Lite orolig...
Lite orolig...
Man ska ju inte jämföra barn, heter det ju. Men jag kan bara inte låta bli,
Jag har tvillingar, och kan inte låta bli att märka skillnaden i utvecklingstakt.
Egentligen märktes det ju vid förlossningen.
Flickan var spretig och styv och stark i hela kroppen, pojken mjuk, och mindre rörlig, och mest helt lugn.
Lika var det i magen, han sparkade sällan, och hon mest hela tiden.
Hon rullade runt redan, drygt 5 veckor gammal Och lyfter upp hela överkroppen, när hon ligger på mage.
Han gör inte det. Han lyckas att vrida huvudet från sida till sida. Men verkar sakna styrka i nacke, rygg, eller armar.
Ha verkar faktiskt inte särskilt intresserad av att komma någon vart.
Lägger jag honom på mage, ja då är han nöjd så, strävar inte, kämpar inte.
Inte med huvuddelen i vart fall, inte med armar, ,han kämpar lite med benen om han blir missnöjd, och så dunsar han näsan i underlaget.
De var på 2 månaders kontroll, redan vid 6 veckor (lite orättvisst )
De är ju inte ens 2 månader, nu i skrivande stund.
Hon var ju självklar, barnläkarne var mäkta inponerad av flickan.
När de undersökte pojken, så sadess inte mycket...
På andra områden ligger de mer lika, med kommunikation, och gensvar...
Jag vet inte om barnen ligger på varsin ytterlighet, varpå flickan ligger långt över det normala, och han ligger lite under...
Mina två barn innan har ju varit tidiga i utvecklingen, men inte lika tidiga som hon,
och ingen av mina barn, har varit så mjuk och lugn som han.
När jag sen ser på utvecklingen och jämför, så har jag även något annat som gnager.
Pojken föddes med navelsträngen HÅRT virad runt halsen. Var väldigt blå, riktigt obehagligt. Och mådde inte bra efteråt.
Och jag vet ju att det kan bli skador vid syrebrist...
Han hade visserligen rätt bra apgar poäng. 8 9 9
med avdrag för hjärtfrekvens och hudfärg, men muskeltonus var full poäng, likaså andning. Jag vet att ingen här kan ställa diagnos, eller ens bör, men jag undrar hur jag tränar, nacke, rygg armar.
Jag har båda barnen mycket på magen, såväl sovandes som vakna, och ingen misstrivs direkt med det, såvida de inte börjar bli trötta eller hungriga.
Men som sagt han strävar inte, kämpar liksom inte, utan ligger mest som han blivit lagd
Finns något att göra, och KAN det vara så här enorm skillnad i utvecklingen
Jag har tvillingar, och kan inte låta bli att märka skillnaden i utvecklingstakt.
Egentligen märktes det ju vid förlossningen.
Flickan var spretig och styv och stark i hela kroppen, pojken mjuk, och mindre rörlig, och mest helt lugn.
Lika var det i magen, han sparkade sällan, och hon mest hela tiden.
Hon rullade runt redan, drygt 5 veckor gammal Och lyfter upp hela överkroppen, när hon ligger på mage.
Han gör inte det. Han lyckas att vrida huvudet från sida till sida. Men verkar sakna styrka i nacke, rygg, eller armar.
Ha verkar faktiskt inte särskilt intresserad av att komma någon vart.
Lägger jag honom på mage, ja då är han nöjd så, strävar inte, kämpar inte.
Inte med huvuddelen i vart fall, inte med armar, ,han kämpar lite med benen om han blir missnöjd, och så dunsar han näsan i underlaget.
De var på 2 månaders kontroll, redan vid 6 veckor (lite orättvisst )
De är ju inte ens 2 månader, nu i skrivande stund.
Hon var ju självklar, barnläkarne var mäkta inponerad av flickan.
När de undersökte pojken, så sadess inte mycket...
På andra områden ligger de mer lika, med kommunikation, och gensvar...
Jag vet inte om barnen ligger på varsin ytterlighet, varpå flickan ligger långt över det normala, och han ligger lite under...
Mina två barn innan har ju varit tidiga i utvecklingen, men inte lika tidiga som hon,
och ingen av mina barn, har varit så mjuk och lugn som han.
