara exempel pa där jag varit hard pa hur han bör göra som JAG säger och inte hursom hellst) Det känns samtidigt som ett mycket stort problem om lillans värld rasar bara för att mamma är borta ett par dagar och det blir lite annorlunda.

Jag är ledsen om det blev sa langt....men jag är oerhört tacksam för hjälp att styra upp det här igen.

Kram

[knyttet]

Oj nu sag jag att du svarat medans jag skrev. Har som sagt kollat pa tradarna om förtrots men kännde mer igen hennes betende fran i sommras där. Nu har vi inte mycket strider pa dagarna, bara osäkerhet och mycket babbel. Hon pratar och pratar och befaller och snackar och berâttar och tycker osv.

Men traden om sömn där AW svarat var dock till stor hjälp (maste missat den i favoriterna). Problemet jag känner âr väl bara hur mycket man kan lämna henne till sig själv. Jag är som sagt första föresprakaren av att inte ingripa i onödan och att lita pa barnet. Men om hon vaknat 3ggr under 30min och sedan grater mer och mer och inte verkar sluta, hur länge ska jag lämna henne?? Min gräns gar vid 10min, om hon vralar oavbrutet i mer än 10min utan att ge tecken pa att sluta sa känner jag mig tvingad att ingripa. Menar ni att jag ska fortsätta göra ingenting tills det är "utsatt morgon" även om hon vralar oavbrutet i 20min elller mer?

Ang vilan sa somnar hon inte om när hon vralar pa den nivan hon gjort det senaste. Med 45 min vila orkar hon inte med dagen, 1h eller mer gar bra med lite tidigare läggning. Sa, ska jag lägga henne som vanligt i sängen och om hon vaknar efter 45 direkt lägga över henne i vagnen (som jag vet att hon direkt somnar om i), lata henne sova i vagnen hela vilan och vagna vid skarvning eller vila i sängen och vid uppvak lata henne skrika tills hon ger sig (känns ganska sa svart att acceptera det sista alt).

Tack igen.
kram

[miniz]

Hej knyttet!

Förtrotsen kan vara en svàr tid, för stora och smà.

Samt tappra försök att hela tiden fa mamma och pappa (och även katterna) att lyda hennes befallningar som ofta bara är tester pa hur mycket hon kan fa oss att göra vad hon vill. Gör vi som hon vill, vill hon ofta det motsatta osv osv.

Tänk
leda
visa
lära
hjälpa.

Ni ska ha ledningen och visa hur det gàr till. Med säker hand och attityd. Och glatt humör!

Försök undvika fràgor som kan svaras ja och NEEEEJ pà. Fràga inte om hon vill ha gröt. När det är tid för mat säger du bara à taaable, och sätter henne pà plats fixar sked och haklapp och väntar inte in nàgot nickande och samtyckande. Nu är det mat och nu ska vi äta, ààh vad gott det ska bli. Inget fràgande.

När det gäller sömnen är det samma attityd som med gröten. Nu ska här sovas och det ska bli skönt. Inte behöver hon gallskrika, du kan kura henne. Läs runt under fliken pà SHN sà fàr du kanske mer motivation.

Och du, pappan kan inte ta upp henne när hon gràter, dà blir hon förvirrad. Att han gör annat pà sitt sätt fàr man (kanske ) acceptera.

Kram.

[knyttet]

Oj vad dramatisk jag later, far skylla pa att jag är gravid

Den där traden om sömnen och förtrots var precis vad jag behövde för att fa ordning pa attityden. Och nu är vargarna utshasade. Pappa har laggt ett par ggr ocksa utan problem da jag har varit borta. Skönt!

Tack för super forumet, det är sa lätt att tappa perspektivet ibland och bara röra till det för sin lilla tjej.

Kram pa er

[Sagalinda]

Åh så skönt att höra knyttet! Kram tillbaka och fortsätt med attityden på plats