Hej på er!
Vad roligt att tråden "hoppat" upp igen, för jag har inte varit in på forumet på lång tid nu men tänkte faktiskt häromdagen på att jag kanske skulle gå in och se om jag fått något mer svar på vårt problem... och tänk, det hade jag visst alldeles nyligen

! Nu kommer en lååång utläggning, så sätt er bekvämt tillrätta, ni som orkar läsa!
Ja, hur har det gått då? Ja, först gick det bra...men sen började det gå dåligt igen, så kan man sammanfatta det... Jag ska försöka beskriva vad som hände:
Jag kände ju en oerhörd frustration när jag skrev sist, och jag tvivlade jättestarkt på den här "lämna ansvaret över på honom"-tänket, det måste jag erkänna.
Det som hände var att jag tog mig en ordentlig funderare på hur vår sons liv såg ut och konstaterade följande: Han har alltid varit en kille som, när han fastnat för något som han tyckt om, tex att leka med sin Blixten McQueen bil, så har liksom hela hans liv kretsat kring just detta. Det är som att han helt flyttar in i en annan värld, där ALLT handlar om just Blixten och allt som händer i filmen, han kraschar, voltar m.m. HEEEEELA tiden från det att han slår upp ögonen på morgonen tills han går och lägger sig.
OCH en stor skillnad som hade inträffat i hans liv det senaste halvåret var att vi föräldrar köpte ett TV-spel av känd modell, varpå vår son fick en ny "drog", i form av detta spel... Han blev helt såld på detta, och detta blev således hans nya "fixering".
Vi lät honom inte spela fritt direkt, MEN vi lät honom faktiskt spela ca 30 min varje dag...när han kommit hem från dagis, eller en stund på förmiddagen de två dagar han var ledig. Vi tyckte inte detta var speciellt mycket, men vi märkte ganska snart hur otroligt "fixerad" han blev kring det där spelet... nu handlade allt i hans lekar om spelet, och det blev en stress att hinna hem efter dagis för att spela, eller att slänga i sig frukosten för att sedan få spela... Jag kände egentligen att detta var fel, men jag/vi drog oss för att bryta spelandet för att "han skulle ju bli såååå förtvivlad". Ja, ni hör ju vad dumt de låter

. Är det att ta ansvar kanske? Näe, inte direkt

!
Jag kände iaf till slut att vi MÅSTE skapa mer LUGN i hans liv, för jag fick bara känslan av att detta med spelandet påverkade hela hans tillvaro så negativt att han fick en INRE stress som gjorde att inte bajsandet funkade... Fel eller rätt, jag vet inte, men det var MIN teori i allafall.
Så dagen efter att jag sist skrev hit, så förklarade jag helt sonika för min son att från och med NU, så får han ta en paus i spelandet tills vi får ordning på hans mage...
Och från den dagen så var det som att allt blev bättre. På mindre än en vecka så hade problemet med bajset försvunnit

, och det märktes på honom hur otroligt stolt han var att det nu fungerade. Vi berömde jättemycket och försökte verkligen betona att "vad skönt för DIG att det funkar nu", för att han skulle känna att det var för hans egen skull detta var bra.
MIN teori var ju att det som gjorde att problemet löste sig då, var att han fick mera lugn i sitt liv, men i kombination med att vi "pratade allvar" med honom...
Det höll i sig i över en månad, och allt var frid och fröjd... men sen fick han öroninflammation och fick alvedon, och blev lös i magen... och sen började allt OM igen

. Det var som att det inte fungerade längre... och vi var tillbaka på ruta ett igen...
Och där är vi faktiskt fortfarande... Och nu vet jag inte vad vi ska ta till igen... spelandet är ju inget problem längre, han spelar nu kanske en kort stund varje lördag som lite lördagsmys, men han är inte alls fixerad vid detta längre. Så vad gör vi nu?
Han har en oerhört ojämn konsistens på sitt bajs måste jag säga... ena gången han bajsar så är det bra, men 4 timmar senare kan det spruta ur honom... Vi funderar ju på om han kan vara överkänslig mot något, för när han är sådär lös i magen, så blir han ju rädd och tycker det är obehagligt, vilket ju gör att han drar sig för att gå på toaletten... och så kommer det i kalsongerna

.
Nu har det ju gått så långt att han skäms för att det kommit i kalsongen

. Han försöker dölja det hela, och kanske byta kalsonger utan att vi ser, vilket gör att han blir jätteröd och får ont i stället...
Jag vet knappt vilka frågor jag ska ställa kring det här... det känns bara som ett mörker just nu

.
Tar tacksamt emot lite reflektioner kring det jag skrivit!
Mor till 3 sötnosar, födda 2003, 2005 och 2008.