Snart 2,5 och puttas JÄMT. Behöver tankar och tröst.

[Doris]

Hej,

Vår underbare son, 2,5 år i juni, puttar andra barn. Ofta. Både större och mindre, både i vredesmod och i mer neutrala situationer. Varje gång han träffar andra barn, ja jag kan nog säga varje gång, puttar han något av dem. Vi har sagt inte putta, vi har visat hur man klappar, vi har ibland hunnit stoppa innan det skett, men ingen förändring.

Jag har funderat och funderat och har kommit fram till att puttandet inte är vad det vid första anblicken kan tyckas vara, dvs något han bara helt plötsligt gör, bara så där. Tvärtom, det är en REaktion på något han upplevt.

Som person är han ytterst social, vill leka med alla barn han ser, springer skrattande och pratande fram mot andra ungar. Vissa, tyvärr de flesta, blir rädda, vänder ryggen till och drar sig undan. Han blir ledsen- och knuffar. Detta är ett vanligt scenario. Jag har berättat för honom hur man gör, att man frågar "hej, ska vi leka?!", och det är han helt med på, men glömmer ibland i sin iver.

Jag ser att det är en sårad själ i honom, en som blir missförstådd och känner sig avvisad. För han är i många tillfällen långt mer intresserad av de andra barnen än vad de är av honom.

Men ibland blir det puttar lite i slentrian. Han kan putta på en bekants son som är året yngre och nyss lärt sig gå, bara så där för att se om han trillar. Och det kan hända flera gånger efter varandra. Jag säger till i lugn ton och nära honom så att han inte blir utskälld offentligt, alltså jag ropar inte så där som en del andra föräldrar gör . Jag säger ungefär att "lille pojken där blir ledsen och att det kan göra ont" osv.

Jag vet att detta är ett ofta debatterat ämne här på forumet och jag har läst allt jag kan här men förstår liksom ändå inte riktigt hur jag skall få honom att sluta. För jag vill verkligen inte att han skall puttas hela tiden, för han blir lite socialt omöjlig, om ni förstår vad jag menar. Jag märker att andra barn som känner honom blir rädda när han närmar sig, och jag är orolig att vissa vuxna undviker umgänge med oss för att deras barn i stort sett alltid åker på en knuff eller andra våldsamheter när de träffar vår son.

Mot oss kan han också vara våldsam, slåss och bitas, mest sin pappa. Vi markerar tydligt att det inte är OK, han får gärna vara arg och vill han bitas får han bita i soffan, men inte oss och han får inte slåss. Jag ser tyvärr ingen förändring i hans beteende. Är han fortfarande för ung för att förstå och lära sig?

Gör vi något fel? Gör vi för mycket? För lite? Ord till tröst skulle göra gott.

Mvh
Doris

[Krümel]

Hej,
jag skriver lite "lösa tankar" och hoppas att någon med mer erfarenhet har lite tips också.

Dels vet jag att Päivi hade problem med sonen som puttade lillasyster men att de kom till bukt med det. Jag är inte helt säker och det är nog bättre du letar upp den tråden, (eller så kanske Päivi kommer med svar) men en viktig sak kan vara att prata förebyggande om hur bra det är att sonen är så snäll och omtänksam och gör si och så när han träffar andra barn. Lite som en självuppfyllande positiv profetia (även om det inte är sant ännu).

Ofta betyder ju puttandet också "bort" men i ert fall verkar det kanske inte vara just så?

Jag tycker att han börjar komma in i åldern då det kan bli en konsekvens av puttandet också. Kan man inte uppföra sig, kan man inte vara med, liksom. Då får man gå hem från lekplatsen eller åka hem om man är på besök.

Sen kanske du just nu får vara med och "styra och ställa" lite mer i vissa situationer. Klarar han inte av umgänget med andra barn så bra så kanske han måste få uppleva de situationerna med hjälp från er föräldrar för att lära sig? Det är ju svårt att hinna med och lite trist att inte kunna prata med de andra vuxna, men hellre det än att andra blir att undvika en, tänker jag.
En kompis till mig har lika gamla barn som jag men tvärtom när det gäller flicka, pojke och ett tag när de minsta var spädisar var det liksom ingen idé att umgås om inte åtminstone en pappa var med och höll ordning på de äldre. Annars blev det bara bråk och det var inte värt det. Trist, men det gick över och nu kan vi umgås igen. Detta som en liten tröst att även om man kan jobba med problemet nu såklart, så går det över med tiden också.

