Har gâtt och blivit sjuk. Feber och rejält ont i huvudet och allmänt risig sen nâgra dagar. Igâr âkte jag in till BB för att kolla att bebis mâdde bra och att det inte var nâgot allvarligt fel pâ mig. Blev lugnad pâ bâda punkterna och fick recept pâ alvedon och antibiotika. Fick stränga order om att hâlla febern under 38,5° för bebisen skull. Ligger stadigt pâ drygt 38°, sâ det verkar vara under kontroll.
Sâ jag var inställd pâ att vänta ut denna infektion i lugn och ro, men nu pratar de om att sätta igâng förlossningen om det inte blir bättre snart. Febern gâr ju inte ner och huvudvärken blir inte bättre av alvedonet. Jag är i vecka 37 och det är tydligen en stor bebis sâ det finns inga hinder för att den ska födas ikväll om sâ vore.
De är allmänt ganska ivriga med igângsättningar här, jag har vid varje rutinkoll fâtt bekräfta att jag inte vill bli igângsatt. Med tanke pâ min historik (väldigt snabba förlossningar, i vecka 38) sâ har jag en känsla av att min gynekolog skulle känna sig lugnad av att sätta igâng det hela i lugn och ro vid ett bestämt datum. Men jag vill inte. Tycker att det lâter otäckt, att det blir för medicinskt och sâ är jag lite rädd för eventuella biverkningar av allt de sprutar i en... Och sâ gillar jag att det är bebisen som bestämmer när det är dags helt enkelt, även om det inte alltid är praktiskt för alla andra.
Sâ till min frâga, kan en igângsättningen vara att föredra vid sjukdom hos mamman? Har nâgon erfarenhet av att ha blivit igângsatt, hur var det?
) 
Det jobbiga med att bli igångsatt som omföderska, om jag förstått det rätt (iaf enligt de jag känner), är att värkarna kan bli väldigt intensiva och förlossningen gå väldigt fort. Alltså det blir lite komprimerat alltihop. Men jag tror inte du kommer att få speciella biverkningar pga igångsättningen. Har du snabba förlossningar (och detta är tredje!) behövs det inte mycket hjälp för att allt skall vara igång... Så tänker jag. Det jobbiga med min första förlossning (igångsättningen) är egentligen mest att jag fick epidrual. Det gör jag nog inte om, om jag inte måste. 
jag har blivit som min mamma, stâr bokstavligen inte ut när det är smuligt pâ golvet 
Och sedan tog det säkert två dygn innan jag hade hämtat mig något så när. Med Lillebror, däremot, hade jag gjort min läxa och slappnade av istället för att kämpa emot, vilket säkert bidrog till att det gick mycket fortare. Krystingen tog aplång tid då med, men jag kände vad jag gjorde, och när han väl kom ut var han i fin form direkt. :thumbsup: Och själv fick jag några stygn, sov två timmar, tog en dusch och mådde sedan bra. 
