Vågar jag försöka igen..

[Livi]

Hej..

För snart 4 veckor sedan upptäckte jag lite lite blod i trosan.. Jag var då gravid i vecka 12 med mitt andra barn. De jag pratade med på mvc trodde inte på missfall men sen fick jag lite mensvärk under de närmaste dagarna och jag visste då egentligen att det var något fel på bebisen..

Vi åkte in till akuten och satt där i 3,5 tim och väntade meddans hoppet sjönk allt mer..

Gynläkaren konstaterade med ett u-ljud att det inte fanns någon hjärtaktivitet jag fick stanna kvar över natten för att på morgen genomgå en skrapning..

Som sagt.. det har snart gått 4 veckor. Och tankarna på att försöka bli gravid igen finns där. Men jag vet inte om jag vågar.

Den har graviditeten skulle inte bli som den andra hade jag tänkt. Nu skulle jag njuta och vara glad! Inte gå runt och bekymmra mig en massa utan lite på min kropp och att jag efter 9 månader skulle ha 2 underbara barn
Jag hade börjat skriva lite dagbok och tagit lite kort något som jag inte ens vågade tänka på den första graviditeten..

Min sambo tycker inte att det är någon stor sak.. Det var ju ett missfall inom de 12 första veckorna, då vet man ju att 30 % får missfall. Men jag kan inte tänka så. Han blir förvånad när jag säger att jag kanske inte orkar gå igenom 12 fruktansvärda veckor av ovisshet igen och en hel graviditet full av oro.

Någon som har varit med om samma sak.. Eller som kan hjälpa mig våga försöka igen..

/Ledsen

[Gäst]

Jag har inte varit med om din resa, men just nu tycker jag att du gör oerhört rätt i att

lufta dina tankar och känslor; här hos oss och för din man.

prata och fundera, känna efter. Vad vill du?

ge dig själv tid, om det känns så

vara snäll mot dig själv, skämma bort dig själv lite, varje dag med någon lite grej som är till för bara dig, och som kan ge dig lättnad, om så bara lite, och för en stund.

Jag hoppas att du får snart stöd av andra, som kanske kan ge dig några vägvisare på den här resan.

[Elle]

Livi jag förstår din oro! Jag var själv med om ett missfall i v 10 under min första graviditet. Det vi gjorde var att prata massor, tillåta oss att verkligen sörja och var ledsna. Landa i det som hänt och prata med nära och kära. Efter ett tag började jag känna att det var bra att kroppen tog hand om detta, fostret var ju inte livsdugligt, och tacksamhet över att jag och min sambo faktiskt kunde bli gravida. Jag lät kroppen läka och efter 3 månader så började vi försöka igen. Visst, var jag jätte orolig andra gången jag blev gravid. Men jag ringde direkt till min BM på MVC och pratade om detta så jag fick komma på tätare kontroller i början än vad man brukar. Då kände jag mig lugnare i magen och efter v 15 började jag njuta sakta men säkert.

Jag finns här!
Elle

[Vintergatan]

Livi, livets gång är svår att förklara och ibland att förstå. Jag vill tro att det finns en mening med allt, både glädje och sorg. Att råda dig till något är svårt då ingen av oss som svarar dig kan förstå exakt hur du känner dig. Vi kan ana och jämföra med egna erfarenheter. Jag kan berätta för dig om mina barn och om mina graviditeter. Kanske de kan ge dig något?

Jag har tre barn och sju graviditeter. Som du kanske kan räkna ut har jag genomgått fyra missfall (tidiga och spontana). Dessutom har jag en liten änglabebis. Min äldsta dotter är 8 år och min yngsta dotter fyller 6 år i december. Mellan dessa två finns en son som levde i knappt två dygn efter fullgången graviditet. Dock föddes han med en mycket ovanlig kromosomförändring, som i vårt fall inte var ärftlig, vars utgång var mycket osäker. Det som gör det unikt tycker jag är att sonen föddes den 9 januari 2002 och min yngsta dotter föddes den 26 decmeber 2002. De är alltså födda samma år. Det betyder att jag gick igenom en till graviditet vid nästan samma tidpunkt som med sonen. Med dottern gjorde vi ett fostervattenprov. Dessutom fick vi otroligt mycket stöd från MVC och förlossningspersonalen när det väl var dags.

Under våra missfall har min man och jag pratat mycket och bekräftat varandras känslor. Under graviditeter har vi haft så täta kontakter som har behövts med MVC. I samband med sonens och yngsta dotterns födelse har vi, och speciellt jag, haft mycket kuratorskontakt och täta MVC-kontakter. Under missfallen pratade vi inte med omgivningen om vad vi gick igenom, vi tyckte att det var vår angelägenhet. Idag vet jag inte om jag skulle ha gjort annorlunda. Under tiden vi var gravida med första dottern berättade vi dock och om sonen har vi pratat mycket sedan han dog.

Själv har jag läst mycket och försökt förstå mig på varför det sker det som sker. En bok som hjälpte mig mycket efter sonen var "Ett litet barn dör - ett ögonblicks skillnad" av Ingela Bendt. Boken berör inte så mycket just tidiga missfall, men den berör sorgen och nästa barn. Läsvärd om du orkar.

Ta hand om dig och din familj, bejaka varandra och sorgen.