När jag sen ser på utvecklingen och jämför, så har jag även något annat som gnager.
Pojken föddes med navelsträngen HÅRT virad runt halsen. Var väldigt blå, riktigt obehagligt. Och mådde inte bra efteråt.
Och jag vet ju att det kan bli skador vid syrebrist...
Han hade visserligen rätt bra apgar poäng. 8 9 9
med avdrag för hjärtfrekvens och hudfärg, men muskeltonus var full poäng, likaså andning. Jag vet att ingen här kan ställa diagnos, eller ens bör, men jag undrar hur jag tränar, nacke, rygg armar.
Jag har båda barnen mycket på magen, såväl sovandes som vakna, och ingen misstrivs direkt med det, såvida de inte börjar bli trötta eller hungriga.
Men som sagt han strävar inte, kämpar liksom inte, utan ligger mest som han blivit lagd
Finns något att göra, och KAN det vara så här enorm skillnad i utvecklingen
Hej sonica!
Nu är det jag igen, jag dyker alltid upp i dina trådar, tror jag ...
Expertutlåtandet överlåter jag åt nån annan, jag vill bara försöka lugna dig om jag kan!
Tvillingar har jag inte haft, men jag förstår ju att det är omöjligt att jämföra dem. Min 2:a och 3:a är födda med ett år och sju månader emellan, och 2:an var jättetidig med precis allt.
Så när 3:an kom och var precis tvärtom, så som du beskriver din gosse (hon bara låg platt som en säl, hade ingen större strävan framåt, började inte åla förrän hon var 11 månader, kröp vid 13 och gick vi 15...) blev jag såklart supernojjig!
Jag var till läkaren fler än en gång, men där blev jag lugnad varje gång och uppmanades såklart att inte alls jämföra!
Idag är hon 13 år, fullständigt frisk, väldigt smart (såklart!) men fortfarande en lugn tjej som inte hetsar upp sig för något alls, vansinningt tillfreds med livet .
Hennes supertidiga storasyrra, som hade avverkat både kräla och krypa innan nio månader, och gick perfekt när hon var 9½ - hon är ett yrväder än i dag - ALLT ska gå fort, jag vet aldrig vart hon är...
Jag tycker du ska vara lugn! De är ju egentligen precis lika mycket syskon som alla andra barn, bara det att de är födda samma dag
Du har nog fått en bekväm liten semla, som vill njuta i lugn och ro, och kanske tösen är en liten muskelbyggare, som har brått, brått!
Vad tror du om det?
Kramar från Mia
Nu är det jag igen, jag dyker alltid upp i dina trådar, tror jag ...
Expertutlåtandet överlåter jag åt nån annan, jag vill bara försöka lugna dig om jag kan!
Tvillingar har jag inte haft, men jag förstår ju att det är omöjligt att jämföra dem. Min 2:a och 3:a är födda med ett år och sju månader emellan, och 2:an var jättetidig med precis allt.
Så när 3:an kom och var precis tvärtom, så som du beskriver din gosse (hon bara låg platt som en säl, hade ingen större strävan framåt, började inte åla förrän hon var 11 månader, kröp vid 13 och gick vi 15...) blev jag såklart supernojjig!
Jag var till läkaren fler än en gång, men där blev jag lugnad varje gång och uppmanades såklart att inte alls jämföra!
Idag är hon 13 år, fullständigt frisk, väldigt smart (såklart!) men fortfarande en lugn tjej som inte hetsar upp sig för något alls, vansinningt tillfreds med livet .
Hennes supertidiga storasyrra, som hade avverkat både kräla och krypa innan nio månader, och gick perfekt när hon var 9½ - hon är ett yrväder än i dag - ALLT ska gå fort, jag vet aldrig vart hon är...
Jag tycker du ska vara lugn! De är ju egentligen precis lika mycket syskon som alla andra barn, bara det att de är födda samma dag
Du har nog fått en bekväm liten semla, som vill njuta i lugn och ro, och kanske tösen är en liten muskelbyggare, som har brått, brått!
Vad tror du om det?
