Säga till eller låta vara?

[Anna09]

Hej alla kloka!

Ester är nu snart 21 månader och hennes förtrots har tagit sig olika uttryck, men allt som allt varit ganska mild. Fram tills nu...

När vi skall göra någon rutin, tvätta händerna, klä på oss för att gå ut, byta blöja och jag lyfter henne dit så kan hon spänna sig som en båge i min famn, åla sig och skriker (eller väser). Mitt svar hittills på det har varit att fullfölja det jag tänkt från början, dvs hålla kvar henne och fortsätta gå upp och lägga henne på skötbordet (där hon får en av sina böcker så är allt frid och fröjd). När jag satt henne på trappsteget för att klä på oss lugnar hon sig efter 10-20 sekunder och så kan vi klä på oss som vanligt hon är så tjänstvillig och ställer sig när vi skall dra upp byxor och är så duktig och glad.

Men det är inte alltid - helt plötsligt efter att vi klätt oss 5 gånger utan utbrott så kommer det ett... osv osv.

Det är ju så förtrotsen är - MEN min fråga är:

Hur sjutton skall man bemöta detta? Hade hon med avsikt gjort nåt när vi haft annat för oss, hade jag som AW skriver med glad ton sagt att "NU måste mamma göra detta och detta..."

Men när det är rutiner som vi alltid gör om man säger och nu när hon är för liten för orden - hur gör jag då?

Har ni något verktyg för denna typen av frågor?

Hon vill vara stor - men är ändå för liten för ord och förklaringar...

[annawahlgren]

Ge henne ett hål i tiden

Det kan du ju (gudskelov), eftersom ni inte MÅSTE någonstans. Det avundsvärda lilla barnet har inte behövt lära sig vad stress är för någonting. Pris och beröm för det :-({|=

Så låt henne vara, bara, där och då. Mitt i påklädningen, eller vad det nu kan vara, som hon plötsligt blåvägrar och gör sig oregerlig - ge henne ett hål i tiden. Gå därifrån utan kommentarer (kolla förstås med ögat i nacken att det inte är någon fara på färde, hon får ju inte befinna sig på någon höjd t ex) och gör något annat. Inom synhåll för henne, men utan att se på henne och verkligen utan att prata. Pyssla på med ditt Viktiga i lugn och ro. Så tar hon hand om SITT Viktiga i (det som snart blir) lugn och ro. Och efter det kommer hon till dig, alternativt ber dig komma och hjälpa, alternativt ser i största allmänhet bara söt ut... Varpå ni kan fortsätta där ni var

[Anna09]

Tusen tack Anna!

Jag har gjort det när hon bara är "oregerlig", men när hon blir själaledsen har jag svårt att gå iväg. Då brukar jag sätta mig hos henne och pyssla med något, bredvid men upptagen, tyst. Detta sker mest när vi är ute skall erkännas. Då är jag bra på de där med hål i tiden... men behöver bli bättre inne, helt klart.

TACK!!! Mer hål i tiden åt folket!

[annawahlgren]

Ujuj, jag försökte svara på det du skrev:

- - - och jag lyfter henne dit så kan hon spänna sig som en båge i min famn, åla sig och skriker (eller väser). - - - helt plötsligt efter att vi klätt oss 5 gånger utan utbrott så kommer det ett...

Men det du skriver nu är ju någonting alldeles helt annat:

- - - när hon blir själaledsen har jag svårt att gå iväg.

Klart du inte ska

Du gör ju så rätt - så nu vet jag inte riktigt vad problemet är längre

[Anna09]

Du har hjälpt mig hantera när hon blir "oregerlig" inomhus, där har jag inte gett henne hål i tiden utan fullföljt med en båge och ål i famnen... så visst har du hjälpt!

När hon blir själaledsen sätter jag mig - tyst - hos henne och finns där tills det gått över, alternativt "förstår" och ibland paktar när det är lämpligt. Ibland distraherar med något efter jag förstår. Ibland bara kramas vi en liten stund tills, vad-det-nu-var, har gått över (jag på huk, hon ståendes på marken). Rätt?

[annawahlgren]

:thumbsup: