Hej igen! Tyvärr så har vi kasat av banan och till största delen är det mitt fel (mamman). Jag funderar och läser alldeles för mycket om barn, skrik, gråt, hjärnforskning, ja vad som helst, typ. Tv:n bidrar till en del tankar också...
Men nu är jag fullt övertygad, lille älsklingen ska nu sova hela...natten tills den underbara glada morgonen kommer.
Han är ju kurad så nu undrar jag, är det en minikur som är bäst och vad innebär det?
Läggningen på kvällen i princip inga bekymmer, han vill sova och tycker om det och vet exakt hela läggningsproceduren utantill.
Men sen kommer vargarna och mamman som då har läst både det ena och det andra (och tänker på hur underbart det var när mamma hämtade mig på natten och jag fick sova i deras sängar) har stora problem när sonen blir helt förtvivlad och testar hur vi nu ska göra, ja pappan är också förvirrad...han vet inte heller, jag babblar en massa hela tiden till honom också, men som sagt nu ska det blir ordning på torpet.
Åter till minikuren är det som en vanlig kur eller är den förkortad?
Hälsningar C
Av banan
Hejsan!
Vad bra att ni bestämt er för att återfå er nattsömn.
En minikur innebär att den tar kortare tid eftersom en vanlig kurning gjorts tidigare och att alla inblandade är hemma med alla verktyg.
Ni ska alltså göra som ni gör nu när ni lägger. Det är sen när han vaknar upp som ni ska svara honom med de verktyg ni har sen innan. Man brukar rekommendera att minikuren börja på andra natten av en vanlig kur. Andra natten på kuren är den natten när ramsan ska ta över. Solfjäder och buffning utdelas alltså bara vid kris. Har ni hamnat mkt snett så kan man gott använda sig lite mer av solfjädern.
Var nu riktigt förberedda innan ni kör igång. Både mamma och pappa.
Vi finns här om ni behöver mer hjälp.
Lycka till.
Susanne
Vad bra att ni bestämt er för att återfå er nattsömn.
En minikur innebär att den tar kortare tid eftersom en vanlig kurning gjorts tidigare och att alla inblandade är hemma med alla verktyg.
Ni ska alltså göra som ni gör nu när ni lägger. Det är sen när han vaknar upp som ni ska svara honom med de verktyg ni har sen innan. Man brukar rekommendera att minikuren börja på andra natten av en vanlig kur. Andra natten på kuren är den natten när ramsan ska ta över. Solfjäder och buffning utdelas alltså bara vid kris. Har ni hamnat mkt snett så kan man gott använda sig lite mer av solfjädern.
Var nu riktigt förberedda innan ni kör igång. Både mamma och pappa.
Vi finns här om ni behöver mer hjälp.
Lycka till.
Susanne
Susanne G
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Hej igen! Det var svårare än jag trodde att komma på rätt väg igen. Igår kväll skrek han som en vansinning och ställde sig upp, gick knappt inte att lägga honom tillrätta. Han pratar så mycket så han berättar med ord nu också.
Mitt hjärta blöder och det vet den fine lille sonen.
Nu vacklar jag så det blir nog tack och adjö för oss och TACK för ett fantastiskt forum som är så intressant att läsa.
Men som Maria Montessori sa:
Montessoripedagogiken passar alla barn men inte alla vuxna.
Så känns det för mig, att jag är en av de vuxna som det inte passar med den här kuren. (Jag vet att det bästa för min son är att han sover...) C
Tack alla kloka!
Mitt hjärta blöder och det vet den fine lille sonen.
Nu vacklar jag så det blir nog tack och adjö för oss och TACK för ett fantastiskt forum som är så intressant att läsa.
Men som Maria Montessori sa:
Montessoripedagogiken passar alla barn men inte alla vuxna.
Så känns det för mig, att jag är en av de vuxna som det inte passar med den här kuren. (Jag vet att det bästa för min son är att han sover...) C
Tack alla kloka!
Grodan, mamma till Eric 0701
Hej!
Tänk, jag funderade på er i morse, och hoppades att ni fnurrat upp sömnfnurran...
Jag hoppas ni löser problemen med sömnen!
Kan inte låta bli att be dig läsa länken om Attityden
för den kan du bära med dig hur du än väljer att gå tillväga!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252
Kram Mia
Tänk, jag funderade på er i morse, och hoppades att ni fnurrat upp sömnfnurran...
Jag hoppas ni löser problemen med sömnen!
Kan inte låta bli att be dig läsa länken om Attityden
för den kan du bära med dig hur du än väljer att gå tillväga!http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252
Kram Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)Hej!
Hur går dina funderingar?
Så här skriver AW i SHN-boken, i kapitlet "Varför fungerar sova hela natten?" s. 19-21
Ord förslår ju inte särskilt långt i vården av späda och små barn. Därför måste man tala till dem i handling.