Kramar från Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
Tack Miar,
för allt du anar nog inte din egen betydelse för okända männsiskor, som mig. dina ord, är så kloka, och insiktsfulla, många gånger känns det som du är viktigast i hela mitt liv. du har ju följt med i fler än en tråd...
Du ska veta att jag följer din tråd på tex klagomuren, och vill verkligen ha någo vettigt att säga, men orden föörsvinner, och jag hoppas att du vet, i alla falll, hur mycket jag håller av dig, och tänker på dig.
dina svar, har alltid hjälpt mig, jag har enormt förtroende för dig.
Tack miar, för ditt engagemang.
för allt du anar nog inte din egen betydelse för okända männsiskor, som mig. dina ord, är så kloka, och insiktsfulla, många gånger känns det som du är viktigast i hela mitt liv. du har ju följt med i fler än en tråd...
Du ska veta att jag följer din tråd på tex klagomuren, och vill verkligen ha någo vettigt att säga, men orden föörsvinner, och jag hoppas att du vet, i alla falll, hur mycket jag håller av dig, och tänker på dig.
dina svar, har alltid hjälpt mig, jag har enormt förtroende för dig.
Tack miar, för ditt engagemang.
Hej sonica
Tack
Jag vet inte vad jag ska säga jag är urdålig på att ta emot beröm...
Jo, vi har ju hängt ihop i några trådar, och det ska vi väl fortsätta med hoppas jag!
Och tänk på att DU också har en massa erfarenheter - tonårsbarn och TVILLINGmamma och på det så är dina barn födda väldigt tätt; hur många slår det, egentligen
Tack igen för din omtanke och dina fina ord, snacka om att min dag fick en alldeles perfekt start nu
Mia
Tack
Jag vet inte vad jag ska säga jag är urdålig på att ta emot beröm...
Jo, vi har ju hängt ihop i några trådar, och det ska vi väl fortsätta med hoppas jag!
Och tänk på att DU också har en massa erfarenheter - tonårsbarn och TVILLINGmamma och på det så är dina barn födda väldigt tätt; hur många slår det, egentligen
Tack igen för din omtanke och dina fina ord, snacka om att min dag fick en alldeles perfekt start nu
Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
hej sonica!
Jag hoppar in här, om jag får!
Jag känner igen dina funderingar och därför sitter jag här nu och tänker: om jag skulle fått göra allt från början, en gång till med Hugo, skulle jag ha ändrat på något då
Nja!
Jag - som du - hade honom mycket på mage från start - så den punkten skulle jag ju inte kunnat ändra på.
Jag - som du - upplevde ett visst ointresse från sonens håll till det där med motorik och anstränga sig och hejjj-å-håå... när man kan ligga och filosofiera över världens gång och mysterier i godan ro 8)
Det jag skulle ha ändrat på är just övningen. Jag skulle ha - idag - satt igång med magålningsträningen lite tidigare: jag lärde Hugo att åla på mage när han var nio månader. Han lärde sig det - men innan hade han hunnit bli apatisk. låg på golvet på mage och sög på pekfingret men lyckades inte ta sig någon vart på egen hand. Och började ge upp hela projektet.
Hugo vände sig vid nio månaders ålder för första gången. För mig verkade det som om han FÖRST behövde behärska magålningen INNAN han kunde vända sig.
Han lärde sig både krypa och gå senare än andra barn - stannade länge i de olika utvecklingsfaserna - något jag idag är innerligt tacksam för att han gjorde!
Jag vill INTE skrämmas. Jag vill ge dig övningar som du kan ta till när gossen blir lite äldre - vissa kanske redan nu!
Mina magålningsövningar med en nio månaders Hugo:
1. telefonkataloger under soffbordet så att jag får en lite lätt lutande "kana". Gosse i höga ändan min mobil och mina nycklar i den andra. 8) Vid minsta lilla sprattel kanade han neråt och blir uppmuntrad till att försöka! AV MED STRUMPORNA.
2. Gosse på mage på parketgolvet, jag på mage framför honom: jag tar tag i hans händer och drar honom rytmiskt över golvet så att han skall få korn på den korsvisa stilen: vänster-höger-vänster-höger! Vaaansinnigt roooligt detta skulle man kunna pyssla med bra längre än mamma orkar...
