Utåtagerande son...

[anna-ca]

Hej, jag är mamma till Felix 2 år och 4 månader och Tom snart 10 månader. Det jag har problem med är Felix som har problem i sin sociala kontakt med andra barn. Detta började redan när han var ca 1 år så det har inte kommit efter att han fick lillebror. Felix älskar när vi träffar andra barn men han är så på sina kompisar, han puttar, knuffar, och rivs (lyckligtvis har han inte kommit på att bitas!). Ett tag i höstas drog han så hårt i andra barns hår att det rycktes loss stora tussar, detta har han lyckligtvis slutat med. Hans beteende betyder att jag måste ha ett vakande öga HELA tiden och det känns inte alltid så kul att träffa andra barn eftersom det ibland bara blir jobbigt och destruktivt.

Kan tilläggas att Felix har ett välutvecklat språk för sin ålder och är fantastisk i sin kontakt med vuxna, han är social och nyfiken men en ganska känslig individ. Han är socialt delaktig och hjälper till med allt från att handla, laga mat, städa till att tvätta bilen och andra sysslor vi håller på med. Eftersom både Felix och Tom är kurade så sover bägge som stockar och får sina välbehövda timmar varje dag. Äter gör han också med god aptit. Min fråga är, hur göra man för att möta hans beteende?????????? Vi har testat allt känns det som

Vi har testat att säga "Nej/Stopp, du får inte" i bestämd men lugn ton och visat med hans händer att man klappar fint och kramas och gjort så tills han landat i situationen. Denna metod har vi testat nu i ca ett halvår. Vi har också applicerat"ignorera/avleda" men det är svårt när lillebror hänger i hans nypor.... Och samtidigt försökt uppmuntra och berömma när Felix beter sig schysst mot kompisar och lillebror.

Beteendet blev bättre i ca 2 månader efter jul och nyår och vi var superlyckliga att vi kunde umgås "normalt" med andra barnfamiljer igen. Men så var det som att trycka på en knapp för några veckor sedan och så har beteendet smugit sig tillbaka. Jag orkar inte en vända till känner jag....

Kan tilläggas att Felix går på förskola sedan i höstas och där har han en "stödresurs" som finns till för honom för att vägleda honom i beteendet mot andra barn. Men som sagt, detta beteende började innan han började på dagis. Felix går 4 timmar om dagen.

En viktig komponent i det hela är också att han är väldigt lång och stark för sin ålder, ser ut i fysiken som en 3,5-4 åring men har ju bara en 2,5 årings utveckling mentalt...

Vill ha råd och tips om vad vi kan göra?? Det här är så jobbigt både för honom själv och för oss... För efter att han har puttat/rivit/knuffat så märks det att han blir ledsen och bekymrad och inte alls nöjd med vad han har gjort men det hela är så impulsstyrt.... Efteråt brukar han säga förlåt och klappa på personen som har blivit utsatt..

Tack för svar!!!! Börjar blir smått desperat!

[chokladkaninen]

Hej Anna-ca!

Jag har en liten kille i samma ålder och omfamnar principerna att
visa
hjälpa
leda

Det innebär att inte lägga något negativt och värderande i det oönskade beteendet, utan att sakligt bara visa hur man gör istället. Drar han alltså ett annat barn i håret så får man vara med och parera, som du beskriver, men inte säga Nej! Så får du inte göra! Se det istället som det misstag - missgrepp är kanske ett bättre uttryck - det är och säg: Ojdå! Vi drar inte, vi klappar fint! Och visa med handen om handen hur man klappar fint.

Jag tror att du gör visandet rätt, men att det hänger sig i det skuldbeläggande första utropet. 2-åringen är ju en fantastiskt trevlig liten varelse (Du har Barnaboken där du kan läsa på om honom, va? Annars skaffa den, du kommer aldrig att ångra det! ) som älskar att göra rätt, veta hur man gör och få beröm. Så att lägga negativa omdömen på en tvååring är både kontraproduktivt och lite sorgligt - för med finkänslighet och sin egen roll som guide i bakhuvudet kommer man så mycket längre och får så väldigt mycket samarbete tillbaka.

Jag tänker också att det kanske kan vara lite mycket med dagis - särskilt om ni ändå är hemma med Lillebror. Det kan vara svårt att hålla koll på hur man beter sig, och man kan behöva träna på det i mer lugn och ro än vad som är görligt på ett dagis där det är många barn. Det är också onödigt att han får rykte om sig att vara "bråkig", sånt kan ju faktiskt hänga i framöver om ni har otur. Så om ni har möjlighet att pausa dagis och låta honom ha lugnare omgivningar där han kan träffa färre barn i taget och ni kan övervaka att reaktionerna på hans hårdhänthet blir de rätta så tror jag att ni får bättre förutsättningar för att lära honom hur man faktiskt gör i samvaron med andra. Den riktiga sociala interaktionen med andra barn börjar ju inte förrän efter avklarad trotsålder i alla fall.

Den här länken, särskilt från sid 2, hade jag själv nytta av då det begav sig med Storasyster: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=17538

Och här har jag själv haft ganska många frågor på samma tema: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=19879

Kolla runt under favoriter också, det finns en hel trådsamling om barn som slåss!