Det gäller att i handling övertyga barnet, gång på gång och hela tiden: ”Du kommer att överleva. Vi ser till den saken. Vi bevakar dina intressen. Du kan i lugn och ro ägna dig åt att leva och växa och utvecklas, och åt att ha kul på kuppen! Dig kommer inga vargar och tar, inte. Du kan vara alldeles lugn.”
Barnet behöver få sina allmänmänskliga basbehov tillfredsställda. De behoven är exakt desamma som dina egna: tillräckligt med mat på någorlunda bestämda tider, tillräckligt med sömn på någorlunda bestämda tider, kläder på kroppen, tak över huvudet – en plats på jorden att lära känna som hemma – och människor att höra samman med i den gemensamma kampen för tillvaron.
Inget av detta kan små barn ombesörja själva. Vi vuxna, som kan konsten att överleva, måste göra det åt dem.
Liksom du som mamma eller pappa gör det möjligt för ditt lilla barn att äta genom att mata henne eller honom, måste du göra det möjligt för barnet att sova genom att hjälpa henne eller honom komma i ro, fredad för vargen i alla dess skepnader.
Du tycker säkert att du har försökt allt. Men någonting är det ju som inte stämmer, eftersom barnet inte sover. Hade alla dessa dina ansträngningar natt efter natt att få barnet att sova lugnt och tryggt varit de rätta, hade ju lilla barnet också sovit lugnt och tryggt.
Den bittra sanningen är att du i missriktad välvilja har förstärkt ditt lilla barns överlevnadsångest i stället för att eliminera den.
Varje gång du tagit upp ditt barn ur sängen på natten har du oroat barnet ytterligare. Du har i handling bekräftat att världen är precis så otrygg och farlig som barnet i sin värsta överlevnadsångest befarat. Du har räddat barnet till din kropps ängsliga beskydd, och det har lärt ditt lilla barn att det är livsfarligt att vara utan det skyddet.
Spädbarnet vet inte att sängen är en trygg plats, lika lite som du, som ändå är vuxen, skulle känna dig särskilt lugn i ett tält ute på savannen med ett gäng lejon tassande utanför.
”Ska jag verkligen ligga här alldeles ensam?” skriker barnet från sin säng. ”Är det inte farligt? Kommer inte vargen och tar mig då?”
Blir då ditt svar på barnets fråga – och nyfödda barn kan inte fråga på andra vis än genom att skrika – att ta upp barnet ur sängen för att skydda det med din kropp, trösta och bära, räddar du barnet. Du ropar i handling:
”Nej, här kan du absolut inte ligga! Vargen kommer och tar dig när som helst! Här är det livsfarligt att vara! Vi måste genast sätta dig i säkerhet!”
Även om barnet låter sig lugnas tillfälligt i din famn, är det svaret inte särskilt betryggande i längden.
Dessutom är det inte sant: sängen är inte farlig, vargen är inte där.
Barnet accepterar heller inte det oriktiga svaret. Ty ingen människa, stor eller liten, orkar gå i ständig oro för livhanken. Ingen som fruktar för sin överlevnad kan sova gott om natten.
Och därför fortsätter barnet vakna, skrika, fråga – natt efter natt, mer och mer påstridigt.
Det ditt lilla barn vill höra, i handling, är ditt i ordets sanna mening betryggande besked:
”Du kan sova lugnt. Vi vakar över dig. Vi känner faran och håller den borta från dig. Din överlevnad är säkrad.”
Hur går dina funderingar?
Så här skriver AW i SHN-boken, i kapitlet "Varför fungerar sova hela natten?" s. 19-21
Ord förslår ju inte särskilt långt i vården av späda och små barn. Därför måste man tala till dem i handling.
Det gäller att i handling övertyga barnet, gång på gång och hela tiden: ”Du kommer att överleva. Vi ser till den saken. Vi bevakar dina intressen. Du kan i lugn och ro ägna dig åt att leva och växa och utvecklas, och åt att ha kul på kuppen! Dig kommer inga vargar och tar, inte. Du kan vara alldeles lugn.”
Barnet behöver få sina allmänmänskliga basbehov tillfredsställda. De behoven är exakt desamma som dina egna: tillräckligt med mat på någorlunda bestämda tider, tillräckligt med sömn på någorlunda bestämda tider, kläder på kroppen, tak över huvudet – en plats på jorden att lära känna som hemma – och människor att höra samman med i den gemensamma kampen för tillvaron.
Inget av detta kan små barn ombesörja själva. Vi vuxna, som kan konsten att överleva, måste göra det åt dem.
Liksom du som mamma eller pappa gör det möjligt för ditt lilla barn att äta genom att mata henne eller honom, måste du göra det möjligt för barnet att sova genom att hjälpa henne eller honom komma i ro, fredad för vargen i alla dess skepnader.