3. Vändningsövningar i stora vuxensängen. Lät honom greppa min tumme och "drog" runt honom.
4. egen "kravelkorridor" på hal parkett, tillverkad av två utestolsmadrasser: jag fäste madrasserna vid olika möbler så att de bildade en avlång korridor. en liten bit in i korridoren lade jag en fullkorsnskrorpa. Jag upplevde att det blev FÖR mycket synintryck för honom och då visste han inte mot vilket mål han skulle försöka ta sig och detta resulterade i en massa snurrande runt på mage. På detta viset kunde jag begränsa synintrycken och han kunde lägga fokus på EN sak: skorpan! =P~
Det tog ett par veckor och svettigt var det av och till - men han lärde sig! Idag skulle jag satt igång med den här övningen MYCKET tidigare - kanske redan från fyra fem månaders ålder - om det inte börjar hända något innan dess. Vändningsövningar i sängen kan ni ju göra redan nu.
Jag vill inte skrämmas. Men jag tycker att det är en MYCKET bra idé att alla mammor lär sig lyssna på sin egen inre röst. Den vet bättre än alla BVC -experter tillsammans!
Lycka till med övningarna - om du bestämmer dig för att börja med dem så småningom!
Jag hoppar in här, om jag får!
Jag känner igen dina funderingar och därför sitter jag här nu och tänker: om jag skulle fått göra allt från början, en gång till med Hugo, skulle jag ha ändrat på något då
Nja!
Jag - som du - hade honom mycket på mage från start - så den punkten skulle jag ju inte kunnat ändra på.
Jag - som du - upplevde ett visst ointresse från sonens håll till det där med motorik och anstränga sig och hejjj-å-håå... när man kan ligga och filosofiera över världens gång och mysterier i godan ro 8)
Det jag skulle ha ändrat på är just övningen. Jag skulle ha - idag - satt igång med magålningsträningen lite tidigare: jag lärde Hugo att åla på mage när han var nio månader. Han lärde sig det - men innan hade han hunnit bli apatisk. låg på golvet på mage och sög på pekfingret men lyckades inte ta sig någon vart på egen hand. Och började ge upp hela projektet.
Hugo vände sig vid nio månaders ålder för första gången. För mig verkade det som om han FÖRST behövde behärska magålningen INNAN han kunde vända sig.
Han lärde sig både krypa och gå senare än andra barn - stannade länge i de olika utvecklingsfaserna - något jag idag är innerligt tacksam för att han gjorde!
Jag vill INTE skrämmas. Jag vill ge dig övningar som du kan ta till när gossen blir lite äldre - vissa kanske redan nu!
Mina magålningsövningar med en nio månaders Hugo:
1. telefonkataloger under soffbordet så att jag får en lite lätt lutande "kana". Gosse i höga ändan min mobil och mina nycklar i den andra. 8) Vid minsta lilla sprattel kanade han neråt och blir uppmuntrad till att försöka! AV MED STRUMPORNA.
2. Gosse på mage på parketgolvet, jag på mage framför honom: jag tar tag i hans händer och drar honom rytmiskt över golvet så att han skall få korn på den korsvisa stilen: vänster-höger-vänster-höger! Vaaansinnigt roooligt detta skulle man kunna pyssla med bra längre än mamma orkar...
3. Vändningsövningar i stora vuxensängen. Lät honom greppa min tumme och "drog" runt honom.
4. egen "kravelkorridor" på hal parkett, tillverkad av två utestolsmadrasser: jag fäste madrasserna vid olika möbler så att de bildade en avlång korridor. en liten bit in i korridoren lade jag en fullkorsnskrorpa. Jag upplevde att det blev FÖR mycket synintryck för honom och då visste han inte mot vilket mål han skulle försöka ta sig och detta resulterade i en massa snurrande runt på mage. På detta viset kunde jag begränsa synintrycken och han kunde lägga fokus på EN sak: skorpan! =P~
Det tog ett par veckor och svettigt var det av och till - men han lärde sig! Idag skulle jag satt igång med den här övningen MYCKET tidigare - kanske redan från fyra fem månaders ålder - om det inte börjar hända något innan dess. Vändningsövningar i sängen kan ni ju göra redan nu.
