Har varit dödstrött ett par veckor, men det verkar som om John Blund börjar släppa taget något litet. Jag är lugn och harmonisk när jag är gravid. Gillar det jättemycket, humöret alltså. Att kunna ta saker med ro och ha det här havet av tålamod att ösa ur.
Har mått lite illa, men jämfört med andra så vet jag att mitt illamående knappt är värt namnet. Har haft lite svårt för att byta lillens bajsblöja som brukar dyka upp (ner?) mitt i frukosten ungefär. Och kanske inte så gärna ätit stekt mat. Annars under kontroll.
Funderar redan på förlossningen. Ser fram emot den och hoppas på lite revansch. Vill så gärna föda med profylaxandning som fungerar. Första gången hade jag fått några saker om bakfoten.
1. Struntade i att träna avslappning. Tyckte att jag kunde det. Icke
2. Blev för uppspelt när värkarna började. Kunde omöjligt slappna av och sova som jag borde ha gjort. Tvärt emot vad jag läst och borde ha tagit till mig så satt jag uppe och räknade värkar. 36 timmar senare ångrade jag detta.
3. Fokuserade på TENS-apparaten istället för andningen. URDUMT!
4. Och så slutsumman av ovanstående punkter. Det gjorde skitont. Jag var absolut utmattad.
Den här gången tänker jag öva andning och avslappning. Hur dumt det än känns när magen fortfarande är alldeles platt (eller ja, inte klotrund iallafall)
Vecka 9-10 sådär.
Har också varit med om det. Men så fint att det går igen sen 