illtjut som skär i öronen

[Anywho]

hej!

Jag har en kurtråd igång men min fråga passar inte riktigt in där så jag tänkte att det kanske är bäst att starta en ny.

Vår dotter är 9 och en halv månad och gör fruktansvärda illtjut dagarna i ända. Hon gjorde detta innan kuren -då som ett tecket på att hon var trött (tolkade vi det som i efterhand). Nu sover hon i princip som hon ska och tjuten har sedan tre veckor kommit tillbaka, och vi vet inte hur vi ska hantera dom.

Såhär tolkar vi det, några exempel: hon gör dom mestadels när hon är frustrerad. Hon kryper inte ännu, utan ålar, vilket går sakta. Hon är däremot väldigt stabil vad gäller att stå och hon går längs med väggar och möbler. Allra helst vill hon såklart att vi ska gå med henne dit hon vill. Gör vi inte det blir hon arg och illtjuter.
Hon är inte självständig alls och går något emot henne så tjuter hon. Däremot upplever vi inte henne som särskilt blyg eller mammig/pappig.

Vad tror ni kloka vänner? Är det en sen åttamånaderskris? Hur ska vi hantera själva skriken, ignorera (vilket är svårt då det verkligen skär i öronen) eller markera på något sätt?
Vi försöker att strunta i hennes för tillfället dåliga humör och ha roligt tillsammans, busa, skratta etc

Ska vi aktivera oss (ännu mer), träffa mer andra barn etc?


Tacksam för kloka tankar! Många kramar

[miniz]

Hej och välkommen till Barnafostran!

Hon är ännu liten er tjej, sà nàgon fostran kan man inte prata om direkt.
Men det finns saker man kan göra.

Mer social delaktighet, fà henne känna sig behövd, fylla och tömma tvättmaskinen, hàlla nycklar och plànboken laga mat och andra livsviktiga saker.

Utevistelse varje dag. Det är lite bökigt när man inte kan gà eller krypa, kan hon àla ute? Eller sitta och leka med nàgot.

Här är en bra och kort tràd om samma sak.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13109

Kram

[Sannamamma]

Vill minnas att vi led av samma gastkramande skrik precis innan vår dotter lärde sig att krypa. Vi fick då höra att det har att göra med att barnet befinner sig i en fas då hon tränar upp användandet av den egna rösten och att det allt hänger ihop med röst- och pratutvecklingen. Barnet själv tolkar inte det nödvändigtvis ens som en känsloyttring, vår dotter kunde skrika högt även om hon såg relativt nöjd ut.
Skrikandet tog slut ungefär när hon började krypa, tack gode Gud eftersom det onekligen var påfrestande för såväl öron som nerver!