Jag vill inte skrämmas. Men jag tycker att det är en MYCKET bra idé att alla mammor lär sig lyssna på sin egen inre röst. Den vet bättre än alla BVC -experter tillsammans!
Lycka till med övningarna - om du bestämmer dig för att börja med dem så småningom!
Hej Sonica
Jag svarar lite vad jag tror att IAHP skulle svarat här:
På mage alltid, när det inte matas, bytes på och gosas med.
Övningar som det Päivi här föreslår, men redan nu. Finns ingen anledning att vänta, tycker jag. Finns liksom inget att vänta PÅ, små barn kan åla från födselen av om det bara blir lagt tilrätta för dem.
Jag skulle införskaffat boken "How smart is your Baby?" av Janet Doman och Glenn Doman. Boken är full av övningar, beskrivna med gode bilder, åldersindelningar och scheman, allt som behövs för att göra ett stimuleringsprogram för en liten babyhjärna.
I ditt fall så är det så att ingen vet vad som hände i pojkens hjärna under förlossningen. Kanske inget, kanske skada. Ett hjärnstimuleringsprogram på en frisk hjärna gör bara hjärnan bättre (än den ville ha varit utan). Ett stimuleringsprogram på en skadad hjärna kan göra hjärnan frisk innan man ens upptäcker att den är skadad. Eller kan begränsa skadan.
Hjärnstimueringsprogram gör ingen skada, program av den här typen gör bara gott.
Med det jag vet idag, om jag vore du; jag skulle inte tveka, men börja ett program så snabbt som möjligt. Inte för att jag trodde att det vara fara för skada, men bara sån för säkerhetsskuld. Och så är det vansinnigt roligt att göra såna här program med sina bebisar!
Kram, Hege
Jag svarar lite vad jag tror att IAHP skulle svarat här:
På mage alltid, när det inte matas, bytes på och gosas med.
Övningar som det Päivi här föreslår, men redan nu. Finns ingen anledning att vänta, tycker jag. Finns liksom inget att vänta PÅ, små barn kan åla från födselen av om det bara blir lagt tilrätta för dem.
Jag skulle införskaffat boken "How smart is your Baby?" av Janet Doman och Glenn Doman. Boken är full av övningar, beskrivna med gode bilder, åldersindelningar och scheman, allt som behövs för att göra ett stimuleringsprogram för en liten babyhjärna.
I ditt fall så är det så att ingen vet vad som hände i pojkens hjärna under förlossningen. Kanske inget, kanske skada. Ett hjärnstimuleringsprogram på en frisk hjärna gör bara hjärnan bättre (än den ville ha varit utan). Ett stimuleringsprogram på en skadad hjärna kan göra hjärnan frisk innan man ens upptäcker att den är skadad. Eller kan begränsa skadan.
Hjärnstimueringsprogram gör ingen skada, program av den här typen gör bara gott.
Med det jag vet idag, om jag vore du; jag skulle inte tveka, men börja ett program så snabbt som möjligt. Inte för att jag trodde att det vara fara för skada, men bara sån för säkerhetsskuld. Och så är det vansinnigt roligt att göra såna här program med sina bebisar!
Kram, Hege
Hej!
Du har fått så fina svar, Sonica. Och toppenbra tips från Päivi. Gå på din mammainstinkt och jobba med det du tycker känns vettigt. Jag skulle absolut uppmuntrat och jobbat med honom.
Med det sagt så måste jag bara få plussa på lite vad Mia skrev, om att barn faktiskt ÄR olika. Så att vi inte förstärker din oro i onödan här:
[quote="miar70"]
Så när 3:an kom och var precis tvärtom, så som du beskriver din gosse (hon bara låg platt som en säl, hade ingen större strävan framåt, började inte åla förrän hon var 11 månader, kröp vid 13 och gick vi 15...) blev jag såklart supernojjig!
Jag var till läkaren fler än en gång, men där blev jag lugnad varje gång och uppmanades såklart att inte alls jämföra!
Idag är hon 13 år, fullständigt frisk, väldigt smart (såklart!) men fortfarande en lugn tjej som inte hetsar upp sig för något alls, vansinningt tillfreds med livet .