[annawahlgren]

Tack, Krümel

Välkommen är du, Doris, om jag inte sagt det förut

Jag har berättat för honom hur man gör, att man frågar "hej, ska vi leka?!", och det är han helt med på, men glömmer ibland i sin iver.

Jag ser att det är en sårad själ i honom, en som blir missförstådd och känner sig avvisad. För han är i många tillfällen långt mer intresserad av de andra barnen än vad de är av honom.

Det är en väldig massa kärlek och insiktsfullhet i ditt bemötande av och förståelse för din lille pojke.

Och det är vackert och beundransvärt (och ganska ovanligt som du ju själv konstaterar).

Men den här lille pojken är trots allt fortfarande väldigt liten. Han har bara funnits till på den här plätten av jorden i två och ett halvt år. Han har inte mycket till aning om någonting, även om han (säkert) tror det

Det är en stor värld, en förvirrande värld, en omtumlande och ofta nog obegriplig värld han hamnat i, precis som det skulle vara för dig eller mig om vi plötsligt fick ta vårt pick och pack och flytta till ett beduinläger i öknen utan att ens kunna språket, än mindre ha en aning om hur i fridens dar man levde där. Och där skulle vi stanna för evigheten utan återvändo

Jag tycker inte du ska psykologisera alltför mycket; han är för liten för det.

Tänk dig en liten hundvalp. Det som kallas dressyr innebär i praktiken att man lär hunden att INTE göra vissa saker, som till exempel att hugga efter folk eller skälla sig grön. Varför gör hunden så Spelar det egentligen så stor roll Det viktiga är ju att lilla hundvalpen faktiskt går att ha i möblerade rum. Biter den folk och attackerar, riskerar den skändligen att avlivas

Möjligen har du en "tröstande" attityd där du beklagar barnets problem i stället för att se din både ledande och beskyddande uppgift, så som man får göra med en liten hund. Och det hjälper honom inte. Som jag tjatade för mina barn genom alla år: "Man får tänka, tycka och känna precis vad som helst - och även tala om det och räkna med förståelse - men man får för den skull inte BETE sig hur som helst."

Och det är egentligen det hela.

Jag vill råda dig att avdramatisera alltsammans. Du vet precis om och när det är läge för "attack". Håll dig då ständigt vid hans sida - men försök låtsas som om du inte alls bevakade honom utan hade helt andra ärenden i hans närhet. Vid minsta tendens till utfall tar du honom sedan bara "spontant" i handen och kommer på något absolut jätteviktigt som ni måste göra just då. "Äslkling, jag måste kissa! Vet du var toaletten är?" Eller vad som helst. Du förstår

Prata inte en massa (eller alls). Se tiden an. Små barn under trotsåldern kan helt enkelt inte interagera med andra barn. Så är det bara.

Släpper man en liten hundvalp bland andra hundar i en hundgård kan man heller inte vänta sig ett särskilt strålande socialt beteende

Var inte orolig. Ha bara inte för bråttom. Begränsa umgänget med andra barn tills han är mogen för det och, som sagt, håll hökblicken beredd, förebyggande och kärleksfullt

[Doris]

Först: tack för svaren! Jag känner mig förstådd, respekterad och genast mer hoppfull!

Jag tycker att han börjar komma in i åldern då det kan bli en konsekvens av puttandet också. Kan man inte uppföra sig, kan man inte vara med, liksom. Då får man gå hem från lekplatsen eller åka hem om man är på besök.

Sen kanske du just nu får vara med och "styra och ställa" lite mer i vissa situationer. Klarar han inte av umgänget med andra barn så bra så kanske han måste få uppleva de situationerna med hjälp från er föräldrar för att lära sig? quote]

Jag har läst Päivis tråd och den var ju bra, så tack för tipset!