Du tycker säkert att du har försökt allt. Men någonting är det ju som inte stämmer, eftersom barnet inte sover. Hade alla dessa dina ansträngningar natt efter natt att få barnet att sova lugnt och tryggt varit de rätta, hade ju lilla barnet också sovit lugnt och tryggt.
Den bittra sanningen är att du i missriktad välvilja har förstärkt ditt lilla barns överlevnadsångest i stället för att eliminera den.
Varje gång du tagit upp ditt barn ur sängen på natten har du oroat barnet ytterligare. Du har i handling bekräftat att världen är precis så otrygg och farlig som barnet i sin värsta överlevnadsångest befarat. Du har räddat barnet till din kropps ängsliga beskydd, och det har lärt ditt lilla barn att det är livsfarligt att vara utan det skyddet.
Spädbarnet vet inte att sängen är en trygg plats, lika lite som du, som ändå är vuxen, skulle känna dig särskilt lugn i ett tält ute på savannen med ett gäng lejon tassande utanför.
”Ska jag verkligen ligga här alldeles ensam?” skriker barnet från sin säng. ”Är det inte farligt? Kommer inte vargen och tar mig då?”
Blir då ditt svar på barnets fråga – och nyfödda barn kan inte fråga på andra vis än genom att skrika – att ta upp barnet ur sängen för att skydda det med din kropp, trösta och bära, räddar du barnet. Du ropar i handling:
”Nej, här kan du absolut inte ligga! Vargen kommer och tar dig när som helst! Här är det livsfarligt att vara! Vi måste genast sätta dig i säkerhet!”
Även om barnet låter sig lugnas tillfälligt i din famn, är det svaret inte särskilt betryggande i längden.
Dessutom är det inte sant: sängen är inte farlig, vargen är inte där.
Barnet accepterar heller inte det oriktiga svaret. Ty ingen människa, stor eller liten, orkar gå i ständig oro för livhanken. Ingen som fruktar för sin överlevnad kan sova gott om natten.
Och därför fortsätter barnet vakna, skrika, fråga – natt efter natt, mer och mer påstridigt.
Det ditt lilla barn vill höra, i handling, är ditt i ordets sanna mening betryggande besked:
”Du kan sova lugnt. Vi vakar över dig. Vi känner faran och håller den borta från dig. Din överlevnad är säkrad.”
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)Så sant, så sant. Jag kan hela boken nästan utantill, vet precis hur jag ska göra men med min egen lille som skriker, gråter ut alla dessa frågor, står upp i sängen, drar i mig och bara skriker mamma, bära...då är det tufft.
jag är helt säker på att jag hade kunnat kura hur många andra barn som helst och verkligen varit stensäker och jag vet att jag borde göra det för min fina pojkes skull också.
Men som sagt mina funderingar och tankar maler och maler. Är det bra för dem att skrika så mycket? Hur mår de då? Blir frågorna verkligen besvarade på rätt sätt? Det var ju en hjärnforskare som sade att barn under 1,5 år alltid skulle tas upp och tröstas om de var ledsna annars kunde det bli någon sorts problem senare i livet med deras psykiska hälsa.
Nog malet från mig, nu ska jag se en bra film och mumsa på lite popcorn. Trevlig helg!
Tack Mia för att du bryr dig så mycket!
Dina svar och åsikter betyder mycket för mig! C
jag är helt säker på att jag hade kunnat kura hur många andra barn som helst och verkligen varit stensäker och jag vet att jag borde göra det för min fina pojkes skull också.
Men som sagt mina funderingar och tankar maler och maler. Är det bra för dem att skrika så mycket? Hur mår de då? Blir frågorna verkligen besvarade på rätt sätt? Det var ju en hjärnforskare som sade att barn under 1,5 år alltid skulle tas upp och tröstas om de var ledsna annars kunde det bli någon sorts problem senare i livet med deras psykiska hälsa.
Nog malet från mig, nu ska jag se en bra film och mumsa på lite popcorn. Trevlig helg!
Tack Mia för att du bryr dig så mycket!
Dina svar och åsikter betyder mycket för mig! C
Grodan, mamma till Eric 0701
-
TorpSara
VEM?! Det var nog det värsta snömos jag har hört.Det var ju en hjärnforskare som sade att barn under 1,5 år alltid skulle tas upp och tröstas om de var ledsna annars kunde det bli någon sorts problem senare i livet med deras psykiska hälsa.
Kan du utveckla hur DU tänker om det? För jag gissar att du har hört oss alla vittna om übertrygga, lyckliga barn? Och vad tror du om att lämna bort de första nätterna då? En så stor liten har ju ibland lättare att acceptera någon annan som inför nya regler. Nån pappa kanske?