Hennes supertidiga storasyrra, som hade avverkat både kräla och krypa innan nio månader, och gick perfekt när hon var 9½ - hon är ett yrväder än i dag - ALLT ska gå fort, jag vet aldrig vart hon är...
/quote]
Det kunde varit min lillebror och mig Mia beskrev här. Min lillebror var också en riktigt seg liten njutare. Låg på samma fläck på golvet hur länge som helst utan att göra minsta ansträngning åt något håll. Förnöjd med att filosofera och studera livet runtomkring. Och han låg på mage han med (det var ju magliggartidar då). En filbunke och liten semla. Som förvisso fick lite mer energi under vingarna när han växte upp, men betydligt långsammare takter än övriga familjen. Så jag vill bara skriva under på att somliga personligheter inte hetsar upp sig i onödan, om man säger.
Kram Ewa
Du har fått så fina svar, Sonica. Och toppenbra tips från Päivi. Gå på din mammainstinkt och jobba med det du tycker känns vettigt. Jag skulle absolut uppmuntrat och jobbat med honom.
Med det sagt så måste jag bara få plussa på lite vad Mia skrev, om att barn faktiskt ÄR olika. Så att vi inte förstärker din oro i onödan här:
[quote="miar70"]
Så när 3:an kom och var precis tvärtom, så som du beskriver din gosse (hon bara låg platt som en säl, hade ingen större strävan framåt, började inte åla förrän hon var 11 månader, kröp vid 13 och gick vi 15...) blev jag såklart supernojjig!
Jag var till läkaren fler än en gång, men där blev jag lugnad varje gång och uppmanades såklart att inte alls jämföra!
Idag är hon 13 år, fullständigt frisk, väldigt smart (såklart!) men fortfarande en lugn tjej som inte hetsar upp sig för något alls, vansinningt tillfreds med livet .
Hennes supertidiga storasyrra, som hade avverkat både kräla och krypa innan nio månader, och gick perfekt när hon var 9½ - hon är ett yrväder än i dag - ALLT ska gå fort, jag vet aldrig vart hon är...
/quote]
Det kunde varit min lillebror och mig Mia beskrev här. Min lillebror var också en riktigt seg liten njutare. Låg på samma fläck på golvet hur länge som helst utan att göra minsta ansträngning åt något håll. Förnöjd med att filosofera och studera livet runtomkring. Och han låg på mage han med (det var ju magliggartidar då). En filbunke och liten semla. Som förvisso fick lite mer energi under vingarna när han växte upp, men betydligt långsammare takter än övriga familjen. Så jag vill bara skriva under på att somliga personligheter inte hetsar upp sig i onödan, om man säger.
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
Tack Päivi , Tack Hege , tack Ewa .
Man får så fin respons, och det är helt ofattbart så mycket kunskaper som finns samlade här
Jag vet hur lång tid det tar att skriva inlägg, så jag är oerhört tacksam för den tid ni ger Tusen tack.
Jag har fåt fina tips nu, som jag ska ha i åtanke.
Jag är faktiskt förbluffad över att man kan träna så mycket, att man inte bara konstaterar ett problem, och sen tittar på passivt, som man lätt kan tro att föräldrar i allmänhet gör.
Jag försöker leta reda på "min inre röst" huruvuda någonting verkligen är fel,
men den talar inte till mig, den säger ingenting, mer än att han kanske ine är så snabb i utvecklingen.
Lite orolig är jag ju, MEN jag tänker så här att: Om han varit själv, och inte haft sin suprtidiga tvillingsyster, så hde jag nog knappt reflekterat över detta. Men nu ligger dom brevid varandra och det är omöjligt att inte jämföra.
Jag vet att min sambos storebror, hade sjukgymnast för han var svag i nacke och rygg och armar, och då var han ett par år, men kunde inte lyfta huvudet särskilt bra, det låg liksom kvar i kudden.
Det är inget fel på hans bror, eller hans muskler i dag, utan det var bara någon svaghet, som gick att träna till.