Jag och min sambo diskuterade faktiskt det idag, att han kanske är gammal nog nu för att man kan låta puttandet få konsekvenser. Men det gäller ju att han är med på kopplingen i så fall, alltså att han förstår vilket beteende som resulterar i att han kanske inte får vara med i leken längre på en stund eller nåt sånt.

Hur tror ni man bäst tar ett barn ur en social situation utan att samtidigt förudmjuka det?

Anna Wahlgren: Möjligen har du en "tröstande" attityd där du beklagar barnets problem i stället för att se din både ledande och beskyddande uppgift, så som man får göra med en liten hund. Och det hjälper honom inte.

Jag vill råda dig att avdramatisera alltsammans. Du vet precis om och när det är läge för "attack". Håll dig då ständigt vid hans sida - men försök låtsas som om du inte alls bevakade honom utan hade helt andra ärenden i hans närhet.

Ja, jag har nog haft en lite tröstande ton, det stämmer. För jag har ju sett att han inte alltid är den ende som är med i leken så att säga, alltså att andra barn kan provocera honom utan att för den skull ha slagit honom. (Men utan att han för den saken skull skall få slå dem heller, så klart!!!)

Men han är ju sedd som "bråkaren", han har blivit den ständigt utpekade skyldige, oavsett om så är fallet eller inte. Och det sårar mig så oerhört. Och jag har med min lejonmamma-blick sett hur andra barn faktiskt ibland skyller på honom, trots att han inget gjort. DEN gången. Men han skall ju inte blir anklagad skyldig av gammal vana.

Och han är en stark människa. Han försvarar sina kompisar på lekplatsen, han väjer inte för flera år äldre pojkar som vill ta kompisens spade, han slåss för sig själv och de sina utan en blinkning. Och det modet får alla andra oavsett ålder och storlek att vika undan, om inte annat så i ren förvåning över den lille paltens tåga.

Och jag har försökt att hålla mig i faggorna var han än går, just för att kunna förebygga men också för att veta hur allt gått till, för att han inte skall bli oskyldigt dömd. Men han har en lillebror jag ibland också måste se till, ge mat eller nåt. Och en putt händer så snabbt .

Ibland har vi också tänkt att just begränsa den sociala samvaron. Men barnet törstar efter kamrater . Han vill inget hellre än att leka, han dras till andra barn som till en magnet. Men klarar uppenbarligen inte av det .

Har funderat på att problemet kan ligga här, just hans vilja att höra till så otroligt mycket, att få vara med, att skapa gemenskap, och att när det inte går som han vill, då reagerar han med sårad självkänsla. Och därför har jag länge varit ovillig att ta honom ur sociala situationer som konsekvens, liksom för att det skulle vara en alltför öm tå och såra alltför mycket. Förstår ni vad jag menar?

Förut bet han också, men det har han slutat med . Så jag tror innerst inne också att tiden kommer lösa det hela (lagom till han tar körkort, typ ). Att livserfarenhet kommer göra honom kapabel att hantera motgångar utan att behöva slåss.

[ancie]

Hej Doris! Ville bara säga att du inte är ensam, jag har precis samma "bekymmer" med min väldigt sociala och glada lilla 2 ½ åring . Han puttas både på större och mindre och lyssnar inte när jag eller Pappa säger till. Däremot lyssnar han tydligen när han är på dagis och de säger till honom, men så är det ju ofta verkar det som Också ett fenomen att fundera på!! Hur som helst...jättebra råd du fick också till mig som är i samma situation. Lycka till!! Kram // Ancie

[annawahlgren]

Däremot lyssnar han tydligen när han är på dagis och de säger till honom, men så är det ju ofta verkar det som Också ett fenomen att fundera på!!

