Trots.Temperament.Viljestyrka.

lalu · Inlägg av **lalu** » tis 17 maj 2005, 10:30

Hej...första gången här för mig...skriver i vanmakt...ledsen i hjärtat...

Jag har en älskad 2½-åriig dotter,hon är såklart den finaste i vår värld för mig,men nu har min glädje över henne blivit så grumlad,jag har fastnat i en negativ spiral...jag ältar o tänker...försöker o försöker...men det slutar ändå med att jag blir arg,ledsen o skuldtyngd...
Hon är så viljestark,min lilla tjej,hon har haft humör o temperament sedan hon kom,har aldrig varit en gullig o beskedlig typ.Hon är envis,uttrycker direkt o tydligt vad hon vill,hon låter mycket,hon rör sig mycket,hon vill mycket.Kreativ...nyfiken...tar för sig...
Men de senaste månaderna har allt ändrats....jag VET att det "ska va så",att det är en klassisk trotsålder,en vanlig period av viljornas kamp...jag vet!
men det hjälper inte mig...jag blir SÅÅÅÅ ARG på henne ibland,så att det svartnar!Hon bråkar om allt hela tiden,hon SKRIKER så fort det går henne emot,högt,länge och vansinnigt!Vilket gör mig helt ursinnig....

jag vet inte varför det provocerar mig så,men det gör det.Så jag blir alldeles för arg på henne,blir blockerad,stressad,och jag skäms för alla som hör o ser på oss.
Jag agerar stressat o lynnigt,tappar mitt vuxen o mammajag....
Efteråt kommer skulden...ångesten...tårarna...så jävla vidrigt!
Det överskuggar mitt föräldraskap allt detta...har tappat bort mig....!!

Någon som har tankar om detta???

liw · Inlägg av **liw** » tis 17 maj 2005, 10:33

Hej och välkommen hit

Jag har till och från haft samma problem med mig själv. Har precis fått en massa bra svar och tips i en annan tråd. Handlar kanske inte om riktigt samma sak men jag tror ändå att den kan hjälpa dig

http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=2220

lalu · Inlägg av **lalu** » tis 17 maj 2005, 20:18

Tack...det var verkligen ett bra tips att få läsa detta...det tangerar ju mina undringar...så svårt bara att följa det sunda förnuftet när känslorna bara kokar.....men kanske kan man bli lite bättre varje gång??

KriMi · Inlägg av **KriMi** » tis 17 maj 2005, 22:06

Hej!

Vill först säga att jag kan känna igen mig. Och det är tungt. Men det är väldigt bra att du vill ta tag i det! Köp Barnaboken, om du inte har den ! Där finns ett underbart kapitel om trots "Jag vill, JAg vill inte". Läs också det om olika personligheter och att bemötandet av trotsen kan och bör bli lite olika genom det.

Vår äldsta tjej är nog en rak motsats till din aktiva tuffa tjej! Men hon trotsar likväl! Mest hemma och genom att bli otroligt ledsen, förtvivlad. Något som jag har haft svårt att hitta sätt att bemöta eftersom jag vill att hon tuffar till sig och inte känner sig nedtryck av mig/oss! Men genom boken och denna hemsida så har vi hittat ett samarbetssätt, kan man väl uttrycka det...Det finns många konkreta tips o råd!

Ha en bra dag imorgon och alla andra dagar!

liw · Inlägg av **liw** » ons 18 maj 2005, 08:08

lalu skrev:Tack...det var verkligen ett bra tips att få läsa detta...det tangerar ju mina undringar...så svårt bara att följa det sunda förnuftet när känslorna bara kokar.....men kanske kan man bli lite bättre varje gång??

Jag vet hur svårt det kan vara, jag själv har ofta reagerat innan jag har tänkt riktigt. Men bestäm dig för att nu får det vara nog. Du är vuxen och vet faktiskt bättre, hon vet inte alls hur man beter sig i den här världen och det är din uppgift att visa hur man gör. Försök att varje gång ngt händer reagera som om det vore första gången och som den olyckshändelse det faktiskt är. OJ är ett bra ord. Träna dig själv i att alltid bemöta allt som händer med ett OJ. Det tar både udden av det inträffade samt ger dig några sekunders betänketid, där du hinner tänka det som Mammut Maria skrev till mig. "Vad är det värstaste med det som nu hände? " Oftast kan man inte komma på ngt "värstaste" alls värt att nämna mer än möjligen lite extrajobb och det duger inte

Igår kväll var jag på Annas föreläsning, om hon inte redan har varit i din stad eller ngn stad i närheten så försök att komma iväg. Det var superbra och hennes ord igår slog liksom den sista spiken i kistan för mig. Nu förstår jag verkligen (och att det skulle vara så svårt, det var ju faktiskt verkligen sååå enkelt!).

KRAM på dig!

Inlägg av **annawahlgren** » fre 20 maj 2005, 11:57

Tack, liw

och tack, KriMi

Du hamnar i vanmakt gång på gång och det är lika frustrerande och förödande som för ditt lilla barn. Utifrån det kan du förstå henne. Du kan och måste bryta detta onda mönster

Jag vill av hjärtat rekommendera nya, sista Barnaboken (2004) där du kan lära dig hur du kan ta ledningen på ett för er båda konstruktivt sätt, som snart blir både lyckligt och tacksamt för hela lilla familjen

TY små barn ska njutas - och njuta själva. Du KAN