Kanske är det något ärftligt i sådana fall...(brodern var för övrig också magsovare)
Tack för tröst och pepp
Man får så fin respons, och det är helt ofattbart så mycket kunskaper som finns samlade här
Jag vet hur lång tid det tar att skriva inlägg, så jag är oerhört tacksam för den tid ni ger Tusen tack.
Jag har fåt fina tips nu, som jag ska ha i åtanke.
Jag är faktiskt förbluffad över att man kan träna så mycket, att man inte bara konstaterar ett problem, och sen tittar på passivt, som man lätt kan tro att föräldrar i allmänhet gör.
Jag försöker leta reda på "min inre röst" huruvuda någonting verkligen är fel,
men den talar inte till mig, den säger ingenting, mer än att han kanske ine är så snabb i utvecklingen.
Lite orolig är jag ju, MEN jag tänker så här att: Om han varit själv, och inte haft sin suprtidiga tvillingsyster, så hde jag nog knappt reflekterat över detta. Men nu ligger dom brevid varandra och det är omöjligt att inte jämföra.
Jag vet att min sambos storebror, hade sjukgymnast för han var svag i nacke och rygg och armar, och då var han ett par år, men kunde inte lyfta huvudet särskilt bra, det låg liksom kvar i kudden.
Det är inget fel på hans bror, eller hans muskler i dag, utan det var bara någon svaghet, som gick att träna till.
Kanske är det något ärftligt i sådana fall...(brodern var för övrig också magsovare)
Tack för tröst och pepp
Det här är viktigt, tycker jag! Fokusera på det, och ge lilleman förutsättningarna, precis som övriga talare säger, så ser du vart det bär hän!sonica skrev: Jag försöker leta reda på "min inre röst" huruvuda någonting verkligen är fel,
men den talar inte till mig, den säger ingenting, mer än att han kanske ine är så snabb i utvecklingen.
Kram!
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
Boken är nu beställd,
känner mig peppad, och Hege, dina ord om att det kan gå att reparera eller i vart fall göra eventuella skador mindre, innan de ens blivit upptäckta, inspirerade mig...
Började lite i dag att hålla och dra lite försiktigt i armarna när han låg på mage, och han sparkade och kämpade och skrek, och höll faktiskt upp huvudet i ren ilska tror jag...
Sen i kväll, så gav han massor av gensvar, genom ljud, och liksom glädje i kroppen, man pratar med honom, och han blir liksom helt till sig..
helt underbart. I dag var första gången, så jag är jätteglad.
Flickan ger inte gensvar genom ljud, ÄN
Så hon har inte ensamrätt på att vara först med allt...
Tack för inspiraton, tröst och pepp
känner mig peppad, och Hege, dina ord om att det kan gå att reparera eller i vart fall göra eventuella skador mindre, innan de ens blivit upptäckta, inspirerade mig...
Började lite i dag att hålla och dra lite försiktigt i armarna när han låg på mage, och han sparkade och kämpade och skrek, och höll faktiskt upp huvudet i ren ilska tror jag...
Sen i kväll, så gav han massor av gensvar, genom ljud, och liksom glädje i kroppen, man pratar med honom, och han blir liksom helt till sig..
helt underbart. I dag var första gången, så jag är jätteglad.
Flickan ger inte gensvar genom ljud, ÄN
Så hon har inte ensamrätt på att vara först med allt...
Tack för inspiraton, tröst och pepp
-
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Hej Sonica, jag har något som Doman säger både i böcker och film i mitt huvud hela tiden.
Man vill ju utveckla sitt barn till sitt "fulla potential" och DET är vad du ger ditt barn genom att köra Doman från dag 1. Inget annat. Alla får förutsätningar men med DOMAN får man FÖRUTSÄTTNINGAR!! Du kommer att märka, jag lovar! Så kör Doman med dem båda och se att de båda skall få en chans att bli sitt fulla potential, oavsett vad.
Hänger du med?
Man vill ju utveckla sitt barn till sitt "fulla potential" och DET är vad du ger ditt barn genom att köra Doman från dag 1. Inget annat. Alla får förutsätningar men med DOMAN får man FÖRUTSÄTTNINGAR!! Du kommer att märka, jag lovar! Så kör Doman med dem båda och se att de båda skall få en chans att bli sitt fulla potential, oavsett vad.
Hänger du med?
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.