Små barn utför ett oerhört ansträngande arbete på dagis, och det är inte emotionellt färgat som hemma. De försöker frenetiskt lära sig vad det är som gäller här och vad det är som gäller där. I familjen står barnet på ett inte alltid hälsosamt sätt i centrum (=risk för överkoncentration), medan samma barn på dagis har att rätta in sig i ledet och göra som alla andra. På gott och ont, men sakligt utifrån det faktum att små barn gör som "vi", vilka vi nu är, lär dem. Och de fogar sig inte för grupptrycket för att de är dumma i huvudet eller blir tvingade med hugg och slag (verbala eller fysiska) utan för att det ytterst handlar om konsten att överleva. Hur gör man för att klara sig på bästa sätt just här Så att man möjligen, förhoppningsvis, utvecklingsbestämt kan klara sig själv en dag De är frentiskt upptagna med att lära, lära, lära.

Frågan är vad vi lär dem.

[annawahlgren]

PS Doris - din rubrik: tröst, skriver du. Vad var det för tröst du ville höra Tänk på saken - varför skulle det vara synd om DIG Du har ett jobb att göra Som kallas uppfostran, i all enkelhet.

När det gäller små barn, måste man sätta sig själv åt sidan. Naturligtvis blir man ledsen hur många gånger som helst över både det ena och det andra, men små barn har inte kommit till världen för att göra en lycklig. De är inga gosedjur. Beteendemässigt är de råmaterial - de har ingen aning om vad det är som gäller här eller där, hur man helt enkelt överlever och uppför sig socialt acceptabelt i just den här plätten av världen där de råkade hamna. I Kina är det kanske fint och rätt att spotta på golvet, men inte här. Hur ska de kunna veta

Man måste lägga sina känslor åt sidan och se till det sakliga, ungefär som om man vore en körskolelärare som hade en elev bakom ratten som inte visste ett skvatt om bilkörning men skulle köra upp om fem veckor.

Barn blir inte "färdiga" på fem veckor eller ens på fem år, vad "körningen" beträffar. Deras personligheter är rätt färdiga, vill jag påstå, redan vid omkring fem månaders ålder - men resten Tänk dig själv om du hamnade i ett beduinläger någonstans ute i öknen och det enda du visste var att det var där du skulle leva i fortsättningen! Ajöss, gamla livet och allt du visste som gällde DÄR Ajöss för evigt. Och sedan, då

Sesam-öppna-dig för små barn (liksom för oss alla) heter social delaktighet. Att barnet verkligen får vara med i det som är viktigt för DIG och för "flocken". Ska det kommas kompisar som han möjligen får för sig att knuffa etc etc, förbereder du lämpligen med en kampen-för-tillvaron-nödvändig apparat innan. Han får göra i ordning allting med dig, han får konsulteras, han får bemöda sig, han får förbereda som den värsta vuxna värdinna eller värd; han får investera både möda och omtanke i det som komma skall, och så ha tack för hjälpen när ni ÄNTLIGEN är färdiga och gästerna kan komma.

Då får du se på skillnad

Barn ska inte underhållas. Underhålla sig kan de själva.
Barn ska delta.

Nu hade jag ett litet barnbarn, tre år, på besök. En underbar unge. Men barn av sin tid. Hon ville ha olika saker. Hon ville göra olika saker. Som bl a att jag skulle leka det och detta, med henne, göra si och så, osv. I kraft av ålder och visdom satte jag upp ett oförstående ansikte. "Nu har vi ett JOBB att göra!" Hon släppte genast allt hon hade för händer. "Vad är det för jobb?"

Och så fick hon sitta och klippa ut tidningsartiklar under rysligt sammanbiten möda medan jag skrev brev till mottagarna och så gjorde vi i ordning alltsammans i kuvert med några väl valda klistermärken utanpå och så var det färdigt, efter nästan en timme Då hade vi två brev som i stor stil skulle avlämpas på postkontoret, vilket blev vårt stora projekt den dagen. Vi tackade varandra för hjälpen.

Sedan lekte hon nöjt och belåtet för sig själv och skulle inte drömma om att kräva in mig som lektant. Så jag satte mig vid datorn, i lugn och ro.

MInsta lilla som är "nödvändigt" för en själv och där barnet kan göra nytta, tas i bruk och få ta del, med erforderligt tack för hjälpen efteråt, bjuder social delaktighet och gör, på ren svenska, susen

I den susen ryker allt intresse av aggressiva utfall. Den som vet sig behövd behöver inte bevisa någonting, om man säger